Medierna måste våga bryta mot spionlagarna
Vi behöver publicister som är beredda att skaka galler
Sveriges Television stoppade nyss en planerad publicering kopplad till de läckta Pentagon-dokument som genererat rubriker världen över.
Kartbilder från Ukraina, som visar på svagheter i landets energiförsörjning, bedömdes av SVT som både relevanta och med allmänintresse. Ändå fattade ansvarig utgivare Charlotta Friborg beslutet att inte publicera.
Orsaken är de nya spionerilagar som trädde i kraft vid årsskiftet, som Aftonbladet kultur skrivit åtskilligt om. SVT kunde helt enkelt inte veta om de skulle begå ett allvarligt lagbrott om de publicerade.
Men ett möjligt brott kanske är nödvändigt för att vi ska få klarhet i vad som gäller.
I Medierna i P1 beskriver Friborg lagen som ”absurd”.
Det är en korrekt beskrivning och anledningen till att remissinstanser, yttrandefrihetsexpertis och jurister motsatte sig spionerilagen. Invändningar som både föregående och nuvarande regering helt struntat i.
De som försvarar lagen lutar sig mot att journalistiken ska skyddas om den är ”försvarlig”. Men problemet – vilket SVT:s stoppade publicering visar – är att ingen vet vad som är försvarligt.
Är all journalistik försvarlig? I så fall hade ju lagen inte behövts.
Så vad är det som gäller?
Som publicist vet man nästan ingenting. Lagen är så otydlig, inga exempel på när den tidigare hade behövts har presenterats. Inte heller i vilka fall den skulle kunna användas framöver.
Vi vet däremot att Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt som arbetade med beredningen av lagen, sagt att publiceringar som den om Sveriges planer på att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik antagligen hade varit brottslig om den nya lagen gällt då.
I dag är det pressfrihetens dag och vi har levt med spionerilagarna i fyra månader. Debatten har avtagit, åtminstone tills SVT berättade om sin stoppade publicering.
Vi vet att Sveriges internationella samarbeten ska skyddas – men vi vet fortfarande inte hur dessa samarbeten definieras. Det är uppenbart att det gäller exempelvis EU-samarbetet. Men hur är det med Nato-samarbetet innan vi blivit fullvärdig medlem? Omfattas det? Hur blir det om Sverige har ett underrättelsesamarbete med ett annat land som svenska redaktioner, eller allmänheten, inte ens känner till? Kanske är det åtalbart att genom journalistiken skada samarbetet även via sådana avslöjanden.
Journalister och utgivare vet inte heller i förväg vad som skadar Sveriges säkerhet. När det i framtiden blir en rättsprocess kopplad till de nya spionerilagarna kommer påverkan på och skada för Sveriges säkerhet bedömas i ett slutet rum – av försvarsintressen snarare än i en öppen förhandling.
Exakt var gränsen går lär vi alltså inte få veta förrän en stor svensk mediekanal i Sverige gör ett avslöjande som bedöms ha gått för långt.
Principiellt är det extremt intressant och för yttrande- och tryckfriheten är det en avgörande fråga.
Men även att testa lagens gräns riskerar att få konsekvenser som är svåra att försvara. Ansvarig utgivare måste vara först och främst vara beredd att ta ett eventuellt straff. Dessutom måste den som gör publiceringen vara beredd på de kostnader och den tidsåtgång som en rättsprocess innebär. Utöver det måste publicisten som tar striden vara säker på att ingen källa riskerar att röjas under processen. För även i det avseendet är lagen svåröverskådlig och medier kommer ha svårt att veta vad en publicering leder till för långt fler än utgivaren.
Kanske borde SVT gjort sin publicering om de ukrainska kartbilderna ändå – för att pröva lagstiftningen. Och om inte SVT så kanske andra publicister bör göra något liknande.
Bäst vore en gemensam och synkroniserad publicering från Sveriges största medier.
För mot denna lagstiftning måste publicisterna stå enade.
