Ett år efter Einárs död: business as usual
Det är hejarklacken som uppmuntrar till den svenska rapmusikens hungerspel
Ett år har gått sedan Nils Kurt Erik Einar Grönberg sköts till döds vid Lugnets allé i Stockholm. Det var det hela. Inga förändringar i övrigt. Kulturdebatten har knatat vidare för länge sen, trots Expressens Kulturs löften om en särskild dygnet runt-bemannad rapredaktion.
För mordet på den som nyss var ett barn sitter noll personer frihetsberövade. Den nytillträdda konservativa regeringen må agitera mot ”bristande vandel”, men den svenska rapmusiken fortsätter att vara en uppvisning i just det. På alla sätt: Business as usual.
Just nu ligger rapparen Thrife – liksom Einár en ung och så kallat problematisk rappare från Stockholmsorten Dalen – högt på listorna med rader, skvätta över perfekta popackord, om att det är viktigt att klä sig rätt när man avrättar sina fiender.
Gangsterrap – eller mer korrekt: drill – har alltid varit den otåliga OBS-ungens kultur. Genrens samtida artister har goda skäl att frukta morgondagen men kastar sig ändå rätt in i den. Det är bara namnen på utövarna som byts ut. Nästa stora grej väntar ju alltid runt knuten. Den som inte släppt en singel på några månader förpassas snabbt till närmaste antikvariat.
Den svenska rapmusiken är svårt autofiktiv, någonting nästan sant. Men den unga kicksökande publiken suktar ändå efter absolut äkta vara, i en tid och en era där inget förutom individualismen tillåts vara just äkta. I dagsfärsk drill existerar sällan längre ens något samhälle. Innerstadens ljus syns knappt i horisonten. Det viktigaste som finns är att ha pengar. Det minst viktiga är varifrån de kommer.
Samtidigt förväntas varje aggressiv eller kåt bokstav levereras som om livet hängde på det. Vilket det i Einárs fall också gjorde. Vår tids nymoralister riktar gärna pekfingrarna mot själva musiken. Men det är hejarklacken, svältfödd på underhållningsvåld, som uppmuntrar till fortsatta hungerspel.
”Om fjärilens kropp måste sättas i grav är ändå den svindlande flykten kvar”, skrev Bo Setterlind en gång. Den sista perioden av sitt liv levde Einár i gråskala. Personen Nils blev allt mer svårseparerad från sin persona. Hans artistskap var en abnormalitet – en glipa mellan subkultur och mainstream, mellan underklass och medelklass, mellan verklighet och fiktion, mellan att leva och att dö. Nu återstår bara tonsatta flyktförsök.
I det osläppta spåret Sista gång, inspelad under vad som borde ha varit en förmiddag i livet, sitter berättaren beväpnad i en bil. I refrängen har historien redan nått vägs ände: ”Jag står och kramar om min mamma extra länge om det blir min sista gång”.
