Medborgarskapskrav kan sabba integration
Forskning visar att sänkta trösklar funkar bättre än skräpta krav
Det ska vara riktigt svårt att bli svensk medborgare.
Det tog 30 år, men nu har denna gamla idé från Ny Demokrati vandrat via Folkpartiet till Januariavtalet och vidare till att bli borgerlig regeringspolitik.
Förslag på prov i språk och samhällskunskap finns redan på plats, och i höst ska en ny utredning föreslå längre vistelsetider, krav på egenförsörjning och skärpta krav på ett hederligt liv. Eventuellt blir det också en trohetsed till flaggan, på amerikanskt manér.
Som vanligt nu för tiden kan den stackars utredaren inte avråda. Beslutet är fattat, direktiven tydliga. Därmed har synen på medborgarskap i grunden förändrats. Från att ha använts som ett verktyg för integration blir det nu en belöning.
Syftet är ”att främja ett inkluderande samhälle där individen stärks och ökar sina möjligheter att aktivt delta i samhället”, hävdar regeringen.
Själv vämjs jag av att upphöja medborgarskap till något tjusigt man måste förtjäna snarare än en kall formalitet. Men det är inte min poäng. Ni kan älska tanken. Den kommer ändå att fungera dåligt.
I en sprillans ny metastudie, som snart publiceras i tidskriften Annual Review of Political Science, går Stanfordprofessorn Vasiliki Fouka igenom över 200 vetenskapliga studier om integration i Västvärlden.
Den allmänna slutsatsen är att det är mycket mer effektivt att sänka trösklar och ge människor resurser än att ställa krav. Det säkraste kortet är gratis språkstudier, undervisning på hemspråket och att låta asylsökande arbeta under ansökningstiden.
Integration ska vara enkel och billig för invandrarna, då fungerar den bäst.
Så kallade ”incitament” – piskor och morötter – borde i teorin fungera: om du anstränger dig får du tillgång till pengar, rättigheter, medborgarskap.
De som skulle ha allra mest nytta av ett medborgarskap är ofta de som har svårast att klara kraven
Men de empiriska resultaten är i bästa fall blandade och rätt nedslående.
Att piska folk att jobba genom sänkta ersättningar och bidrag kan visserligen öka sysselsättningen, men leder samtidigt till lägre inkomster, mer kriminalitet och sämre skolresultat för barnen.
Språk- och samhällskunskapstester är också trubbiga verktyg. De kan fungera som en morot för de redan starka: för dem som talar näraliggande språk, för högutbildade, för unga. Men samtidigt slås de svagaste ut, de som misslyckas eller helt ger upp: lågutbildade, kvinnor, äldre och folk med fjärran språk.
Det finns, menar Fouka, ”överväldigande” bevis på att medborgarskap i sig självt bidrar till invandrares ekonomiska och politiska integration och minskar upplevelsen av exklusion. Det gäller särskilt de mer marginaliserade grupperna.
Här finns med andra ord en paradox: de som skulle ha allra mest nytta av ett medborgarskap är ofta de som har svårast att klara kraven.
Och nu vill regeringen höja ribban.
Det kommer bara att leda till en sak: hundratusentals människor kommer att lyda under lagar de inte kan påverka och betala skatt till en stat de inte är med och styr.
Så får vi ett demokratiskt underskott som för tanken till det svenska 1800-tal där kvinnor och arbetare saknade rösträtt. Det är ingen djärv gissning att många kommer att vända ryggen åt det samhälle som stängt dem ute.
Den som redan är orolig över gängskjutningar, bidragsfusk, enklavisering och så kallat utanförskap har därför goda skäl att frukta denna exkluderingspolitik.
