Det kostar extra att vara en fin människa

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-08

Hur förklarar man miljövinsten i att tvinga folk att betala för att slänga soporna rätt?

Ibland känner jag att jag vill vara en extra fin människa, en extra fin samhällsmedborgare. Och plötsligt var det en sån dag under semestern uppe på hemmanet. Jag bestämde mig för att köra sopor till grovsoptippen!

Jag började med att röja fram en massa bråte ur lagården, gamla stuprännor, en rostig grill, en tvättmaskin, ett oljefat med fem liter spillolja på botten, en pump, en stor kyl och frys, en liten frys, två tv-apparater och en massa annat.

Så tog jag sonens Landrover Defender, med dubbelhytt och långt flak, kopplade på stora släpet och började lasta. Det tog väl en timme bara att stuva på allting, lägga en gammal sprucken gummibåt över lasten och surra med spännband.

Det är fem mil till grovsoptippen. Fem mil på den krokiga och bitvis rätt ojämnt asfalterade vägen mellan Norr-åker och Hoting. Fem mil enkel resa och dieselförbrukning på dryga litern.

Tippen är öppen torsdagar och det var torsdag och allt var bra. Tills vi kom fram. Då kom det fram en kommungubbe och inspekterade lasten och pekade på de olika containrarna.

Grovsoptippen i Hoting har en liten ramp som man kör upp på för att det ska vara lätt att slänga ner soporna i respektive container.

Fast rampen är avpassad för låga containrar, men de som står där är av den höga modellen. Så man får inte vara för kort eller klen, och framförallt inte både kort och klen, för då får man inte soporna över kanten.

Jag trodde att jag skulle få medalj när jag körde tio mil med mina sopor istället för att gräva ner dem bakom lagården. Men jag fick en smäll på käften.

Först 100 kronor kubiken för vanliga sopor. Sen extra straffavgift för det mesta jag skulle tippa. 350 kronor för kylar och frysar, 150 för en tv, en hundring för en stereo, 27 kronor(!) för varje högtalare. Fast bilstereon var avgiftsfri och skulle av någon obegriplig anledning slängas i containern med ”restavfall”, inte i elektronikcontainern.

Den gamla datorn däremot skulle i elektronikfållan, och den var gratis, det vill säga ingick i 100-kronor-kubiken-priset.

Gubben gick där och pekade på rätt container, och kön växte bakom, för han kunde ju bara peka åt en soptömmare i sänder.

Så jag slängde gratissoporna. Men frysarna, tv-apparaterna, stereon och de hembyggda Carlsson-högtalarna fick åka hem igen. ”Jag gräver ner dem bakom lagården”, som alla andra i byn, sa jag till sopgubben, betalade 500 spänn och skulle just köra hem igen när en gammal Volvo 240 svänger in med ett släp lastat med tre tv-apparater och två frysar.

Spännande.

Sopgubben räknar, ”det blir 1 150 kronor”, säger han till mannen som kanske kört lika långt som jag för att vara en lika fin samhällsmedborgare.

”Då ställer jag grejerna bakom lagårn”, säger han och kör ut igen.

Jag startar Defendern med ett svart dieselmoln, lägger i ettan och hänger på gubben ut från tippen.

Han svänger till vänster ute på landsvägen och jag till höger. Han med alla soporna med sig hem igen, jag med det värsta riskavfallet kvar på släpet och jag känner mig inte lika hedervärd längre.

”Det var ju det jag sa”, säger en granne när jag kommer med med hälften av soporna. ”Du skulle ha grävt ner grejerna.”

Förut kom kommunen och hämtade grovsopor en gång om året, nu snålas det. Och vad det betyder för miljön kan alla utom en kommunpolitiker räkna ut: En del försöker vara fina medborgare och kör upp till tjugo mil till tippen, med allt vad det betyder för växthuseffekt och oljeslöseri, andra tippar bakom ladugården – eller dumpar en bit upp på närmaste skogsbilväg.

Miljöfrågorna hanteras från skrivbordet av okunniga tjänstemän och politiker, det presenteras en ständig ström av nya floskelsamlingar, det skattesubventioneras ”miljöbilar” utan kunskap om de här bilarnas påverkan på miljön, det förbjuds, bestraffas eller belönas och skrivs internationella dokument samtidigt som Svensson återgår till att gräva ner gamla kylar, tv-apparater och skrotbilen bakom lagården.