”Jag gick runt under en luva och kände bara en jävla tomhet”

Erik Niva möter Djurgårdens nye lagkapten Jesper Karlström

Erik Niva

Vägen kan vara kort för den som kan kartan.

Jesper Karlström hade levt hela sitt liv för fotbollen, bara för att fastna i en återvändsgränd.

Sedan hittade han vägen ut. Sedan förvandlades han till mästarkapten på nolltid.

Den 11 november 2018 var avskedens dag för Djurgårdens IF. Säsongsavslutningen mot Sirius var Andreas Isakssons sista match för klubben.

Men samtidigt som hemmafansen hyllade sin guldmålvakt tog de även farväl av ytterligare en spelare. De visste bara inte om det. För den delen brydde de sig inte särskilt mycket.

I många blårandiga ögon hade den 23-åriga mittfältaren Jesper Karlström gått från att vara intressant till att bli anonym till att bli impopulär. Den här dagen hade han inte ens fått hoppa in, men du hittade ingen på läktarna som protesterade mot det.

– När vi gick runt planen efter matchen kände jag absolut att det var det allra sista jag gjorde med Djurgården. Det var avskedet – men det var ingen annan än jag själv som ens tänkte på det. Det var mest sorgligt. När jag föreställt mig dagen då jag skulle lämna Djurgården hade jag sett framför mig ett avsked i triumf. Nu gick jag runt under en luva med en uppvärmningsväst och kände bara en jävla tomhet. ”Hur fan kunde det bli såhär?”.

”Ingen ville ha mig kvar”

Ibland tar det bara stopp, ibland når vägen sin ände. I det här läget hade Jesper Karlström spelat 4 säsonger i Djurgården, gjort fler än 100 matcher för klubben. Det var inte så att han inte hade ansträngt sig och försökt – och det var inte heller så att Djurgården inte hade investerat förhoppningar och förtroende i honom.

Det hade bara inte blivit som någon hade tänkt sig. Det var dags att skiljas åt.

– Ingen ville ha mig kvar, och det gjorde så att jag själv ville bort. För mycket hade gått fel. ”Det spelar ingen roll vilka som blir nya tränare, det går inte att vända det här”.

Nu sitter vi på Djurgårdens träningsanläggning vid Kaknästornet en försommareftermiddag när nästan alla andra hunnit gå hem. Fridfullheten är nästan förtrollande. Solen skiner, fåglarna kvittrar och Jesper Karlström är mästarkapten.

Sportchefen Bosse Andersson släntrar förbi och markerar en coronahälsning med armbågen, slänger ur sig några varma syrligheter om Karlströms snabbt stigande status. För ett och ett halvt år sedan lät det annorlunda. Då hade de två ett slags avslutningssamtal, som var mycket mer av en bekräftelse än en diskussion.

– Bosse kändes verkligen inte aspeppad. Jag sa att jag var sugen på något nytt och han sa att... han gärna hjälpte till med det, haha. Sen gick vi på vintersemester, och då var det mycket snack med min agent om hur läget såg ut och vilka alternativen var.

”Har Örebro ringt?”.

– Det hade jag lätt tagit då, alla dagar i veckan. Men sanningen är att det inte kom in ett enda anbud inför 2019. Jag hade inga alternativ, absolut ingenting.

Fråga Jesper Karlström om hans liv, och han berättar för dig om sin fotboll.

Sedan han först började spela som sexåring har fotbollen dominerat. Från det att han påbörjade en satsning som tioåring har något annat knappt ens existerat.

Att vinna betydde allt då, precis som det betyder allt nu. Han var den där typen av kille som sprang gråtande från sitt eget åttaårskalas eftersom han inte vann fotbollsturneringen som han själv krävt att få inplanerad.

– Och det var inte så att jag var allmänt sportintresserad, utan det var enbart fotboll. Jag har aldrig varit på en enda innebandyträning, aldrig ens provat på handboll eller friidrott.

Lät fotbollen fatta alla beslut

Jesper Karlström växte upp på östra Södermalm – nere vid vattnet där det går vågor på Hammarby sjö – och gjorde därmed också sina allra första matcher i grönvitt ställ.

När han var nio år valde en otåligt ambitiös tränare att flytta över hela pojklaget från Hammarby till Brommapojkarna. Jesper Karlström följde med utan att reflektera så värst mycket över saken, något som är ganska talande för hela hans barndom och ungdom. Han tog inte så värst många aktiva beslut själv, utan lät fotbollen fatta dem åt honom.

– Sommaren då jag fyllde tio flyttade jag från Sofiaskolan på Söder till Nybohovsskolan, där det fanns en mellanstadieklass med fotbollsinriktning. Idag kan jag tänka på det som en ganska stor omställning, men då var det bara självklart.

Nybohovsskolan ligger i en annan del av Stockholm, men Jesper Karlström kände sig hemma direkt. Stefan Billborn var en av lärarna, Ludwig Augustinsson gick i klassen ovanför. Ambitionsnivån var hög, och mellanstadiet hade knappt ens hunnit ta slut innan de mest framstående klasskamraterna började åka ut till de europeiska storklubbarna för att provspela.

helskärm

– Själv tillhörde jag absolut inte dem som låg längst fram. Jag var en i mängden, men kände mig i alla fall aldrig orolig för att inte få vara kvar i BP. Efter varje år var det en sorts utvärdering där det skulle bestämmas vilka som fick fortsätta i det här spetslaget. Från början var vi tre, fyra killar som bodde på Södermalm och åkte tillsammans till träningarna, men efter ett år så tvingades en av oss att sluta. Han blev ju helt förstörd.

Sitt eget svåraste ungdomsår hade Jesper Karlström när han var 14. Det var då alla lagkamrater fick plats på stadslagets uttagningar, förutom han själv och en annan kille. Och det var då han skickades ner i BP:s andralag inför i stort sett varenda Sanktan-match.

– Det var knäckande, det tog på mig. Där och då kändes det som världens grej.

Kände du att det var orättvist eller att du inte var tillräckligt bra?

– Att det var orättvist.

”Det var hets och allvar varje gång”

Det var inte motgångarna som formade Jesper Karlströms tonår, utan det var övertygelsen och sammanhanget. I laget fanns det en kärngrupp som tillbringade all vaken tid tillsammans, som drev varandra framåt och uppåt.

– Vi var fem stycken som kom till skolan tillsammans på morgonen, som hade fotbollsträning ihop i skolan och som sedan tog tunnelbanan till idrottsplatsen vid Stora Mossen när skolan var slut. Där käkade vi, hade träning och åkte sedan därifrån samtidigt innan vi var hemma vid niotiden. Så såg veckodagarna ut. Det var bara fotboll, bara de här grabbarna. Mina lagkamrater var mina polare, mina polare var mina lagkamrater.

När Jesper Karlström funderar över sin egen drivkraft och målmedvetenhet landar han i de här åren, det här umgänget. Det var ju sannerligen inte så att han behövde lyckas på grund av någon sorts utsatthet. Han hade lätt för sig i skolan, kom från en familj där mamman var ekonom och pappan krögare. Numera har föräldrarna en sorts familjeföretag tillsammans, driver Boule & Berså vid Hammarbykanalen och Röda Villan på Fjäderholmarna.

– Men bland mina kompisar var det alltid tävling i allt, vi pushade varandra. Varenda rast spelade vi fotboll, och det var hets och allvar varje gång. Om det är hälsosamt för alla vet jag inte, men det funkade för mig, för oss. Där någonstans tror jag att mitt driv och min vinnarvilja formades. Vi har alla haft nytta av det vi skapade under de här åren.

Vad gör de som inte spelar fotboll längre?

– En av oss fick sluta på grund av Marfans syndrom, något genetiskt med kroppspulsådern. Han har klarat av att ställa om sitt liv och har precis blivit klar med sina studier vid universitetet i Lund. En annan kille jobbar på Swedbank, men håller samtidigt på att bygga upp två, tre företag vid sidan om. Alla har grejer för sig. Det är ingen som bara är nöjd, utan alla har höga ambitioner och vill verkligen framåt. Och det har vi fått från fotbollen, från varandra.

Länge levde Jesper Karlström i en fotbollsbubbla dit omvärlden inte nådde, så därför blev allt ännu mer dramatiskt när verkligheten väl trängde in.

Han var fortfarande bara 15 år när chocken kom. En av de allra närmaste – en av killarna från själva kärngruppen – dömdes för ett sexualbrott.

– Det var väldigt svårt att hantera. Det var någon träning då både han och en annan kille i laget plötsligt bara saknades, och vi märkte ju att det var något. Sedan berättade ledarna vad som hade hänt, och... Jag har ju mina värderingar och vet såklart vad som är rätt och fel – men det här handlade om min bästa vän, någon som jag hängde med varje dag. Det var inte så att han brukade göra en massa dumheter, utan under alla år vi hade spelat ihop hade han skött sig prickfritt. Här hade han hamnat i fel sällskap och i en situation han inte borde ha varit i, men för mig skulle det kännas fel att bara skära av alla band. Speciellt som jag vet att vi egentligen ser likadant på det här med rätt och fel.

helskärm

Jesper Karlström gör inte anspråk på att utgå från någon vetenskapligt framarbetad samhällsmodell kring relationen mellan förbrytelse och förlåtelse. Egentligen var han fortfarande bara ett barn när allt det här hände, och detsamma gällde både förövarna och brottsoffret. Det var det som gjorde allt så fasansfullt hemskt och så fruktansvärt komplicerat.

– Alltså, jag vet inte... Jag visste inte då, och jag vet fortfarande inte... Jag diskuterade mycket med mina föräldrar om hur jag skulle tänka, men vi var 15 år liksom. BP tog beslutet att han skulle få vara kvar, och på något sätt blev det... Alla var så mycket emot honom – verkade tycka att han inte ens skulle få leva längre – att vi gick ihop och försvarade hans rätt att fortsätta vara människa.

”Jag tänker inte dölja att vi är nära”

Vanligtvis svarar Jesper Karlström rakt och koncist oavsett frågan, men runt det här ämnet förändras hans sätt att formulera sig på ett påtagligt sätt. Det är inte så konstigt. Om det egentligen inte finns några ord krävs det trevande och svävande för att ändå försöka hitta några.

– Det är jobbigt att prata om, för... Här finns det inte några vinnare. Givetvis är det brottsoffret det är synd om, men det kommer att förfölja den här killen resten av livet också. Och de flesta som dömer honom går bara på rykten, tror att han gjorde något mycket grövre än vad han faktiskt dömdes för. Han har tagit sitt straff, och jag är säker på att alla som känner honom idag skulle beskriva honom som en bra människa. Så om det här är fel sätt att gå vidare – vad är då rätt?

Det är fortfarande många som reagerar när ni öppet lyfter varandra på sociala medier.

– Ja, men jag räknar fortfarande in honom bland mina allra bästa vänner, och han har många gånger sagt hur han uppskattar att jag inte bara... övergav honom. Och jag lägger gärna upp bilder på oss tillsammans. Jag tänker inte försöka dölja att vi står varandra nära, jag skäms inte för det.

För dig är det en typ av lojalitet?

– Det är så jag ser på det, och det är det han har sagt till mig också. Han är bra på att visa sin uppskattning, och jag vet att han värdesätter att jag har stått kvar. ”Du har hjälpt mig att göra mitt liv lättare”.

Samtidigt som verkligheten blev mer komplicerad gick fotbollen allt enklare för Jesper Karlström. Som 14-åring fick han inte ens plats i Brommapojkarnas förstalag. Som 16-åring blev han uttagen i pojklandslaget.

helskärm

– Under just de här åren gick jag från att vara en stabil spelare i skymundan till att bli något slags stjärna. Vår tränare Magni Fannberg är utan tvekan den som format mig mest. När jag var yngre fanns många andra som lärde mig de här klassiska BP-grejerna – bollmottagningar och så – men att vinna och leda fick jag väldigt mycket från Magni. Han fick fram något i mig som var större än den vanliga BP-skolan. Vi kunde spela mot Gamla Uppsala i en pissmatch, vi hade vunnit alla matcher i serien och visste att vi skulle vinna den här också med 10-0 – men han kunde ändå få mig att känna att vi skulle gå ut och spela en Champions League-final på liv och död.

Hur gjorde han det?

– Han skrek.

Vuxenvärlden närmade sig, och trots allt höll kompisgänget från Grimsta fortfarande ihop. Flera av dem fick prova på allsvenskt spel, känna på livet med fotbollen som yrke. Och nu tänkte de inte släppa taget om det.

– Vi gick gymnasiet i Bromma, och där hade jag ändå träffat några andra människor och gått på ett par fester. En gång hade jag smakat på alkohol. Verkligen inte druckit mig full, utan bara tagit en klunk för att känna hur det smakade. På måndagen träffade jag sedan Stefano Vecchia i skolan, han som spelar i Sirius nu. När han frågade om helgen vågade jag inte berätta. Det var som att svika fotbollen och allt vi hade trott på, som att erkänna rakt ut att jag inte var seriös. Andra tonårsgrabbar kanske ville skryta lite för sina polare om hur mycket de druckit – jag vågade inte ens berätta att jag hade sippat.

Som 17-åring satt Jesper Karlström på bänken när BP spelade allsvenskt, en månad efter att han fyllt 18 debuterade han och som 19-åring värvades han av Djurgården.

Under den första säsongen i blårandigt fick han speltid i 26 av 30 allsvenska matcher. Visserligen kände han att han kompromissade bort lite för mycket av sitt passningsspel under Pelle Olsson, men det var en uppoffring han var beredd att göra i jakten på erfarenhet och framgång.

Inte heller hade han några problem att köpa att han först hamnade utanför laget när Olsson ersattes av brandsläckartränaren Mark Dempsey.

– När Mark först kom var jag dålig på träningarna. Jag ville visa upp mig, men blev alldeles för nervös och stressad och tyckte inte själv att jag förtjänade att spela. Det var inget snack om saken, just då var jag inte bra nog.

Hade allt för att bli en toppspelare

Efter bara tre månader drog Mark Dempsey vidare, men han lämnade efter sig en ny optimism hos både Djurgården och Jesper Karlström.

– Mot slutet slog jag mig in i hans elva, och innan han försvann förklarade han för mig att jag hade allt som krävdes för att bli en riktig toppspelare. Han ville att jag skulle förbättra några saker – bland annat gå ner några kilo – men han gav mig den här känslan: ”Shit, nästa år smäller det”.

Var du en sådan som formulerade tydliga personliga mål inför varje säsong?

– Ja, inför varje år skrev jag ner vad jag ville. Så många matcher skulle jag starta, så många mål skulle jag göra, så många assist skulle jag slå... Såna saker.

Brukade du uppnå dem?

– Nej. Det måste jag vara ärlig och säga.

I stort sett alla som haft mycket med Jesper Karlström att göra brukar sammanfatta honom på ungefär samma sätt: Hans eget huvud har varit både hans främsta tillgång och hans största fiende.

Han har alltid brunnit, men ofta haft ganska svårt att kanalisera elden konstruktivt. Under de två första åren i Djurgården hade han klarat av att hålla sig själv på kurs, men när säsongen 2017 inte började som han föreställt sig blev han snabbt både otålig och frustrerad.

Kim Källström hade kommit tillbaka. Kevin Walker stod före i kön. Nya tränaren Özcan Melkemichel använde till och med Kerim Mrabti som innermittfältare innan han gav någon speltid till Karlström. Fram till sommaruppehållet startade han bara tre matcher, fick spela 90 minuter en enda gång.

– Där någonstans började jag tänka: ”Fan, det här är på väg åt fel håll”. Den här gången tyckte jag att jag förtjänade att spela, och det sa jag också i någon intervju som inte blev så populär. Men det var så jag kände.

”Det var jävligt obehagligt”

Efter att Jesper Karlström pratat offentligt om sitt missnöje blev han konfronterad av en grupp supportrar efter ett träningspass på Kaknäs. Några direkt hot uttalades inte, men han uppfattade ändå situationen som hotfull.

– Den händelsen påverkade mig. Jag tyckte att det var jävligt obehagligt, och jag hade inte haft en tanke på att något sådant kunde uppstå. Jag blev så chockad att jag knappt kunde få fram ett ord.

Det bidrog till att du började tänka på en flytt?

– Jo, absolut. Verkligen.

Under sommaruppehållet drev Karlström aktivt på för att bli utlånad. Djurgården var ganska motvilliga – trots den tunna truppen var de med i toppstriden – men han insisterade.

– Jag kände att det hade tagit stopp. Jag behövde spela matcher, och jag sket i om det var i Superettan eller var det var. Halmstad, Jönköping och Sundsvall hade alla sagt att de ville låna mig, men i slutändan bara försvann de alternativen.

Det blev en återkomst till Brommapojkarna, och en egendomlig utlåningsstatus som innebar att det var fritt att flytta fram och tillbaka mellan klubbarna. Den ena veckan startade han för BP för att nästa vecka sitta på bänken för Djurgården för att den tredje veckan vara tillbaka i svartrött igen.

helskärm

– Egentligen ville jag bara koncentrera mig på att spela i Superettan, jag ville inte missa de matcherna bara för att sitta på bänken med Djurgården. Men det blev så några gånger, och då var jag riktigt lack. Jag var jättesur, ville bara tillbaka till BP.

I början av september gjorde Jesper Karlström mål för BP borta mot Degerfors. Veckan efter skulle han åka med Djurgården till Göteborg, eftersom Kevin Walker var avstängd. Han ville inte vara där. Han hade bråkat med Özcan Melkemichel, och var övertygad om att han redan spelade på lånad tid.

– Jag kände definitivt: ”Gör jag inte det bra nu – då är det slut för mig i Djurgården. Då blir det här den sista matchen jag spelar för klubben”.

Vad gjorde det med din inställning till matchen?

– Inte så mycket, för egentligen kände jag att det redan var kört. Det kunde inte bli sämre, jag kunde inte komma längre ner i Djurgården. Så det var inte så att jag kände någon extra anspänning, eftersom jag inte tyckte att jag hade något att förlora. Jag hade redan förlorat.

Jesper Karlström gjorde en bra, gedigen insats mot IFK Göteborg, men det i sig hade inte varit tillräckligt för att säkra hans framtid i Djurgården. I varje fall är det så han själv ser på saken. Istället menar han att hela riktningen på hans egen karriär avgjordes i en enda sekvens – ett enda ögonblick – i den 54:e matchminuten.

Magnus Eriksson sköt ett skott som blockerades av David Boo Wiklander. Bollen slog i marken och seglade i en båge mot en framstörtande Jesper Karlström. Det var inget lätt avslut, men han behövde skjuta direkt – och volleyträffen behövde sitta i mål.

– Hade jag missat det skottet så hade jag inte varit i Djurgården idag, 100 procent. Hade jag inte gjort mål hade det stått i någon bisats att jag gick in och gjorde jobbet – men nu blev jag en rubrik. Nu ville alla ha mig till sina intervjuer och nu pratade Kim Källström om mig och nu blev det någonstans omöjligt för Özcan att peta mig. Efter matchen kollade jag mobilen, och då hade Olof Mellberg skrivit: ”Fan Jeppe, det här var alldeles för bra. Nu kommer vi aldrig få tillbaka dig till BP”. Och han hade rätt. Efter det spelade jag varenda match i Djurgården.

Du har gjort andra viktiga mål – men för din egen personliga del kommer det här kanske alltid vara det viktigaste?

– Ja. Det är helt sjukt. Jag har tittat på det där målet så många gånger efteråt. Det är faktiskt lite läskigt att tänka på hur stor skillnaden kan vara mellan att sätta ett skott och på att missa det.

helskärm

Vad hade hänt om du hade skickat den upp på sextonde bänkraden?

– Jag vet inte, men... Jag hade väl troligtvis flyttat tillbaka till BP permanent. Sedan behöver jag inte överdriva – behöver inte säga att jag hade varit byggjobbare eller rörmokare – men realistiskt sett så hade jag kanske vid det här laget krigat mig tillbaka till en position som en ganska anonym mittfältare i något allsvenskt mittenlag.

Du hade jobbat fram bollar till Nordin Gerzic i Örebro?

– Örebro var faktiskt exakt vad jag tänkte på.

Ett vägskäl hade passerats och ett hinder hade övervunnits – men för en fotbollsspelare kommer det alltid nya. Trots en volley mot IFK Göteborg förblev Jesper Karlström en ung man som hade svårt att få ihop sina föreställningar och sina förväntningar med fotbollen han faktiskt spelade och sättet som den uppfattades på.

Framme vid sommaren 2018 hade det fortfarande inte blivit bättre, inte på allvar. Även om han lyckats klösa sig tillbaka in i Djurgårdens startelva så förblev han en allsvensk marginalspelare. Bra ibland, dålig ibland, lite väl anonym för det mesta.

Det var inte den spelaren han såg sig själv som, inte spelaren han ville vara.

– Jag kände: ”Fan, jag kan mer”. På träningarna kunde jag vara hur bra som helst, men på matcherna fick jag inte ut det. Varför blev det så? Vad var det som hände? Än en gång kände jag att det hade tagit stopp. Och efter att vi åkte ur Europa League-kvalet mot Mariupol den sommaren så gick allt bara åt helvete. Det var då det här med fansen verkligen började.

Vad hände?

– Jag blev en sorts hackkyckling. Det märkte jag tydligt, och det tog verkligen på mig. Jag blev berörd, påverkades väldigt negativt. Och jag kan hantera kritik, jag är nog min egen största kritiker. Men det här var något annat.

Precis som för de flesta andra i hans ålder hade sociala medier alltid varit ett självklart inslag i Jesper Karlströms liv. Han hade sina konton och sina flöden, han var väldigt väl medveten om hur stämningsläget såg ut i olika kommentarsfält.

”Jag slutade följa Djurgården på Instagram”

Nu märkte han hur det förändrades, hur anklagelserna och förolämpningarna riktade mot honom plötsligt blev ett återkommande inslag under inlägg relaterade till Djurgården.

– Några stycken skickade privata meddelanden: ”Vi vill inte ha dig här, försvinn från Djurgården”. Men det var inte så många – och det var inte så farligt. Det var mer de öppna kommentarerna på Djurgårdens sociala medier, hur de såg ut och hur de togs emot. Jag kommer ihåg när det var derby mot AIK i slutet av 2018. Jag var avstängd, och Djurgården la ut ett inlägg med förutsättningarna: ”Här är truppen. Jesper Karlström saknas på grund av avstängning”. Då hade någon skrivit typ: ”Yes! Fan så skönt att vi slipper honom”. Och så en massa likes på den kommentaren... Det var tufft att se. Och det var många såna grejer. Jag kunde göra en rätt bra match där jag absolut inte var sämre än någon annan – men det var ändå jag som fick all skit efteråt.

Kunde du göra något åt det?

– Jag slutade följa Djurgården på Instagram för att försöka få bort grejen. Men sedan var jag där ändå ibland... Och allt det där följde med ut på planen. Publiken påverkade mig, jag kan inte säga något annat. Slog jag en felpass hörde jag suckarna och i mitt huvud såg jag kommentarerna som skulle komma, och det försämrade sedan min prestation.

Var slutar den berättigade kritiken mot en professionell fotbollsspelare och var börjar de personliga påhoppen på en vanlig människa? Jesper Karlström vet inte exakt var gränsen går, men han vet att han kände att den hade passerats.

– Jag tycker ju att folk fan får lov att höja sig. Vad är det för pissigt jävla beteende? Samtidigt inser jag att det är svårt att bara ta bort det här engagemanget och den här pressen som det för med sig. Jag tycker själv att en professionell fotbollsspelare ska vara stark mentalt, ska kunna hantera motgångar och vända dem. Men mitt problem var att jag kunde säga de där sakerna – samtidigt som jag inte hade en aning om vad de egentligen betydde.

Något behövde förändras. Samtidigt som han upplevde sin situation i Djurgården som alltmer ohållbar beslutade sig Jesper Karlström för att försöka göra allt han någonsin kunde för att vända sin karriärskurva.

Under alla år hade han ansträngt sig för att äta rätt och sova ordentligt. Han hade stått kvar efter träningarna för att gnugga på en viss typ av andravågsavslut – men nu tvingades han inse att det inte var den sortens övningar som kunde hjälpa honom längre.

”Vi var tvungna att börja med spökena i huvudet”

Genom sin agent kom Jesper Karlström i kontakt med Petter Andersson och hans mentorskap, hans modell för att få fotbollsspelare att ta kontroll över sina karriärer och förverkliga sin potential.

– Från början var min bild att han skulle hjälpa mig att identifiera tekniska detaljer i mitt spel. Men det blev inte alls så. Vi var tvungna börja med spökena jag hade i huvudet.

Karlström fortsätter:

– Jag minns hur jag ringde Petter och var helt stressad efter någon av alla matcher som inte gick så bra: ”Fan, det känns hopplöst. Som att jag aldrig kommer att komma någonstans, som att jag kommer att vara en medelmåttig allsvensk spelare i resten av mitt liv”.

Det Petter Andersson gjorde var att bryta ner Jesper Karlströms farhågor och tankebanor med motfrågor. Vad vore så farligt med att spela i Allsvenskan? Vem spelar du fotboll för? Varför spelar du överhuvudtaget?

– Från början var jag absolut såhär: ”Vad ger egentligen detta?”. Men ganska snabbt märkte jag ändå att det blev en skillnad, att det faktiskt fungerade att styra om tankar och få dem att gå i en annan riktning. På ett sätt är det så jävla konstigt... Det spelar ingen roll hur mycket du än nöter på frisparkar eller på crossbollar – kan du inte slå dem på match är det ju ändå inte värt något. Det sitter ju bara i huvudet. Allt.

helskärm

Insikterna kom i precis rätt tid, för allt det här personliga utvecklingsarbetet pågick samtidigt som en oönskad Jesper Karlström definitivt bestämt sig för att lämna Djurgården – bara för att tvingas konstatera att ingen annan ville ha honom. När 2019 började befann han sig i en grop som väldigt lätt hade kunnat växa till ett stort svart slukhål.

– Ja, jag är väldigt glad att jag och Petter började jobbet när vi gjorde det, för det behövdes verkligen då. Tiden höll på att rinna ut.

När Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf tog över Djurgården gjorde det först varken till eller från för Jesper Karlström. Han hade ett avstämningssamtal med Lagerlöf, men fick mest höra att de nya tränarna ville få in en annan mittfältstyp.

– Men vid det laget hade jag och Petter jobbat ihop i ungefär ett halvår, så jag hade kommit över tröskeln. Hur ofta hade jag inte hört det här: ”Fokusera på det du själv kan påverka”?! Nu hade jag insett vad det egentligen innebär, och det var den allra viktigaste grejen för mig. Innan första träningen med Kim och ”Tolle” kände jag bara: ”Okej, ingen vill ha mig här – men jag har inte ett enda erbjudande, jag har ingenstans att dra. Det enda jag kan fokusera på är att genomföra träningen så bra jag någonsin kan”.

Den träningen gick bra. Nästa träning också. Precis som den första träningsmatchen. Det var inga jättekliv han tog – men för varje litet steg i rätt riktning så förändrades gradvis förutsättningarna.

”Det blev en vändning i min relation till fansen”

När tävlingssäsongen inleddes med Svenska cupens gruppspel så fanns trots allt Jesper Karlström med i startelvan. Sedan blev det kvartsfinalderby mot Hammarby, och där krönte Karlström en Man of the Match-insats med att slå in en boll under straffavgörandet.

– Där blev det en vändning, även i min relation till fansen. Efteråt fick jag minst 50 privata meddelanden på Instagram där folk skrev: ”Jag hade fel uppfattning om dig”. ”Jag har alltid tyckt att du har varit dålig – nu tycker jag att du är bra”. Och efteråt ringde Bosse. Det var inte så att han erbjöd mig ett nytt kontrakt direkt, men det var ändå såhär... ”Fan, ska vi köra?”.

Det går fort i fotboll.

– Verkligen. Och det är klart att jag kunde bli irriterad över att folk vänder sig så snabbt efter vinden – nyss var jag sämst på fotboll, nu var jag tydligen hur bra som helst – men samtidigt fattade jag ju att det var en konsekvens av att jag faktiskt presterade på en annan nivå.

När den allsvenska säsongen inleddes var Jesper Karlström självklar i startelvan. I ett par tidiga matcher blev han utbytt, men från och med slutet av april spelade han samtliga minuter av samtliga matcher då han var tillgänglig.

Det var inte så att han själv tyckte att han gjorde femplusinsatser precis varenda vecka, men han kände att han äntligen påverkade, styrde och dikterade villkoren på just det sätt som han alltid sett framför sig.

– Den allra första matchen efter att jag och Petter hade börjat jobba tillsammans var Norrköping hemma. Efteråt frågade han mig: ”Hur tycker du att det gick för dig?”. Jag var såhär: ”Riktigt bra i första halvlek. Sedan hade vi inte så mycket boll i andra, men ändå okej”. Då var hans svar: ”Det är ingen ursäkt att ni inte hade boll. Se till att ni har den! Det är du som ska ta tag i det och visa vägen!”.

Så vet jag att Petter Andersson har pratat med Kristoffer Olsson också. Och det har hjälpt honom från Midtjyllands bänk till landslagets startelva.

– Exakt. Han tycker att det ser ut som att jag spelar på halvfart ibland. Men när det går trögt i matcherna nu tänker jag alltid att det är jag som ska förändra det, att det inte är upp till någon annan. Jag ska visa med min vilja och min ambition och mitt kroppsspråk att jag kommer att göra precis allt tills domaren blåser av.

Skulle fixa den perfekta slutscenen

Mot slutet av en osannolik säsong stod till sist Djurgården inför en osannolik guldmatch. När Jesper Karlström vaknade den där morgonen i Norrköping såg han att han hade fått ett meddelande från sin mamma. Klockan 08.48 tryckte han iväg sitt svar, och samtidigt kände han hur hans ögon fylldes av tårar.

– Jag har kvar meddelandet, vänta...

Efter en stunds scrollande på telefonen har Karlström hunnit tillbaka till den där novemberdagen i Norrköping. Han vinklar upp skärmen: ”Tack mamma, tack för allt ni gjort för mig som har gjort att jag kunnat ta mig hit. Utan er hade det aldrig varit möjligt. Jag spelar för er idag. Älskar er ❤️❤️❤️”.

– Samtidigt som jag skrev var det som att allt bara kom över mig. Allt som hade hänt genom alla år, alla motgångar jag haft. Men framförallt allt de har gjort för mig, så mycket de har brytt sig, hur de alltid varit där... När jag var liten brukade jag spela fotboll ensam nere på gården, och jag hade med mig ett block. Jag låtsades spela alla matcher i allsvenskan, gjorde målgester och skrev upp alla resultat. Och jag drömde inte om Real Madrid eller Manchester United – det var alltid allsvenskan i mitt huvud. Ända sedan jag var väldigt liten har jag suttit i bilen eller tunnelbanan och dagdrömt om dagen då jag lyfte bucklan. Nu stod jag där och skulle spela om SM-guld. Det blev så känslosamt. Hela filmen spelades upp, jag skulle bara fixa den perfekta slutscenen.

Någon nervositet kände inte Jesper Karlström, utan enbart förväntan. Han hade hunnit så långt i sitt mentala arbete att osäkerhet inte längre existerade.

– Jag var helt övertygad om att vi skulle ta guldet, kände mig helt säker. Sen grundade jag i och för sig min känsla på att vi skulle göra minst ett mål – och att de skulle göra max ett. Och... riktigt så blev det ju inte.

Matchutvecklingen är välkänd. Efter en kvart låg Djurgården under med 2–0.

– Men när jag har sett matchen i efterhand tycker jag verkligen att jag spelar som att inget hade hänt, som att det stod 0-0. Jag var faktiskt helt opåverkad i min prestation. Och det var inte för att det inte kom några negativa tankar till mig – jag hatade både mig själv och hela världen när vi låg under – men jag klarade ändå av att styra om de tankarna direkt. Jag spelade enkelt när jag skulle göra det, men fortsatte också att slå mina crossbollar och djupledspassningar.

Hade du spelat samma match 18 månader tidigare...

– ...så hade jag stått och gömt mig. Och hade jag ändå fått några bollar hade jag sprejat dom överallt och ingenstans.

Eftersom DIF Media följde vartenda steg Djurgården tog under slutspurten vet vi exakt hur det lät i omklädningsrummet under pausvilan då guldet tycktes försvinna. Den som hördes klart mest var Jesper Karlström som pratade upprepande om ”positiva bilder” och ”positiva tankar”.

– Det är egentligen Petters ord, rösten från hans skola som talar genom mig. Jag ville bara att alla skulle tro på det lika mycket som jag trodde på det.

Inte ens fem minuter hann gå av andra halvlek innan Karlström själv tryckte in den livgivande reduceringen.

– Redan då kände jag: ”Det här kommer ordna sig, det här är klart”. Men sedan var det som att tankarna... bara försvann. Under resten av matchen hade jag inte en enda tanke på någonting annat än det som hände precis framför mig. Och det är verkligen sällsynt att så totalt slukas av ögonblicket. Jag var så inne i matchen – så djupt inne i zonen – att jag typ hade glömt bort att jag själv hade gjort mål när domaren väl blåste slutsignalen.

Och vad tänkte du då?

– Att jag hade krigat för det i hela mitt liv, utan att någonsin ens varit nära att uppfylla det. Det fanns inte på kartan för någon att vi skulle göra det. Tommi Vaiho... Han var typ tredjemålvakt på sommaren. Elliot Käck... Han hade spelat i division två och tre, och fick vinna som 30-åring. Mackan Danielson... Han hade typ lagt av. Jag själv... Radade du upp oss på förhand så var det inga mästare du såg – och det var det som gjorde det så jävla vackert.

Eftermiddagen håller på att slå över till kväll, och vi strövar runt lite planlöst och somrar oss på den idylliska träningsanläggningen. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger Jesper Karlström bestämt sig för att lämna den här platsen bakom sig, då det tycks finnas någon sorts kraft som drar honom tillbaka.

”Jag var helt inställd på att dra”

Egentligen skulle han ha åkt ut i den stora proffsvärlden vid det här laget. Kontraktet med Djurgården gick ut efter SM-guldet, och utlandsflytten tycktes självklar.

– Jag var verkligen helt inställd på att dra. Jag var 24 år, hade vunnit SM-guld och var gratis... Så jag tackade nej till något i MLS, väntade på något bättre. Darmstadt skulle komma med ett bud, men det dök aldrig upp. När januari var på väg att ta slut började jag bli stressad, undrade varför inget hände. Men en klubb i Ryssland sa nej för att jag har diabetes. Någon klubb i Turkiet bara försvann. Det var snack om Kina och Saudiarabien, men inga garantier. En annan klubb i Ryssland presenterade ett kontraktsförslag, men skickade sedan inte några flygbiljetter när jag skulle åka dit. En tredje klubb i Ryssland fick jag också kontraktsförslag ifrån, men sedan kollade jag med en kille som spelade där.

helskärm

Anton Saletros i Rostov.

– Nä, Othman El Kabir i Ural, och han berättade att mycket av det som lovades innan han skrev på sedan inte uppfylldes. Så jag bad min agent fråga om det, men då blev deras klubbpresident helt galen. Det var för många såna här grejer. Jag blev besviken och irriterad på min agent och på alla och kände mest bara: ”Vad mer ska jag göra?”. Jag blev så trött och less på hela situationen.

Istället för äventyr blev det trygghet, istället för Jekaterinburg blev det ett nytt treårskontrakt med Djurgården och en kaptensbindel på armen.

– Jag kände till slut att Djurgården var det bästa alternativet. Och det finns nya utmaningar här. Det är inte vad jag hade ställt in mig på, det är sant, men att vara kapten för Djurgården är verkligen något jag ser som en jättestor ära. Och jag ska verkligen göra mitt bästa för att fylla rollen på ett bra sätt. Efter nästan varje träning tänker jag: ”Hur var jag som ledare idag? Lyfte jag andra eller tryckte jag ner dem? Är det något jag ska ta bort, eller ska jag istället pusha de unga grabbarna ännu hårdare?”.

Hur går det då?

– När jag kommer in i mitt mode där det bara brinner till har jag fortfarande svårt att hålla tillbaka. Det händer att jag skäms lite extra mycket över mig själv efter vissa träningar nu när jag är kapten. Bara förra veckan stod jag och skrek på Tommi Vaiho när han kastat in ett par bollar. Och det var ju dumt, den typen av misstag händer på en fotbollsplan. Men om någon har dribblat och tappat bollen tre gånger i rad – då tycker jag absolut att han ska få höra det. Eller om någon inte gör jobbet... Jag kan verkligen brinna till om det är en träning där ingen bryr sig. ”Hata” är ett starkt ord, men det irriterar mig enormt, provocerar mig så mycket att jag nästan inte kan kontrollera mig.

”Det kommer se helt sjukt ut på tv”

För att fotbollsekvationen Jesper Karlström ska gå ihop i allmänhetens ögon krävs nästan att han vinner. En dålig dag kan han uppfattas som en rätt svårälskad spelare – en grinig, småful, trubbelsökare på gränsen till fusket. Bland många motståndarfans är han avskydd, alltjämt definierad av sin farsartade filmning mot Hammarby i förfjol.

– När jag låg kvar och naprapaten kom in på planen sa jag: ”Det här kommer att se helt sjukt ut på tv, han nuddade mig inte ens”. Det är ju inte så att jag hinner tänka: ”Nu ska jag filma, för jag gör minsann vad som helst för att vinna”. Men...

...du är beredd att filma, för du gör vad som helst för att vinna.

– Absolut. Och sedan får väl andra tycka vad de vill.

Med några dagar kvar till just den här allsvenska premiären ligger det nära till hands att ställa problematiserande frågor till Jesper Karlström, men det går snabbt att konstatera att de inte leder någonstans.

Tidigare i våras låg han sjuk hemma under ett par veckor. Corona? Det vet han inte, och eftersom han ändå inte kan påverka det så kan det kvitta. Orolig för att smittas, då hans diabetes gör så att han tillhör en riskgrupp? Nä. Han ser till att vara så försiktig han kan, mer kan han inte göra.

Och rent fotbollsmässigt? Svårt att ladda om när inte utlandsflytten blev av? Otacksamt att ersätta Marcus Danielson som kapten? Upplagt för fall när guldet ska försvaras?

Nej, inget han tänker på, inget som bekymrar honom, enbart fokus på premiären mot Sirius.

I vanliga fall en rad innehållslösa klyschor, men just den här gången svar som trots allt ändå innehåller något. Jesper Karlström tror på dem. De är sanna för honom, de fungerar för honom.

– Allt handlar om ett sätt att tänka. Idag är jag en helt annan människa och en helt annan fotbollsspelare än jag var hösten 2018. Skillnaden är verkligen total.

Hur skulle du beskriva den skillnaden?

– Jag var osäker då. Jag är trygg idag. Så enkelt går det väl att sammanfatta.