Borgarklassens sexuella charm
Vad som genererar handlingen i SVT:s Gynekologen i Askim (fyra måndagar i SVT1 med start i kväll) är oförståelsen för den anatomiska del som rent biologiskt med stor konsensus betraktas som skillnaden mellan Han och Hon. Att just huvudpersonens yrke är gynekologens måste i sammanhanget betraktas som en torr, rent av torrlagd ironi.
Antingen får de för lite eller för mycket, allt kretsar runt kopulationens lycka och olycka. Hon vill ha barn, Han helst inte. Emellanåt föreligger viss osäkerhet om Han verkligen vill ha en Hon, kanske en annan Han är att föredra. Även Hon kan överväga en annan Hon. Så mycket annat att sträva efter tycks inte finnas i den välbärgade Göteborgsförorten Askim.
Sexualitetens betydelse i det moderna livet torde överträffa samtliga gångna epokers upptagenhet av dess praktik. Om manusförfattarna Martina Bigert och Maria Thulin-Kindblom vill fokusera just detta, eller om de bara önskat skapa ett slags hyllning i linje med sin film Allt om min buske, är osäkert. Men personerna i denna tv-serie tycks inte ha några liv vid sidan av jakten på den lyckade kopulationen, längtan efter barn och enstaka turer till segelklubben eller bokcirkeln. Pengar verkar inte vara något problem för någon. Blott undantagsvis får vi reda på vilka yrken eller intressen personerna har.
Tova Magnusson-Norlings regi är både rytmisk och elegant. Med sig har hon också en vacker ensemble, Mona Malm, Leif Andrée, Anna Björk, Sten Ljunggren eller gynekologen själv, Jacob Nordenson. En invändning är att vi får reda på för mycket. Gynekologens voice over, hans pågående inre monolog, kunde gått har reducerats. Redan Voltaire visste att konsten att tråka ut är att berätta allt.
