”Både unga tjejer och gubbar gillar boken”
Maria Maunsbach om Piraten, ”Lucky Lada och jag” och vikten av skånska
MALMÖ. Det är sällan man skrattar högt när man läser en roman. Men det gör man när man läser ”Lucky Lada och jag”.
Och Maria Maunsbach, 32, är nöjd över att nya boken tycks gå hem i alla åldrar.
– Min förhoppning var att både tjejer i 25–30-årsåldern och gubbar skulle gilla boken. Det verkar ha blivit så. Du går in i gubbklassen. Tjej är du i alla fall inte, säger hon och skrattar.
Det är lätt att ha roligt ihop med Maria Maunsbach. Redan efter den korta promenaden från när vi träffas på mitt hotell till klassiska krogen Bullen, känns det nästan som att man har känt henne hur länge som helst.
Till det bidrog väl i och för sig att jag hade läst hennes två första, och delvis självbiografiska, romaner.
Under lunchen är hon öppen, frispråkig, rolig och det blir en lunch med många skratt.
Så var det även när jag läste Lucky Lada och jag. Det är inte ofta man skrattar högt när man läser en roman.
Hemvändarkväll i Höör
Boken handlar om författaren Freja Morgenstjerne som efter två ”knullromaner” ska skriva något nytt, en skröna i Fritiof Nilsson Piratens (1895–1972) anda. Boken utspelas under en dag när hon förbereder sig för en hemvändarkväll i Höör, som ligger drygt fem mil från Malmö, mitt i Skåne. Hon försöker få med någon av sina gamla polare från hemorten till Lucky Lada, ortens nöjesställe. Och samtidigt ser hon tillbaka på sitt liv, på massor av galna händelser och äventyr med henne och tjejgänget när de var unga. Plus att hennes mamma berättar en hel del galna skrönor (just de är skrivna på bred skånska).
Och det finns uppenbara likheter mellan bokens huvudperson och Maria Maunsbach.
Hon är uppvuxen i Höör. Hennes två romaner Bara ha roligt (2018) och Hit, men inte längre (2019) är relationsromaner med mycket sex. Lucky Lada och jag är ett försök att skriva just i Piratens anda.
– Piraten skrev alltid så man tror det är sant och det är lite så jag har jobbat också. Boken leker med vad som är sant och vad som är hittepå. Man får lite bestämma själv vad man tror, säger hon.
”Myten är stor”
Hon hade inte läst Piratens böcker tidigare.
– Pappa försökte få mig att läsa honom, men då var jag för ung, bara tio år.
– Nu har jag läst hans böcker och även Piraten-sällskapets årsböcker. Myten kring honom är ganska stor.
– ”Bombi Bitt och jag”, hans barndomsskildring, och ”Tre terminer”, hans bildningsroman, är de jag använt mig mest av.
– Jag började med boken sommaren/hösten 2019. Då rasade jag-debatten. Att unga kvinnor bara skriver jag-litteratur. Jag var trött på att skriva om Malmö, ville hellre skriva om skånsk landsbygd. Och det finns kanske bara en sådan författare, Piraten. Han har alltid funnits i min familj, refererats av båda mina föräldrar. Alla saker kokade ihop. Kan jag blanda hans språk med mitt?, tänkte jag.
– Piraten berättade historier i radio och tv. Han kom från det muntliga berättandet. Jag ville ha in den traditionen i boken. Det är morsan som får stå för det.
Just hennes skrönor är skrivna på skånsk dialekt. Hur tänkte du där?
– Jag ville att det skulle låta som min mamma pratar. Det handlar om rytmen i språket. Vissa ord hur de uttalas. Men alla diftonger är inte utskrivna, det går inte.
Bestämd åsikt
Tro nu inte att man måste ha läst Piratens böcker för att kunna njuta av Lucky Lada och jag. Eller att man måste vara skåning. Men när det gäller ljudboksversionen, säger Maria bestämt:
– Den här boken hade farit illa om någon som inte är skånsk hade läst in den.
Så Maria gjorde det själv. Hon kan en hel del om sådant efter att ha varit programledare i radions Ligga med P3 åren 2015–2017. Nu läser hon på vanlig skånska för det mesta och på lite bredare skånska när mammans skrönor berättas.
Skildringen av Höör är både rolig och kärleksfull.
– Vad jag vet har ingen skrivit en roman om Höör tidigare. Höör och grannorten Hörby är väl annars mest känt för Helén-mordet 1989. Alla på orten känner någon som kände Ulf Olsson, den dömde mördaren.
– Jag har inte beskrivit Höör som paradiset på jorden, men det är ingen byhåla, det är en inflyttningsort nu, det är vacker natur och nära till Lund, Malmö och Köpenhamn.
– Väldigt många i Höör tycks ha läst boken. Jag hade mitt absolut första biblioteksbesök där och hon som är chef där var helt lyrisk. Det kom jättemycket folk och alla var glada.
”Folk tror de känner en”
När man som Maria skriver böcker i gränslandet mellan fiktion och självbiografiskt, får man förstås mycket reaktioner.
– Det har hänt att det kommit fram tjejer och sagt ”vi har legat med samma kille”. Folk upplever att de känner en. Böckerna har ju ett sådant tilltal.
Med Lucky Lada och jag har de hon möter snarare bara glatt sagt ”Hej – jag lyssnar på boken nu!”.
Hur är det att träffa killar, då? Är de inte rädda för att hamna i dina romaner?
– Det kan bli ett problem. Men nu har jag träffat en man som tycker tvärtom, han skulle nog gärna se sig skildrad i en bok (skratt).
Nu förs förhandlingar med ett etablerat produktionsbolag om att göra tv-serie av Lucky Lada och jag. Hur involverad Maria kommer att vara i den produktionen vet hon ännu inte.
Vem ska spela huvudrollen, tycker du?
– Ingen aning. Men det måste vara någon som kan prata skånska.
