Inget är större än ett tilltufsat barns leende

Åsa Passanisi

helskärm

Jag blir glad när jag läser om Christina Wenngrens engagemang. För jag har ett eget minne.

Minnet av rädda ögon som far fram och tillbaka, en trasig t-shirt och smutsiga fingrar i munnen.

Minnet av Alice, åtta år.

Hon står en bit bort medan de andra barnen leker.

En vecka tidigare har hon blivit räddad från slaveri. Men inte från en gruva eller ett plantage – Alice har varit slav åt sin styvmor.

Alice har blivit slagen så länge hon kan minnas, hon är en fena på att tvätta, städa och laga mat. Hon har fått lära sig att inte störa eller vara i vägen.

Hon har fått lära sig att vara ingen.

Jag träffar henne på ett barnhem i byn Kofi Ansah norr om Ghanas huvudstad Accra.

Alice är det enda barnet som inte vill kramas eller sitta i knä, för hon vågar inte.

I stället betraktar hon sin nya omvärld på avstånd, en värld utan hot, våld och slaveri. Hon vet inte hur hon ska förhålla sig till det hon ser.

Två dagar passerar. Alice håller sig fortfarande på sin kant, trots att vi vuxna försäkrar henne om att hon är trygg nu. Trots att vi säger att ingen kommer att skada henne mer.

En kväll ska vi titta på film och barnen kryper nära. Men inte Alice, hon tittar storögt på. 

Och hon är rädd, för hon har aldrig tittat på film tidigare.

Jag sträcker ut min hand.

Hon står kvar i mörkret, tvekar. Väntar.

Jag försöker igen, säger att hon får sitta i mitt knä, om hon vill.

Det är då det händer. Hennes ögon fastnar i mina och jag vet inte vad det är men plötsligt tar Alice ett första trevande steg ur sin rädsla.

Hon vågar komma fram. Hon vågar sätta sig i mitt knä, hon vågar försiktigt borra in sitt huvud i mitt bröst när det blir läskigt på filmen. Hennes hjärta bultar intensivt, men hon vågar.

Och det är ett mirakel, för mig – att få hennes tillit, att få känna hennes små armar runt min hals.

För inget är större än ett tilltufsat barns uppriktiga leende.

Inget är större än att se ett sargat barn våga för första gången.