Lyckad jakt på franska rattfyllon

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-26

Närvaron av riktiga trafikpoliser imponerar. Antalet döda i trafiken har minskat från 7 000 till 5 000 på två år.

I slutet av 1960-talet, när jag var ung men redan börjat bila nere i Europa, imponerades jag av den franska trafiksäkerhetspropagandan.

På stora annonstavlor längs de nybyggda betalmotorvägarna stod det "L"alcol tue. Le vin nourrit". Alkohol dödar, vin är nyttigt.

Det var samtidigt som en totalförvirrad gatukorsning i Paris-förorten Vanves sporadiskt tilldrog sig polisens intresse. I korsningen rådde, förutom den strikta högerregeln, total anarki. Men plötsligt stod polisen där och bötfällde alla som inte rundade den lilla refugen i mitten på "rätt sätt".

Jag funderade på om det inte varit bättre att sätta upp någon form av trafikmarkering, några pilar, till exempel, för att leda bilisterna rätt. Man fick nästan för sig att snuten åkte dit när det sinade i kaffekassan.

På den här tiden i Frankrike, för snart 40 år sedan, kallades en bil som körde fort, men som man inte kände igen, kanske för att det var mörkt

eller för att den skymdes, för "Une DS".

Citroëns science fiction-betonade fordon DS var den bil snabbåkande fransmän föredrog och modellbeteckningen blev synonym med en snabb bil.

På den här tiden i Frankrike kunde man stanna till vid ett kafé vid landsvägen och ta en frukostfika och en croissant intill två motorcykelpoliser som värmde sig med en calvados.

På den här tiden i Frankrike körde unga män ihjäl sig och sina flickvänner när de på väg hem från festen på fredagskvällen körde av vägen och in i ett av de tiotusentals alléträden.

Jo då, alkohol dödade, i synnerhet när en stadig platan stod i vägen.

För snart fyrtio år sedan hade vi svenskar redan lärt oss att alkohol och bilkörning inte hör ihop. Vi som inte begrep hur nyttigt det var med vin undvek även den måltidsdrycken innan vi skulle ut och köra bil.

Efter högeromläggningen fick Sverige en närmast exemplarisk skyltning i trafiken, en som inte tillät tolkningar.

Vi hade fått generella hastighetsbegränsningar och de trafikpoliser som vi brukade se längs vägarna tog aldrig en calvados på fiket.

Vi var överlägset bäst i världen på trafiksäkerhet. Och fransmännen var inte sämre än många andra. Det var så det var. Sverige var säkrast, sen långt efter kom alla andra.

Den här bilden av vår svenska förträfflighet stämde fortfarande för femton år sen. Kanske för tio år sen. Men inte i dag.

Européerna har lyckats vända sin supertanker medan vår egen gått på grund.

Och i Frankrike har vändningen gått fortare än någon annanstans. Undret har utförts på mindre än två år och siffrorna är tydliga: Antalet dödade i trafiken har minskat från runt 7 000 per år till drygt 5 000 förra året.

Jag bilade i Frankrike, från Paris och runt bland Loiredalens slott, för två veckor sedan. Mitt första möte med trafiksäkerhetsarbetet var ett kameraskåp vid en riksväg med 90-begränsning.

Skåpet syntes lång väg och bilden av mig där jag sitter bakom ratten och pekar på skåpet med höger hand visar knappast hur förvånad jag blev över att blixten löste ut rätt i ansiktet.

97 på mätaren, verklig fart runt 94, är det något att plåta? Ja, tydligen i Frankrike där arbetet på att få ner olyckorna drivs utan pardon. (45 euro kostade det besöket hos fotografen, om den franska polisen hittar mig.)

Jag hann köra förbi ytterligare fyra, fem kameraskåp (utan att bli fotograferad) men det var närvaron av riktiga trafikpoliser som imponerade mest.

Unga män, från 30-årsåldern och upp i medelåldern, på nya fina BMW-motorcyklar. Jag gissar att jag såg sammanlagt 25-30 mc-poliser på olika håll. De flesta kollade nykterhet.

De stoppade bilister vid motorvägarnas betalstationer, inne i stan och på parkeringsplatser längs landsvägen.

I Frankrike gäller det att få ner hastigheten på motorväg till tillåtna 130 från tidigare gängse 160. Och det gäller att få ner promillen till tillåtna 0,5.

Presidenten angav inriktningen för drygt ett år sen. Och det gav resultat direkt.