”Kolkraften Reinfeldts mörka hemlighet”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-22
Greenpeace: Bilden av det ”gröna” Sverige är felaktig
Det går inte att förhandla med klimatet. Lyssnar man till vad världens ledare säger låter det som att man kan rädda klimatet lite mer eller lite mindre. Det kan man inte. Det finns en tröskel – vid en viss temperaturhöjning tippar klimatsystemet över och klimatförändringen blir självgenererande. Då finns det inte längre något vi kan göra för att stoppa katastrofen.
Men vi är inte där än. Ledande klimatforskare bedömer att vi har cirka 5-6 år på oss att vända trenden med de ökande utsläppen av växthusgaser. Det här är vår chans. Det är nu det gäller.
Just nu sitter EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt i USA tillsammans med en stor del av världens ledare för att förhandla om jordens framtid. Mötet i New York är ett av flera viktiga klimatmöten inför FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december i år. Ett bra avtal i Köpenhamn kan avvärja katastrofen. Med ett dåligt avtal går vi med stor sannolikhet mot en kollaps av globala ekosystem med enorma mänskliga lidanden till följd.
Sveriges regering med Fredrik Reinfeldt i spetsen har vid upprepade tillfällen förklarat att toppmötet i Köpenhamn är en absolut prioritet för det svenska ordförandeskapet – det är ju nu det ska avgöras hur ett avtal om globala utsläppsminskningar ska se ut efter det att Kyotoprotokollet löper ut 2012. Men hittills har Reinfeldt inte visat det ledarskap i klimatfrågan som krävs av EU:s ordförande.
Trots att ledande klimatforskare bedömer att i-länderna som grupp måste minska sina utsläpp med minst 40 procent till 2020 (jämfört med 1990), ligger EU kvar på ynkliga 20 procent. Reinfeldt har här en stor uppgift framför sig. Han måste aktivt uppmana EU-länderna att gå i frontlinjen för ett klimatavtal som verkligen räddar klimatet, istället för att fortsätta det internationella käbblet om vem som gör minst. Reinfeldt har nu, som ingen svensk politiker före honom, möjlighet att skriva in sig i historien genom att påverka jorden i dess största ödesfråga.
Och visst försöker han. Bland annat genom att lyfta fram Sverige som ett föredöme i klimatfrågan – ett positivt exempel för andra länder att ta efter. Det gör han även nu under klimatmötet i New York. För han är inte bara där i egenskap av EU:s ordförande – utan även för att göra reklam för Sverige som föregångsland.
I retoriken ingår i första hand prat om en svensk tillväxt som är frikopplad från utsläpp av växthusgaser. Det är en fin bild av Sverige, som inte bara går hem internationellt – majoriteten av svenska folket tror dessutom att den är sann.
Få svenskar är medvetna om att det energislag som svenska staten investerar allra mest i är kolkraft. Genom svenska statens energibolag Vattenfall bryter Sverige ny kol och köper upp gamla kolkraftverk i Tyskland, Polen och Danmark. Vi bygger till och med två helt nya kolkraftverk i Tyskland. Men eftersom det här sker utanför Sveriges gränser, är det något som det talas mycket tyst om – liksom det faktum att statliga Vattenfall de senaste tio åren har gått från nära noll i utsläpp till cirka 100 miljoner ton koldioxid per år.
För att rikta strålkastaren mot Sveriges internationella klimathyckleri pågår just nu en Greenpeace-aktion mot ett av Vattenfalls allra smutsigaste kolkraftverk. Brunkolsverket i tyska Jänschwalde, nära polska gränsen, är Europas tredje klimatvärsta kolkraftverk med ett årligt koldioxidutsläpp på 23 miljoner ton. Det är nästan hälften av vad Sverige som land släpper ut på ett år.
Greenpeace är där med en uppmaning till Reinfeldt att verka för ett klimatavtal som verkligen räddar klimatet, istället för att fortsätta investera i det mest klimatfarliga energislag som finns – kolkraft.
Tre procent av svenska folket vill investera i mer kolkraft. Nio miljoner vill det alltså inte. Vi borde kunna förvänta oss bra mycket mer av Reinfeldt än såhär.
Det är ett starkt klimatavtal vi ska bygga – inte nya kolkraftverk.
Martina Krüger