”Det får kosta vad fan det vill, men det kostar extremt mycket”
”Arv” gör succé på Dramaten – men priset är högt
Ibland är det bara att kapitulera och stämma in i kören. ”Arv” spelas just nu på Dramaten fram till sista mars, biljetterna är slutsålda och recensionerna har varit översvallande. Det är en åtta timmar lång påminnelse om hur bra teater kan vara när den är som bäst. Uppsättningen bygger på Broadwayversionen som även den gjort succé, och som i sin tur bygger på romanen ”Howards End” av E.M. Forster.
En så omfattande pjäs är såklart svår att sammanfatta, men titeln ger en fingervisning: publiken får följa ett antal homosexuella män i New York under några år, deras stunder av lycka och olycka, framsteg och bakslag. Aidsepidemin är över, och de som överlevde har fått barn och barnbarn. En scen skildrar hur det stora kompisgänget har samlats för att fira att Hilary Clinton ska väljas till president, och hur festen sakta förbyts mot chock. Frågorna är uppenbara: hur förvaltar man sin historia utan att helt låta sig dras ner i dess mörker? Går det att gå vidare utan att också glömma?
Sällan eller aldrig har jag varit med om en så påtaglig närvaro på scen. En närvaro som sprids ut i publiken. Vi adresseras konstant, tillåts inte tappa fokus. Spelplats är den lilla Målarsalen, och jag vågar påstå att pjäsen inte alls vore lika effektiv om den tilldelats en större scen. Den kräver något även av oss som bara betraktar. Vilket kanske var en anledning att jag på förhand fasade inför att gå in. Det kändes som en oöverstiglig uppgift, både för mig och ensemblen. Regissör Carl Johan Karlson beskriver själv hur han ser publiken stappla ut under någon av pauserna, det har gått fem-sex timmar, och han känner samma fasa. Hur ska de orka? Men så händer något.
– Ju längre tid som gått, desto mer stuns i benen får de när de kommer in igen. För alla känner att skådespelarna har bjudit på sig själva, så nu måste vi också göra det. Det råder blåbärssoppestämning under de två sista akterna.
Det ligger något i det. Arv demonstrerar vikten av att låta åskådarna komma smärtsamt nära karaktärerna. Efter den första dagen (man kan välja heldagsföreställning eller uppdelat) längtade jag tillbaka till de återstående timmarna. Belöningen för Carl Johan Karlson och ensemblen är enorm. Insatsen likaså. Jag träffar regissören och två av huvudrollsinnehavarna, Razmus Nyström och David Fukamachi Regnfors i just Målarsalen för ett samtal om vad den här sortens föreställning egentligen innebär.
Speltiden var satt till två månader. Vid årsskiftet skulle de vara klara. Men publiktrycket har gjort att slutet fortsätter skjutas framåt. Carl Johan liknar dem vid skridskoåkaren Nils van der Poel (som han förvisso kallar ”Alex”) – nyckeln till resultatet är inget annat än ett enormt arbete. Senast igår var det föreställning, ändå har Razmus varit uppe sen sex på morgonen.
Förra veckan spelade vi torsdag, fredag och lördag. Jag låg hemma och bara ”orkar inte, orkar inte”.
De rör sig vant på scengolvet, pratar och skrattar. De är trötta, men inte på pjäsen.
– Jag har aldrig varit med om att få sådan respons, säger Razmus. Ibland känns det i rummet att något magiskt händer. Det känns i hela publiken, och det var precis därför jag började med teater. Att fiktionen faktiskt har upplösts, gränsen mellan den och verkligheten finns inte längre.
Att det var något särskilt med Arv märkte de allihop omgående. De läste texten tillsammans, de flesta grät. De är överens om att texten som sådan är en stor del av framgången. En av Carl Johans viktigaste bidrag har kanske varit att insistera på att spelet ska ske med hela hjärtat.
– Du har tryckt in oss i att inte spela ironiskt. Vi kan inte ta ett steg tillbaka och försöka göra det lite snyggt, säger Razmus.
– Pjäsen är väldigt lättillgänglig, fyller David i. Men den lyckas kombinera det med att inte vara distanserad eller inom citattecken ”intelligent”. Det är en Netflixserie med hjärta och smärta.
De enas om att det finns ett sug efter den sortens episka berättelser. Något som tar sig an samtidens allra mest fundamentala aspekter. När Carl Johan kom med idén till Dramaten var det en stor satsning han begärde. Han fick det han önskade, och kanske mer än så. Både på Broadway och i London har nämligen upplägget varit att spela första delen en period, och därefter gå över till andra.
– Mattias (Andersson, teaterchef, reds anm.) sa att de gärna ville göra pjäsen, men att vi i så fall skulle visa musklerna som nationalscen. Det innebar att ha premiär för båda delarna på samma dag. Då fick jag bokstavligen svindel. Jag sa ja, men var likblek på vägen hem. Under repprocessen insåg vi att första gången vi smäller upp alltihop, med allt vi har, kommer i princip vara på premiären.
För skådespelarna blir en av de mest krävande delarna att inte tillåta arbetet gå på rutin. Att inte vänja sig vid det som nu blivit ett faktum: högljudda snyftningar och gråt, stående ovationer så fort sista ordet är sagt. David funderar länge när jag frågar hur man konkret bär sig åt för att uppbåda den energin.
– Jag försöker knyta an scenerna till det som är aktuellt i mitt liv just nu. Att uppdatera det som händer under texten. Du kan vara min mamma en dag och mitt ex en annan dag, säger han och pekar på Razmus. Men att inte gå på slentrian tar jättemycket energi. Förra veckan spelade vi torsdag, fredag och lördag. Jag låg hemma och bara ”orkar inte, orkar inte”. Sen kommer man hit och försöker hjälpa varandra.
Carl Johan: – Ork handlar mycket om grupp. Att öppna upp och vara perceptiv är en träningssak. Jag ser utifrån hur ni jobbar med det, att ta hand om varandra. Att våga vara öppna, på ett slitsamt sätt.
Vi är så pass nära dem att efter åtta timmar har jag koll på nästan varje person.
Razmus stämmer in. För honom finns just nu inget annat än Arv. Han bygger upp hela sin vecka kring intervaller där han vet exakt när han till exempel kan gå ut på middag, eftersom det är rätt antal dagar till nästa föreställning.
– Hela dagarna gör jag exakt vad jag behöver göra. När jag äter frukost, när jag värmer upp, att sova middag innan vi ska spela, att sova middag i tjugo minuter mellan första och andra akten när vi spelar heldag, och det hänger i sin tur på att jag ska hinna äta i en kvart. Det är ganska skönt att vara uppe i det.
Razmus och David håller med varandra om att det hittills har varit ganska enkelt att hålla ångan uppe. De älskar pjäsen och vet att den här sortens genomslag sällan inträffar i deras bransch. Men den energi som har kommit nästan av sig självt börjar bli svårare att frammana.
Det är rätt många som ser sex timslånga avsnitt i rad när man är bakis en söndag, och det är samma sak vi gör här.
Razmus: – Nu har vi spelat så länge att jag börjar bli trött av att konstant vara uppe i varv. Vi har också jobbat med karaktärerna längre än så. Jag var så jävla ledsen hela repperioden eftersom texten var så mörk. Jag kunde ligga hemma och gråta innan rep. Och den överskottsenergi som fanns i början kommer och går nu. För en heldag känns i kroppen. Det påverkar mina relationer, det påverkar allt. Hade det varit någon annan pjäs hade det inte varit värt det. Men för mig handlar det också om att jag själv är bög, och nu får detta kosta vad fan det vill, men det kostar extremt mycket.
När föreställningen jag själv besökte gick i mål var det märkbart att skådespelarna inte hunnit bli mätta. Under avtackningen verkade David genuint rörd.
– Det är nog en ren lättnad över att vi kom igenom det igen, säger han. Och där är vi beroende av publiken. Vi är så pass nära dem att efter åtta timmar har jag koll på nästan varje person. Vi ser resan de är med om, särskilt om någon började med att sitta med armarna i kors. Då kan jag inte låta bli att undra om den personen ändrar sig.
Vid något enstaka tillfälle har de upplevt att det faktiskt inte lyfter. Den som satt med armarna i kors i början gör det även mot slutet. Men generellt maler de ner folk, som David säger. Tid har en förmåga att göra det.
– Jag tror att det finns en längtan efter att inte vara distanserad, fortsätter han. Det är bara en tidsfråga innan den här texten blir en teveserie. Och det kommer bli en jättebra teveserie. Men vi behöver dela upplevelser med andra människor. Det är rätt många som ser sex timslånga avsnitt i rad när man är bakis en söndag, och det är samma sak vi gör här. Men här är vi tillsammans.
Teatrar landet runt kämpar konstant med att vara den där platsen som avläser samtiden, och att nå en publik som längtar efter att lyssna. Den röda tråden i Arv skulle kunna sägas vara hur homosexuella män förhåller sig till sitt communitys historia. Carl Johan beskriver flera gånger det som ett ”smalt” tema, som de jobbat aktivt med att försöka bredda till en allmängiltig upplevelse.
Jag hade en förhoppning om att man kommer hit, hamnar bredvid någon stilig person och går hem med den.
Rent konkret får de hjälp av den lilla scenen som tycks inbjuda till närhet – det går inte att slippa undan varken pjäsen eller sin medpublik. Vid ett tillfälle har jag ett mer eller mindre naket skrev någon decimeter från ansiktet. Placeringen är fri, just för att öppna upp för nya möten. Sittplatserna är uppbyggda som en rektangel, snarare lik en fotbollsarena i miniatyr än en traditionell teaterscen. Enligt Razmus märks också att folk faktiskt nått fram till varann.
– En av mina nära vänner kom hit ensam, har är runt femtio och homosexuell. När han började gråta var det en kvinna i sextiofemårsåldern från Bromma som satt och höll hans hand och tröstade honom. Det är så vackert.
Det vore dock missvisande att enbart beskriva Arv som en snyftfest. Den är också väldigt rolig, annars hade nog ingen orkat. Carl Johan, som ofta går och ser pjäsen som ett slags infiltratör, utan att säga till någon att han är regissör, brukar sitta och vänta på det första förlösande skrattet. Någon som talar om för resten att det är okej. De har byggt om foajén så att den liknar en urban bar och dessutom fått sprittillstånd, vilket kanske underlättar.
– Det är många icke-heterosexuella personer som kommer hit. Jag är inte heller straight, och de rum som erbjuds oss blir färre och färre. Jag hade en förhoppning om att man kommer hit, hamnar bredvid någon stilig person och går hem med den.
– Jag älskar att se folk sitta där, även om det är med en kaffe eller en liten snitt, säger David. Det förändrar rummet istället för att de skulle sitta med händerna i knät.
Jag fick kräkas och sen gå ut på scen.
Razmus: – Inför näst sista akten sitter jag ovanför publiken när de kommer in. Så jag tittar rakt ner i deras glas. Jag kan räkna cocktails, och det är mycket. Folk utnyttjar verkligen erbjudandet.
David: – Men det är ingen som blivit rörig eller brölig, de blir kanske lite blödiga.
Hur går man vidare som skådespelare efter en sådan ångvält som Arv varit? Både Razmus och David har projekt som följer, men ett vemod har redan börjat krypa sig på. David berättar om något han fick höra från den äldre kollegan Thomas Hanzon, som också medverkar i pjäsen.
– Han var med i den historiska uppsättningen av Noréns Personkrets. Det finns ett före och ett efter, menade han. Vi har varit välsignade med den här texten, mottagandet, ett ensemblespel med gemenskap och tillhörighet. Det är inte så vanligt, och det kommer komma en ”low”.
– Jag vet att jag inte kommer uppleva det här igen, säger Razmus. Det kan inte stämma på det här sättet särskilt ofta. Kicki Bramberg (också medverkande i pjäsen, reds anm.) sa samma sak, och hon har jobbat ännu längre än Thomas. Hon kunde räkna på fem fingrar vilka uppsättningar som kommit närheten av denna, och det var typ Bergman…
De både sörjer och längtar efter att uppsättningen ska ta slut. De spelar när de är trötta, sköra, ibland fysiskt sjuka. Att ställa in är i princip omöjligt – då har just den dagens publik missat sin chans. De som inte får biljetter ringer ner teatern eller hör av sig personligen till ensemblen.
– Om jag är sårbar någon dag är det bara att hålla skenet uppe tills det är dags att vara sårbar på scen, säger Razmus. Är jag jätteglad får jag jobba livet ur mig för att vara skör mot slutet av dagen. Man hinner inte återhämta sig. Det har hela tiden kommit besked om att vi håller igång lite till. Och det kommer bakslag. Jag var jättesjuk en gång när vi spelade, och det kom så fort att det bara var att köra. Jag fick kräkas och sen gå ut på scen.
– På tal om att vara sårbar.
– Precis.
