Jag klär mig inte för den manliga blicken
Jag bryr mig helt enkelt inte
Han förstår inte mina kläder.
Men jag vet att min bästa kompis gör det.
Jag är dessvärre en högst ordinär tjej. Eller ja, kvinna.
Därför har mitt liv handlat mycket om killar.
Varför hör han inte av sig? Skrattar jag för lite? Kräver jag för mycket? Tar jag för mycket plats? Borde jag ha spelat svår? Var jag inte söt nog, rolig nog, obrydd nog? Blev jag för arg? Skulle han ha tyckt mer om mig om jag hade längre hår? Borde jag klätt mig mer feminint?
Frågor jag har ältat i omgångar, självkänslan frånvarande.
Alltid handlat om den andre, väldigt lite om mig.
Sen blev jag lite äldre, och gick en del i terapi. Och förstod att även jag har ett egenvärde. Mina känslor får finnas, vilket kan tyckas självklart, men för mig var det revolutionerade. Jag övar fortfarande på det i alla relationer, förutom i den till min man.
Jag tänker i själva verket väldigt lite på vad min man tycker om mig, särskilt vad gäller min stil.
Det är inte den manliga blicken jag är ute efter när jag klär mig, utan den kvinnliga.
Jag tänker på det när jag lyssnar på Säker stil-podden med modexperterna Ebba von Sydow och Emilia de Poret.
Där berättar den senare att hennes man gjort en spaning: Den rådande trenden bland tjejer är lösa kläder. Baggy jeans, stor skjorta, klumpiga skor. Vad hände med det figurnära modet, frågade sig hennes man. För transparensen: Han gjorde iakttagelsen på hyfsat hånade Soho-house i Stockholm, så visst kan det vara så att det var ett alldeles särskilt trendkänsligt klientel på plats.
Men alldeles oavsett bekräftar det min teori: Kvinnor efter en viss ålder klär sig för sig själva, för sina kompisar – och inte för att söka bekräftelsen från den heterosexuella mannen.
Om min man är hemma när jag går till jobbet brukar jag fråga om jag ser okej ut. Oklart varför, då svaret är mig fullständigt egalt.
Jag bryr mig helt enkelt inte.
När jag går klädd i silverbyxor vet jag att han inte förstår.
Han verkar bara begripa skira klänningar som smiter åt i midjan.
Då kommer det, på given signal, som om det är inlärt: Vad fin du är.
Som barnens entusiasm när jag bär paljetter: Oj, mamma, ska du på fest?
Allt som glimmar i deras ögon, är som allt som är tajt i hans.
Han förstår inte mina uniformer i glansiga plagg, som eventuellt kan liknas vid pyjamas.
Eller mina byxor som gör att benen ser ut som en tunna. Barrel jeans, som de kallas.
Men jag vet att min bästa kompis gör det.
Och när hon säger: Snygg outfit – så känns det som hon ser mig. Ända in i mörkret.
