Räkna med klimat- fiasko i Köpenhamn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-25

Debattörerna: Låt de rika länderna betala miljönotan

Den 7 december samlas världens ledare i Köpenhamn för att under elva dagar komma överens om hur de ska rädda världen från en global uppvärmning som hotar mänsklighetens överlevnad. Denna sägs bero på att människan använder fossila bränslen och därmed släpper ut koldioxid i atmosfären. Eftersom världsekonomin är baserad på fossila bränslen krävs en enorm omställning. Och det är bråttom!

Denna domedagsbild medförde en enorm hajp inför Köpenhamnsmötet, en hajp som nu förbyts i pessimism. Oenigheten är för stor. Det blir inga beslut med global räckvidd.

Men hur kan världens ledare vara övertygade om att domedagen nalkas med förödande hastighet och ändå inte enas om kraftåtgärder?

Vi tror det finns två samverkande förklaringar. Den första är att de politiska ledarna, trots yviga deklarationer, i själva verket inte är övertygade om en nära förestående domedag (en skepsis vi delar). Om de vore det, skulle de rimligen sluta käbbla och börja mobilisera som inför krigshot.

Den andra förklaringen är att ett program som minskar världens fossilanvändning med 50 procent eller mer under de närmaste 40 åren, medför enorma kostnader. En rad vetenskapliga arbeten under gångna decennier har normalt kommit till en årskostnad i häradet två procent av global BNP.

Det är mycket pengar. Med en global BNP på omkring 60?000 miljarder dollar blir det en årskostnad på 1 200 miljarder dollar, vilket är tio gånger så mycket som världens samlade bistånd. Och dessa beräkningar bygger på ekonomiskt optimala åtgärder i en friktionsfri världsekonomi med obegränsad anpassningsförmåga. Vår erfarenhet av anpassningar till stora ekonomiska förändringar pekar på att den verkliga kostnaden skulle bli väsentligt högre.

Under de senaste åren har klimatalarmister presenterat lägre kostnader, men de politiska ledarna ser sannolikt dessa som glädjekalkyler.

Opinionsbildningen för en djup global klimatpolitik drivs av den rika världen, med EU i spetsen, men de rika länderna verkar inte vara beredda att ta de beslut som krävs för att nå de ambitiösa målen ens på hemmaplan. Kina, Indien och andra fattiga länder, som numera svarar för mer än hälften av utsläppen, är avvaktande eller direkt avvisande, till och med när det gäller rent verbala åtaganden. De rika länderna kommer att få stå för huvuddelen av de fattigas kostnader också, om dessa ska gå med.

Och det finns tre starka argument för att räkningen ska tas av de rika. För det första är det ju den rika världens utsläpp under de senaste hundra åren som har lett till den höjning av atmosfärens koldioxidhalt, som påstås orsaka uppvärmningen. De rika länderna måste ta ansvar för detta.

För det andra måste vi ta fördelningspolitiska hänsyn precis som när vi finansierar nationella offentliga utgifter. Kostnaderna bör bäras framför allt av dem som har råd.

För det tredje är det konsumenter, inte producenter, som ytterst är ansvariga för koldioxidutsläppen. I vilket land utsläppen från oljeproduktion, gruvdrift eller biltillverkning sker är ovidkommande. Det är konsumtionen av bensin, metaller och bilar som orsakar de påstådda klimatproblemen. Därför är det slutkonsumenterna som ska kompensera för de klimatskador som utsläppen antas förorsaka, och den rika världen dominerar helt den globala konsumtionen.

Vid EU:s toppmöte nyligen var utgångspunkten att de fattiga länderna behöver spendera 150 miljarder dollar om året från 2020 för att möta klimathotet. De rika länderna ansågs böra stå för cirka 50 miljarder dollar därav och Angela Merkel antydde att EU kunde ta en tredjedel av dessa 50 miljarder dollar. Från övriga rika länder finns inte ens indikationer om stöd till den fattiga världens omställning.

Eftersom de årliga kostnaderna för världens fattiga länder förväntas överstiga 600 miljarder dollar om året, kommer dessa osäkra löften inte att få med dem på den gigantiska omläggningen.

Kombinationen av en dold skepsis mot den förhärskande klimatalarmismen bland världens ledare och medvetenheten om den djupa klimatpolitikens enorma kostnader gör det omöjligt att komma till beslut i december. Men resultatet kommer att presenteras som en stor framgång, såsom vid alla tidigare globala miljökonferenser.

Räkna med ett dekorativt paketerat fiasko i Köpenhamn!

Nils Lundgren
Marian Radetzki