Sveriges lärare bör vara beredda på strejk
Marcus Larsson och Åsa Plesner: Ett hållbart arbetsliv kräver återreglerade villkor
Den 14 december 1989 avblåstes den senaste lärarstrejken, och medlemmarna i Lärarnas Riksförbund fick se sig besegrade i kampen mot kommunaliseringen av skolan. Den 31 mars 2024 går kollektivavtalet mellan SKR och det nya, enade, lärarfacket Sveriges Lärare ut. Det kommer då att ha gått 12 556 dagar sedan lärarna använde konflikt som påtryckningsmedel i förhandling med arbetsgivaren.
Det är inte en slump att svenska arbetstagare tillhör de minst konfliktbenägna i världen. Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter ska sitta ner vid förhandlingsbordet och komma överens. Arbetsgivarna förväntas erbjuda arbetstagarna tillräckligt goda villkor för att försök till fackliga landvinningar genom konflikt inte ska behövas, eller vara utsiktslösa. I den svenska modellen innebär strejk ett misslyckande för båda parterna.
Är vår modell bättre än till exempel den franska, där lärare bara de senaste fem åren strejkat mot nedskärningar, bristande åtgärder för att begränsa smittspridningen under pandemin och höjd pensionsålder? Eller den norska, där lärare i privata förskolor strejkade för avtalsmässiga pensioner och kommunalt anställda lärare har strejkat mot lönetapp? Kanske. Så länge svenska lärare inte strejkar går det ju inte att jämföra. Men det vi kan göra är att utvärdera hur de senaste 35 årens kollektivavtal påverkat arbetsmiljön för Sveriges Lärares medlemmar.
I och med skolans kommunalisering inleddes utvecklingen mot ett nytt sätt att styra skolan. Under den statliga tiden fanns ett stort antal regleringar av skolans organisation. Klasserna fick till exempel inte vara hur stora som helst och det fanns en övre gräns för hur mycket undervisningstid en lärare kunde tvingas att ha. Göran Persson hade lovat de strejkande lärarna att deras arbetsvillkor i fortsättningen skulle garanteras i kollektivavtal mellan Kommunförbundet (nuvarande SKR) och lärarfacken, men nästan omedelbart efter kommunaliseringen gjorde de nya arbetsgivarna klart att villkoren behövde försämras.
Regleringar av till exempel arbetsbelastning ansågs för dyrt. Skolan skulle i stället styras genom att politiker sätter mål och lämnar fritt för rektorerna att leda och fördela arbetet så att skolan hela tiden kan effektiviseras, det vill säga kosta mindre. En skolas största kostnad är lärarlöner så det som mest av allt behövde effektiviseras var lärarens arbete med sina elever, själva undervisningen.
Arbetsgivarna tvingade därför fram ett nytt lönesystem (…) där effektivitet och produktivitet utgör två av tre centrala lönekriterier
För att minska skolans kostnader krävdes en helt ny lärarroll. Arbetsgivare och fackförbund kom överens om ett gemensamt skolutvecklingsprogram som skulle vidga undervisningsbegreppet ”från att fokusera på traditionell förmedlingspedagogik, till att syfta på ett förändrat arbetssätt där eleverna tar ett mer självständigt ansvar för sitt eget lärande”. Eleverna skulle i högre utsträckning ”själva lära sig lära och kontrollera att de lärt sig”.
Kommunförbundet menade att den här förändringen skulle sänka kostnaden för undervisning tillräckligt mycket för att ge lärare en extra löneökning på 10 procent, jämfört med övriga arbetsmarknaden, utan att skolans budget skulle behöva ökas. Men den löneökningen, menade man, borde inte komma alla lärare till del. Kommunförbundet skriver i ett cirkulär om avtalet att syftet var att ”tydligt premiera de lärare som särskilt bidragit till skolans utveckling och förnyelse”. Arbetsgivarna tvingade därför fram ett nytt lönesystem där rektorer bestämmer lönen individuellt och där effektivitet och produktivitet utgör två av tre centrala lönekriterier.
För den som inte själv jobbat i skolan kan det här kanske tyckas som tekniska justeringar, men kollektivavtalen efter att kommunerna fick ansvaret för lärares villkor har förändrat arbetet i grunden. Under den statliga tiden var lärares grunduppgift att använda de pedagogiska metoder som gjorde att eleverna lärde sig så mycket som möjligt. När kommunerna tog över ansvaret för lärares arbetsvillkor blev i stället huvuduppdraget att försöka effektivisera mötet mellan lärare och elever i klassrummet.
Det fungerar tyvärr inte att styra förskolan och skolan på det här sättet. Den nya lärarrollen, där elever ska ta ett större ansvar för sin egen utbildning, har gjort att de från studieovana hem halkat efter. Lärares undervisningstid har ökat med två hela veckor per år och bidragit till att skapa ett allt mer ohållbart läraryrke, som toppar statistiken över arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Barngrupperna i förskolor och på fritidshem har blivit så stora att de som jobbar där är den lärargrupp som mår allra sämst.
I takt med att den här utvecklingen förstärkts har kommunerna blivit allt mer ifrågasatta som huvudmän. Nästa kollektivavtal är en möjlighet för dem att visa den växande skaran kritiker att de vill skolans bästa. Facket Sveriges Lärare har ställt modesta krav på återreglering av arbetsvillkor, de vill till exempel reglera tiden till för- och efterarbete i förhållande till undervisningstiden i skolan och planeringstiden i förskolan. Om detta räcker för att lösa problemet med lärares höga arbetsbelastning återstår att se, men facket vill prova.
Våren 2024 kommer att visa om den svenska modellen kan värna elevers och lärares behov
Just nu finns en debatt om att stärka lärarrollen och att lämna den pedagogiska trenden att lärare inte ska förmedla kunskaper utan att elever ska lära sig själva. Det är en pedagogik som infördes delvis för att göra det möjligt för lärare att undervisa mer. En återgång till en mer traditionell lärarroll kräver en återreglering av till exempel lärares undervisningstid.
Våren 2024 kommer att visa om den svenska modellen kan värna elevers och lärares behov. Arbetsgivarparten SKR måste acceptera fackförbundets återhållsamma krav på återreglering av lärares arbetsvillkor. Om de inte gör det bör Sveriges Lärare driva frågan med alla medel som står till buds. Bryr du dig om skolan, och om lärare, så stötta den kampen – även om den innebär att lärare går ut i strejk.
Marcus Larsson och Åsa Plesner driver tillsammans den politiskt oberoende Tankesmedjan Balans.
