Den som kör bil är kung och totalt hänsynslös

Är nu hemma från semester i Marocko. Att det inte sker fler trafikolyckor där är något svenska trafikforskare borde studera. Kanske tar marockaner bilkörning på större allvar än svenskar.

Säkerhetsbältet har gått i baklås. Eller om det bara är en massa sand i mekanismen. Bältet går inte att få på i alla fall hur jag än försöker.

Taxichauffören pekar genom vindrutan på en vanlig personbil och förklarar med hjälp av gester på arabiska, eller om det är berber.

Jag tror först att han pekar på stjärnan i rutan där en tidigare passagerare slagit i huvudet men han förklarar nog att bälte bara är obligatoriskt i vanliga bilar, inte i taxi. Bilen är en ilsket orange Peugeot 205, den vanligaste taxibilen i Agadir i Marocko.

Den är hårt sliten men ren och välskött.

Jag lär mig efter ett par försök att få på mig bältet i andra bilar att det inte är någon idé.

Rödljusen i korsningarna har samma funktion som i Sverige, fast bara om det samtidigt står en polis i närheten. Annars är de mer som en dekoration.

Eftersom jag självklart tar seden dit jag kommer är jag snart inne i samma rutin när jag hyr bil och börjar köra själv. Det går ju inte att stå vid rött med ett helt gäng taxibilar tutande bakom.

Hyrbilarna är oftast Fiat Uno, som fortfarande tillverkas på licens i Marocko, och budgetbilen Fiat Palo som tillverkas för tredje världen i Brasilien.

Men jag vill ha lite mer krocksäkerhet och tar en Renault Clio med krockkudde i ratten.

Det är en specialmodell med fyra dörrar och en liten baklucka som förlänger den bakre krockzonen med ett par decimeter.

Bilar är ovanliga i Marocko. Nya bilar med vad vi betraktar som ett minimum av krocksäkerhet är extremt sällsynta.

Då är moppen betydligt vanligare. En vanlig trampmoppe tar lätt en familj på fyra personer, eller varför inte en levande get fastspänd på pakethållaren.

Mopparna saknar generellt ljus både fram och bak. Tyvärr saknar de även reflexer vilket gör dem lika osynliga som cyklarna, fotgängarna och åsnorna längs vägkanten i kvällsmörkret.

Alla säger åt mig att inte köra i mörker, men vad gör man när det är tio mil kvar och redan mörkt?

Asfalten har ett ytskikt av dieselavgaser. Eftersom däcken har en gummiblandning där lång livslängd är enda prioritet blir körningen lika äventyrlig som vid svensk ishalka i de enstaka regnvädren som drar över Nordafrika.

Gummiverkstäder och mekaniska verkstäder ligger tätt vid infarten till alla samhällen.

Alla har jobb.

Det byts däck, oftast till andra som inte är fullt lika kassa och blanka men ändå långt ifrån nya, och det lagas punkor.

De mekaniska verkstäderna svetsar bakaxlar och renoverar motorer medan kunden tar ett glas mintté på kaféet intill.

De mindre vägarna i Marocko har bara asfalt i mitten. Vid möte är det chicken-race och till slut måste åtminstone en av bilarna ut med högerhjulen i gruset.

Först tror jag att förarna i de mötande bilarna hälsar, men de sätter upp tre fingrar mot vindrutan för att ett eventuellt stenskott inte ska bli för stort.

Ut i gruset förpassas obönhörligt även cyklar och mopeder. Jag vet inte hur många cyklister jag såg vid vägkanten på väg att fixa en punka orsakad av det vassa stenkrosset.

Vanligaste transportmedlet är taxi som kör ett slags kollektivtrafik utanför städerna. Det är oftast gamla Mercedes från 1980-talet, hållbara och lättreparerade och framför allt rymliga; minst tre personer bak och så två passagerare fram bredvid föraren.

Marocko är, precis som de andra stater i Nordafrika jag kört i, ett u-land när det gäller trafiksäkerhet.

Den som kör bil är kung och totalt hänsynslös mot fotgängare, cyklister, mopedister och åsnekärror.

Att det inte sker fler olyckor är något svenska trafikforskare borde studera närmare.

Ytligt sett borde det vara en ren massaker på oskyddade trafikanter och på alla som åker utan bälte, eftersom alla åker utan bälte.

Kanske tar marockanska bilister bilkörningen på större allvar än svenska?