Han flydde ensam från talibanerna som 13-åring
Publicerad 2015-09-03
Kasim Husseini: Jag pratade inte med min mamma på två år
Kasim Husseini var 13 år när talibanerna tog hans pappa. Kort därefter tvingades han fly från Afghanistan till Sverige.
I dag hjälper han andra ensamkommande flyktingbarn.
– Det är omöjligt att förstå hur hemskt det är att behöva fly helt själv när man är ett barn.
Han minns sparkar och slag, hur han puttades in i bilar och hur språken förändrades under vägen. Ibland tvingades han gå flera dagar i sträck, utan vatten eller mat. Han minns att det jämt var bråttom. Och att han saknade sina föräldrar och syskon. Han minns snötäckta berg i Kurdistan, båten som tog honom över Medelhavet men som vid varje våg hotade att sjunka och han minns dem som försvann under flykten.
Var vet han inte. Kanske dog dom.
Fick ett falskt pass
Kasim var 14 år då och trots att resan pågått i månader visste han fortfarande inte vart han var på väg.
– Det var inte förrän jag kom till Grekland som smugglarna berättade att de skulle sätta mig på ett flyg till Sverige. De gav mig ett falskt pass som de sa att jag skulle slänga så fort jag landat.
Sen dess har det gått fjorton år.
I dag är Kasim utbildad ekonom och föreståndare för två HBV-hem för ensamkommande flyktingbarn. Han berättar sällan sin egen historia. Det är fortfarande jobbigt och han vet inte helt säkert varför hans familj skickade i väg honom.
– Vi har aldrig pratat om det, säger han och fortsätter:
– Men jag vet att de försökte rädda mig. Min pappa hade blivit tillfångatagen av talibanerna och det fanns en stor risk att jag också skulle bli det.
Slavarbetade 17 timmar per dygn
Kasims flykt till Sverige började med att en bil kom och hämtade honom i hembyn. Färden gick mot Iran, där sju månaders slavarbete, inlåst i en källare, väntade.
– Vi jobbade 17 timmar om dagen med att tillverka väskor. Vi sov på golvet i samma rum. En dag sa "chefen" plötsligt att jag skulle sluta jobba och i stället åka till ett annat land.
Mer fick han inte veta. I stället motades han in i ännu en bil tillsammans med andra, för honom helt okända personer.
Det skulle nu ta ytterligare ett halvår innan han nådde Sverige – den slutdestination som någon bestämt åt honom.
Och det skulle ta två år innan han fick höra sin mammas röst igen. Först då hade hon lyckats ta sig över gränsen till Iran med Kasims syskon.
Förstod inte hur människor kunde vara så snälla
Kasim beskriver den första tiden i Sverige med blandade känslor.
– I början trodde jag att hade hamnat i paradiset. Polisen på Arlanda var snälla och på flyktingboendet jag skickades till dukade personalen upp ett stort bord med mat. Jag hade aldrig sett så mycket mat i hela mitt liv. Jag kunde omöjligt förstå hur människor kunde vara så snälla.
Sedan blev det svårare. Tomhet och ångest. Ovisshet inför framtiden. Ensamhet.
– Av egen erfarenhet och genom mitt arbete vet jag att flyktingbarn mår väldigt dåligt, dels på grund av sina upplevelser men också för att de inte förstår hur deras framtid ska bli. De känner ingen tillit till någon.
Kasim som ofta föreläser för personal på olika flyktingboenden menar att tillitsfrågan är helt central för hur flyktingbarn ska klara anpassningen till det nya livet.
– Har man levt i ett odemokratiskt land under fruktansvärda förhållanden och dessutom råkat illa ut av människosmugglare är det nästan omöjligt att lita på någon.
Nästa viktiga steg, menar han är, att få barnen att förstå att de själva kan påverka sin framtid genom att studera.
Alla bär på olika historier
De HVB-boenden som Kasim är föreståndare för ligger i Nässjö i Småland och där har man arbetat hårt med att se till att barnen klarar skolan och tar studenten. Kommunen hjälper även till med sommarjobb.
– Det är jätteviktigt att alla barn snabbt integreras, oavsett hur många dom är. På sikt växer de upp och blir en tillgång för Sverige.
Nu när flyktingströmmen ökar menar Kasim att det blir en stor utmaning att klara av att se varje enskilt barn. Men att det måste göras.
– Alla bär på egna historier. Vissa har en familj någonstans, andra har kanske sett sina föräldrar dö. De få flickor som kommer ensamma har ibland råkat ut för övergrepp av människosmugglarna. Man får aldrig glömma att barnen är olika och har varit med om olika saker.
Ingen vill skicka i väg sitt barn
Och hur gick det då för Kasims familj?
– Min pappa lyckades till slut fly talibanerna. I dag bor och arbetar både mina föräldrar och min bror här. Min lillasyster bor tillfälligt i Rumänien, där hon läser till läkare.
– Det är som en dröm egentligen, med tanke på hur allting började, fortsätter Kasim och lyfter upp sin son, Liam, 10 månader, i knät.
– Ibland när jag tittar på min son tänker jag att jag aldrig skulle kunna skicka i väg honom, så som mina föräldrar gjorde. Men samtidigt inser jag hur farlig situationen var för mig i Afghanistan. Jag tror inte att någon förälder överlämnar sina barn i människosmugglarnas händer om det finns en annan utväg.