Högerextremism är inte normalt

Regeringen Reinfeldt anmärkningsvärt återhållsam i sitt fördömande efter knivdådet i Malmö

Attackerades med kniv I lördags kväll attackerades en grupp malmöiter av nazister. Ett av offren kämpar fortfarande för sitt liv. Foto: Krister Hansson

Det tog 40 timmar för Fredrik Reinfeldt att uttala sig. Akutare än så var inte fyra knivskadade antifascister varav en kämpar för sitt liv.

Anmärkningsvärt men ändå väntat. Regeringen har vid varje tillfälle bemött högerextremt våld med en fördröjd kommentar. Kanske vill man lägga sina ord rätt, men det borde inte vara svårt att hitta fördömande formuleringar mot nazister som, återigen, försöker tillskansa sig våldsmonopol.

Till slut sa statsministern att ”Nazismen smutsar ner Sverige”. Glesa ord som varken bjuder motstånd eller ingjuter mod.

Svenskarna i gemen har inget till övers för högerextremismen, tvärtom. Ändå genomgår den nu en normaliseringsprocess i det offentliga samtalet. Den svarta färgen vaskas till en mer grådaskig nyans och placerar den i ett slags gråzon, i en sankmark som kryper allt närmare det vi tänker på som politik.

I Sverige får nazisterna marschera i Stockholm på Kristallnatten. I ena handen har de ett tillstånd från polisen, i den andra vässade fanspetsar att jaga antirasister med.

Hakkorset syns överallt: i Kärrtorp, på Vasa Real, på portarna till synagogor och moskéer. Svastikan klottras över eller bankas ner med ett antirasistiskt klistermärke – nästa morgon sitter skiten där igen. Rubriceringen är ”busstreck”, polisen ser allvarligare på andra klottrare; på de som taggar i tunnelbanan och ”kostar väldigt stora skattemedel”.

I yttrandefrihetens namn publicerar Dagens Nyheter en helsidesannons för en främlingsfientlig pamflett. 130 000 kronor rätt in på kontot; även liberaler kan tjäna pengar på rasismen. Läsarnas avsky kom som en chock för chefredaktören. Några veckor senare jämför DN:s ledarsida Aftonbladets opinionssajt ­Politism med Avpixlat.

Liberala opinionsbildare tuggar att Sverigedemokraterna inte får monopolisera frågan om invandringen. Att åsiktskorridoren är så trång att man inte längre kan andas.

Soran Ismail får inte agera antirasistiskt i Sveriges radio, men Mikael Skillt från nazistiska Svenskarnas parti får ­utan prut prata om sin kamp på Majdantorget för ett etniskt rent Ukraina.

Det är ett etikettsbrott att påpeka att det sitter fascister i Ukrainas nya regering. Carl Bildt spelar frågande inför uppgifterna, även antisemitismen påstås vara ett fantasi­foster. Svoboda, säger utrikesministern, består av ”demokrater med europeiska värderingar” (P1 Morgon 6 mars). Alla liberaler är inte ­lika okunniga om sakernas tillstånd, men upprördheten uteblir ändå. Fascisterna har visat sig stå på rätt sida i stormaktsspelet.

När högerextremismen nu i vår vinner ny mark i Europaparlamentet kommer normaliseringsprocessen intensifieras. Borgerligheten måste förhålla sig till avgrundshögern i hopp om att omärkligt finna gemensamma lösningar mot varje hot om vänsterpolitik.

Vi har vänt ut och in på Breiviks psyke, men hans manifest är höljt i dunkel. ­Ingen inom den demokratiska borgerligheten vill självpröva tidsandan hans handlingar fötts i. Ingen vill ta ansvar för delarna av det gemensamma tankegodset: antikommunismen, islamo­fobin, rädslan för feminismen, hatet mot ”kulturmarxismen”. Breiviks besinningslösa våld är det stora problemet, inte hans världsbild.

Normaliseringsprocessen innebär att fascisterna själva tillåts avgöra om de är fascister eller inte. Det är så fascister tvättas till nationalister och högerextremister till högeraktivister.

I normaliseringsprocessen ingår att jämställa fascismen med antifascismen; vänsterextremister och högerextremister är lika goda kålsupare. Att den ena ­rörelsen kämpar för demokrati och alla människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll. Alla som inte är liberaler är farliga.

Sverige har till och med en myndighet, Forum för levande historia, vars uppgift är att predika kålsuparteorin. När Forum instiftades 2003 fanns det nästan inga nazister, ett decennium ­senare är de fler än nånsin. Den här statliga propaganda­megafonen kostar 45 miljoner misslyckade kronor om året, pengar som istället skulle kunna gå till lokala antirasistiska organisationer.

Kärrtorp var inte finalen, det var början på en upptrappning.

I helgen gick nazister loss med kniv mot malmöiter som firat 8 mars. Minst ett par av knivmännen är aktiva i Svenskarnas parti, en är nyss hemkommen från Majdantorget.

I polisens mun heter offren ”vänsterextremister” och man pratar därmed helt i enlighet med statens ideologiska intention att inte göra skillnad på demokrater och antidemokrater om demokraterna står till vänster om mitten.

Samma budskap mal public service med en förment objektivitet som spelar högerextremisterna i händerna. Fortsätter SVT och SR så här, straffar man ut sig i det folkliga antirasistiska medvetandet.

Dagen efter mordförsöken på Möllevången leker Svenska Dagbladets ledarsida (10 mars) med tanken att främlingsfientliga partier gör mindre skada om de sitter i regeringen än om de hålls utanför. Det är en föraning om hur det kommer att låta när Moderaterna ska leta ny strategi efter valet.

Normaliseringsprocessen är i full gång, trots att ingen egentligen vill ha den. Vi bråkar om varje enskilt exempel men att det finns ett mönster, att vi befinner oss i ett avgörande formativt moment, anses vara en halsstarrig tanke.

Det här tjatet är jobbigt att både utslunga och lyssna på, men kan vara avgörande för framtiden. Ingen ska komma efteråt och säga, att vi visste ingenting, för ingen sa nåt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.