”Jag ställde mig där och bara var helt... urlakad”
Lotta Schelin om framgångens pris
Publicerad 2020-04-23
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Lotta Schelin.
VAR? Olympique Lyonnais, Frankrike.
NÄR? 2012/13.
/Lotta Schelin berättar själv/
”Säsongen 2012/13 är något jag tänker tillbaka på med ganska dubbla känslor. Utåt sett stod vi verkligen på toppen med Lyon. Vi hade vunnit Champions League två år i rad, vi hade inte förlorat en enda match på flera år. Men inåt kändes det inte riktigt så.
Under det här året hände det att jag duschade hemma efter träningarna, att jag ställde mig där och bara var helt... urlakad. ’Vafan är detta? Är det verkligen det här som krävs för att vinna?’ Privat var det verkligen inte året då jag mådde som bäst, men på planen gick det så bra att jag i alla fall spelade ihop till lite andrum åt mig själv.
För mig kretsade mycket av tankarna runt ledarskap. Vår tränare Patrice Lair var väldigt... speciell. Med sin hårda, krävande stil hade han fått oss att flytta fram gränserna – att verkligen bli bäst – men vad var egentligen priset för det?
Det gick inte att komma ifrån att Patrice hade lyckats. Redan när jag kom till Lyon 2008 hade de börjat satsa med tydliga mål, men då hade det ändå stannat vid inhemska titlar. Även om vi nådde Champions League-final redan mitt andra år i klubben så var det ändå något som fattades.
För mig som kom från Sverige var känslan: ’Shit, vilket fantastiskt jäkla lag!’. Vi hade alla möjligheter, men det fanns något i mentaliteten som det behövde slipas på. Den vinnarkultur som fanns var på något sätt lite ofullständig.
”Som en maskin”
Men sedan kom Patrice Lair in hösten 2010 – och han gjorde något med ett redan väldigt talangfullt lag. Han kom in och styrde upp väldigt mycket, med en ledarstil som var väldigt auktoritär. Och med hans intåg sattes en ny typ av vinnarkultur. Spelade vi mot ett mycket sämre lag ett år tidigare så hade vi kanske vunnit med 5–0 – nu började vi vinna med 10–0.
Han röjde lite i truppen – ville bara ha tre utländska spelare kvar – och tog i stället in riktigt bra fransyskor: Camille Abily, Sonia Bompastor, Eugénie Le Sommer. Och han krävde så himla mycket att alla börja hålla uppe nivån i 90 minuter. Vissa spelare behövde kanske en fast hand som styrde dem. Helt plötsligt började de prestera på 100 procent, där de tidigare legat på 60–70.
Patrice kunde ställa krav åt alla håll; neråt i omklädningsrummet, men även uppåt gentemot klubbledningen. Samma år som han kom in så bytte vi sponsor på vårt material, från Umbro till Adidas. Fram till dess hade vi haft pojkakademins grejer, kläder med en helt annan passform. Det kan låta som en liten sak, men när vi fick en ny nivå på utrusningen blev det också ett tydligt tecken på att vi hela tiden tog steg som ledde framåt.
Vi vann och vann, kände oss som en maskin. Franska ligan, franska cupen, Champions League... På mer än tre år förlorade vi inte en enda gång. Jag tänkte inte ens på att det fanns en möjlighet att vi skulle förlora, och bara det är ju en stor mental seger.
Men själv fick jag en alltmer komplex relation till Patrice Lair. Jag tyckte att hans ledarstil funkade skitbra i kanske två år, men över tid blev den väldigt, väldigt mentalt utmanande och knäckande.
Och den här säsongen var tuff. Jag kände att jag inte längre gillade Patrices sätt att leda och vara. Han hade byggt upp ett lag på ett fantastiskt sätt, men klarade sedan inte av att ta hand om det. Han fortsatte bara skrika och vara väldigt brutal, och det bröt ner folk över tid. Och det som kunde sägas där skulle inte accepteras på någon annan arbetsplats, förutom i idrottssammanhang.
Han hade inga problem med att peka ut en person, och stå och berätta om hur dålig hon hade varit på förra matchen eller förra träningen. Han körde det rejset, och det fick man bara bita ihop och köpa. Man fick stå där: ’Mm, mm... Visst...’.
”Jag var lite för snäll”
Jag kommer ju från en svensk mentalitet där det är ganska självklart att vara lojal och göra mitt absolut bästa för laget. Det är så jag är skolad, så det är inte så att jag behöver någon som står och skriker på mig. Om det ändå är någon som gör det så är min instinktiva inställning att bara ta det, och sedan köra vidare. Jag har aldrig varit en sådan som börjar käfta tillbaka, eller säger: ’Vem tror du att du pratar med?’.
Fransyskorna kunde vara mer åt det andra hållet. De var så mycket individualister, så de bästa bland dem tog inte att Patrice stod och skrek på dem. Och därför blev det väl enkelt för honom att stanna kvar vid mig, att göra mig till lite av en hackkyckling. Jag var inte naiv, men kan i dag känna att jag var lite för snäll på så sätt att jag gjorde det för enkelt för honom att haka upp sig på mig.
Han använde väldigt ofta mig för att statuera någon sorts exempel. När toppmatcherna kom så var jag alltid med i laget – men inför en match mot ett mindre bra lag så kunde han sätta mig på bänken och säga en massa grejer. Han arbetade så, och i längden tyckte jag att det var rätt så trökigt. Jag kände mig lite utnyttjad till slut.
Som ledare var han den mest brutala och minst lyhörda som jag någonsin stött på, men gick jag in till honom där han satt i lugn och ro på kontoret efter träningen så gick det absolut att prata med honom. Men det var ändå svårt att komma någonstans. Även om han lyssnade på vad jag sa så förstod han inte riktigt hur han kunde mala ner andra – eller så ryckte han bara på axlarna: ’Det är sådan jag är’, liksom.
Han visste precis vad jag tyckte då och vad jag fortfarande tycker nu – men det var ändå svårt att komma framåt med dialogen. På ett sätt var han fullt medveten om bristerna och begränsningarna i sitt eget ledarskap. ’Det funkar bara i två år’, brukade han säga. Men ändå stannade han i fyra år hos oss...
”PSG hörde sig för”
Rent fotbollsmässigt så var det här säsongen då det verkligen började märkas att Paris Saint-Germain gjorde en satsning även på sitt damlag. På herrsidan hade eran då Lyon vann sju ligatitlar i rad hade tagit slut, medan PSG precis blivit uppköpt av sina nya ägare från Qatar. Nu satsade huvudstadens stora klubb på alla plan, och då lät det både mycket och högt.
Jag kommer ihåg att deras damlag fick en egen dokumentär på franska Canal+ utan att ha vunnit något alls, och trots att vi dominerat så kraftigt så var det ju inget som vi fick. Det kändes verkligen att det hände något, att de drog igång något. De gick från att inte ha haft någonting till att ha störst budget av alla – men då kändes det stort att faktiskt kunna fortsätta hålla dem bakom oss.
PSG hörde sig för med mig om jag var intresserad av att komma dit. Det var aldrig riktigt nära, men det var ändå lite aktuellt. Jag lyssnade av lite med PSG, mest bara utifall situationen i Lyon skulle visa sig bli helt ohållbar. Men fast jag var trött på hur Patrice satte press på mig från alla håll så tänkte jag inte låta honom definiera min karriär. Han skulle inte få påverka mina vägval.
Även om jag inte såg hur jag skulle kunna fortsätta med Patrice över tid så valde jag ändå att avvakta. Flera gånger varje säsong sa han i affekt att han skulle sluta, så jag tänkte väl att han skulle infria sitt eget ord förr eller senare. Jag ville ta mina beslut utifrån allt annat än honom. Lyon var fortfarande det absolut bästa laget, det var där jag såg de bästa chanserna att vinna titlar och jag älskade själva klubben. Då jag bara klarade av att lägga Patrice åt sidan för två sekunder så var det där jag la min lojalitet.
Första matchen mot ’det nya’ PSG spelade vi i november. Det var ganska tillknäppt. Vi lyckades inte lira bort dem i den matchen, och när vi väl fick in segermålet var det väldigt förlösande.
”Häftigt att Pia backade”
Jag minns den matchen speciellt för att vår nya förbundskapten Pia Sundhage var där och kollade. Hon är så rolig, för när jag pratade med henne efter matchen lät det som att hon var ganska nöjd med min insats. Men sedan gick hon ut i medierna och sågade både mig och ’Kosse’ Asllani, så det blev en ganska stor grej av hur besviken hon skulle ha varit på våra prestationer.
Pia hade en idé om att bygga upp mig till en tydlig stjärna i landslaget. Hon tyckte väl att jag skulle ta större plats och dra blickarna till mig, och hon pratade mycket om det i medierna. För mig var det lite både och... Att hon frågade mig och Caroline Seger om vi ville vara kaptener tillsammans såg jag som en jätteära. Det kändes både skitstort och skitkul. Men sedan att hon gjorde en poäng av att prata om mig som den stora stjärnan utåt – det var jag tvungen att skala ner från mitt håll. Jag som person är inte sådan, och då är det väldigt svårt att hoppa på ett sånt tåg.
Den person Pia försökte bygga upp var inte den person som jag var. Sättet hon pratade på var inte sättet som jag såg saken på, så gentemot mig själv behövde jag skala ner grejen några hertz och styra om tankarna åt ett annat håll.
Sedan var det häftigt att Pia faktiskt backade. I USA hade gruppen funkat på ett visst sätt och som stjärna hade Abby Wambach drivit på den på ett visst sätt – men över tid märkte och förstod Pia att det svenska landslaget var en annan sorts grupp med en annan typ av personligheter. Det fanns inget behov av att märka oss med en etikett som det stod ’stjärna’ på. Vi ville ta position och ansvar ändå, men hade jag försökt göra det fullt ut på sättet som hon ville så hade det bara blivit betungande.
Pia lyssnade på det, hon förstod det. Även om det fanns saker vi inte såg likadant på så var hennes ledarstil mycket mer lyhörd och inkännande än den som Patrice körde med i Lyon.
”Shit, vänta lite nu...”
I december åkte vi i Lyon till Japan för att spela en sorts VM för klubblag. Vi var i Tokyo och laddade i en vecka för matchen, och det var en häftig grej. Även om det var inofficiellt så var det stort för oss.
Vi mötte Kobe i finalen, och det var ett jäkligt bra lag. De hade flera av spelarna som vunnit VM med Japan året före, och så spelade de lite som Barcelona. Bollen gick snabbt i tiki-taka-mönster, och i första halvlek... Ja, då var det de som lirade.
Spelmässigt hade vi egentligen dominerat precis varenda match vi spelat sedan vi mötte Duisburg 2009, så för oss var det verkligen: ’Shit, vänta lite nu... De här är bra. Det här var vi inte beredda på’. Vi behövde höja oss, vi fick tänka om. Och det som var så häftigt med det här Lyon-laget var att vi verkligen kunde anpassa oss och byta spelsätt. Vi var också ett spelande lag, men samtidigt hade vi spelare med unika spetskvaliteter på varje position.
När vi väl fattade grejen med Kobe insåg vi att vi behövde använda vår styrka och vår snabbhet över långa sträckor mycket mer i just den här matchen. Vi hade jag själv och Elodie Thomis framåt, så vi kunde ha väldigt raka anfall också. Och det var det som till sist gav oss den här segern.
En av Kobes bästa spelare hette Shinobu Ohno, och henne värvade Lyon med sig hem. Hon hade vunnit VM med Japan 2011 och tagit silver i OS 2012, hon var extremt duktig i sitt samspelta japanska sammanhang. Det var som ett självspelande piano, där hon hade sin självklara plats och spets i spelet med ett och två tillslag.
Men för henne att komma in hos oss, mitt i säsongen, där konkurrensen var så stor att riktigt bra spelare inte ens fick plats i matchtruppen... Nej, det gick ju inte. Hon ratades snabbt av Patrice. Det gick bara några få matcher innan hon flyttades ner till B-laget, och jag menar att vi gav henne riktigt taskiga förutsättningar.
Det var så jäkla tufft för dem som kom in mitt i säsongen. Det kunde vara toppspelare i världen, men med tanke på vilket lag vi hade så var det ändå inte särskilt lätt för dem att komma in och bara dominera. Och då hade Patrice snabbt nära till att kasta väldigt långa haranger mot dem, och det var ju inte så att det hjälpte dem att komma loss. Det fick dem bara att gräva ner sig ännu mer, och rent mänskligt tyckte jag ju att det var lite sisådär.
Den amerikanska proffsligan låg nere under det här året, så under vintern tog vi in Megan Rapinoe också. Hon hade det också jättesvårt, jättesvårt. Hon kom in glad och positiv, men det var inte riktigt det stämningsläget som Patrice ville ha. Han ville ha ett annat allvar, men när du tar bort leendet från läpparna på människan Megan Rapinoe så blir inte heller fotbollsspelaren lika bra. Och det var det som hände.
Hon fick ofta spela, men fick aldrig fullt förtroende. Själv älskade jag att spela med henne, tyckte att det var helt fantastiskt. Hon fångade in spelet, såg mina löpningar redan på mittplan och slog framspelningar med både vänster- och högerdoja. Men Patrice litade aldrig på henne, bytte ut henne redan i halvtid flera gånger.
”Alla såg att domaren dömt fel”
I mina svenska omklädningsrum har det alltid varit avslappnat, glädje, skratt, musik, dans för de som vill... Och jag tycker att det har varit miljöer som fött framgång. Men det var inte så det såg ut i Lyon de här åren. Glädje och musik ansågs på något sätt ta bort fokus. Inför matcherna förväntades vi vara tysta, gå in i oss själva, lite robotaktiga.
I en sån miljö blir det mer en fråga om att rå om sitt eget skinn, och själv har jag aldrig mått som bäst i ett sådant sammanhang. Det kanske går att säga att attityden i Lyon var professionell, men jag tror ju att det går att vara professionell på andra sätt också.
Säsongens sjukaste match var semifinalen i franska cupen mot Montpellier. Det var helt galet. Den gick hela vägen till straffar, och de höll till och med på att vinna och slå ut oss. Men en av deras straffar gick in via stolpen och vår målvakt – och domaren såg inte det. Bollen bedömdes aldrig ha korsat mållinjen, och i stället kunde vi avgöra.
I efterhand kunde både vi och alla se på tv-bilderna att domaren hade dömt fel, vilket givetvis innebar rabalder. Då gjorde vi så att vi helt enkelt erbjöd oss att spela om matchen – men det var ju inte värt så mycket för Montpellier. De hade gjort sitt livs match när de för en gångs skull pressade oss hela vägen till straffar, men i vanliga fall vann vi ju 9 matcher av 10 mot dem.
Vi vann omspelet med 5–0 – men jag känner än i dag att vi ändå gick vidare på felaktiga grunder.
För mig är också den här semifinalen ett negativt minne på mer än ett sätt. Vi spelade på ett väldigt hårt och torrt konstgräs, och på något sätt hade bollen fastnat helt i det när jag kom i full fart och skulle ta med den. Jag föll handlöst ner i marken med huvudet före, och tog inte emot med händer eller någonting.
Jag fick det aldrig bekräftat, men i dag är jag ju helt övertygad om att jag fick en hjärnskakning där. Men det spelade ingen roll för mig då. Trots att jag mådde hur dåligt som helst trodde jag att det bara gällde att ta fram rätt inställning och att hitta rätt tabletter för att kunna spela vidare, oavsett vad.
Med tanke på hur min karriär sedan blev så känns ju inte det som den mest begåvade hållningen, men det var så det var då... Och jag vill inte avsäga mig mitt eget ansvar – jag hade själv fastnat i en trall där min inställning var att bita ihop och göra jobbet – men inom det ledarskap som rådde så fanns det heller inte en gnutta utrymme för mig att säga ifrån. Jag förväntades göra mig själv tillgänglig för spel. Alltid. Oavsett vad.
Och det var inte bara jag. Det fanns andra spelare som exempelvis hade stora och ihållande problem med sina knän, och ofta kände ju jag... ’Herregud, det är klart att hon inte ska behöva följa med på vår löptur på asfalt’. Men i Patrices ledarskap skulle alla köra allt, det fanns inte utrymme för någon typ av specialbehandling.
”Är du som ska avgöra”
För mig personligen gick det väldigt bra genom hela den här säsongen, även om det inte alltid kändes så bra. Jag körde bara på, och det var häftigt att inse att Patrice höll mig så sjukt högt rent fotbollsmässigt att han bara inte kunde ställa mig utanför laget. Hade jag inte presterat så bra som jag gjorde tror jag att han hade petat mig ganska direkt.
När jag tittar tillbaka på hela den här resan med Lyon är det nog det som jag själv är allra mest stolt över: Jag gav honom aldrig alternativet att inte spela mig. Hade jag inte varit bra – hade jag inte varit väldigt bra – så hade han inte tagit ut mig. Att jag ändå alltid spelade måste betyda att jag hade en väldigt hög lägstanivå, och där är jag faktiskt väldigt nöjd med mig själv. Det är inte lätt att fortsätta prestera under såna förutsättningar.
Själv satte jag många personliga delmål under det här året, försökte verkligen jobba med mig själv och med detaljer i mitt eget spel. Mentalt var jag i grunden en spelare som tyckte att jag kunde spela fram lika gärna som jag gjorde mål – men vi hade en fystränare som verkligen låg på mig: ’Det är du som ska avgöra’.
Vi stod jätteofta och nötte efter träningarna. Han spelade upp på mig, jag tog emot och vände upp. Och sedan tog jag med mig där ut till matcherna: ’I dag ska jag vända upp på det där sättet minst x gånger’. Jag övade mycket på att prata med mig själv, att påminna mig själv: ’Var med och avgör, var med och avgör’.
Med tanke på mina problem kunde jag ju inte träna på nickar, men ändå satte jag upp mål om hur jag alltid skulle gå stenhårt mot första stolpen när inläggen kom. Det gjorde så att jag kom över en barriär, så att jag ändå snittade 8–10 mål med huvudet under åren med Patrice.
”Alla vinster kändes stora”
Vi matade segrar. Franska ligan vann vi utan vare sig några problem eller någon dramatik. 22 vinster, 0 oavgjorda, 0 förluster. 132–5 i målskillnad.
Men det är så jäkla konstigt, för när jag var mitt i det så kändes faktiskt alla vinster stora oavsett motstånd. På något sätt färgades hela upplevelsen av allt jobb som verkligen krävdes för att vi skulle skapa den där segermaskinen, för att hålla oss kvar på den nivån och för att få vinnarandan att sätta sig i väggarna.
Visst, den franska ligan var mycket mer ojämn än den svenska, men bottenlagen där var ändå inte så dåliga som vi fick dem att verka. I Champions League-kvartsfinalen lottades vi mot LDB Malmö, de svenska mästarinnorna. Och kollar vi på det laget så innehöll det Ramona Bachmann, Anja Mittag, Maron Melis – flera världsspelare.
Ändå vann vi med 5–0 på hemmaplan, spelade av bortamatchen och gjorde 3–0 i den också. På något sätt visar ju det vilken nivå vi verkligen höll. Det var så den krassa sanningen såg ut. Och kunde vi mer eller mindre utklassa Malmö så... blev det såklart som det blev mot lite sämre lag.
När vi slog Frankfurt med 2–0 i finalen 2012 inför 50 000 tyskar så innebar det att vi hade gått igenom Champions League den säsongen med 39–1 i målskillnad. Så absolut, det går kanske att säga att det var enkelt att vinna franska ligan – men det här var i Champions League. Och gör man 39–1 i den turneringen så måste väl ändå alla andra förstå vad... vi var för sorts lag.
Även våren 2013 rullade det på i Champions League. På vägen fram till finalen hade vi 40–1 i målskillnad – och inför vår semifinal stod plötsligt Patrice inför alla de andra spelarna och sa att jag var den enda i laget som var oumbärlig. Jag trodde att jag skulle trilla av pinn där och så, för det var verkligen inte så att han klappat mig särskilt mycket medhårs tidigare.
Men det var som att han inte kunde göra något annat där och då, för det rullade på så himla bra för mig. Jag vann den franska skytteligan med 24 mål, och blev utsedd till ligans bästa spelare. Jag låg i toppen bland målskyttarna i Champions League också, och jag återkommer till den där känslan... Hur häftigt det är att känna att man klarar av att leverera, trots tuffa förutsättningar.
”Skrattade för mycket”
Inför Champions League-finalen mot Wolfsburg var vi uppe i 122 raka matcher utan förlust under ordinarie speltid. Men även om det inte fanns i vår värld att vi skulle kunna förlora så var det ändå inte här som vi blomstrade som mest.
Snarare så hade laget börjat sloka, börjat nötas ner.
Kvällen före finalen så skrattade vi tydligen för mycket vid middagen, och då fick vi en väldigt tydlig tillsägelse om att det minsann inte var okej. Under lång tid var det här en spelargrupp som blivit stött i kanten gång efter gång, och till sist tror jag att det också visade sig på planen.
Vi förlorade finalen med 1–0, vår första förlust på evigheter. När jag tänker på matchen tycker jag fortfarande att vi var bättre än Wolfsburg i spelet – vi var ett bättre lag – men det var ändå något som saknades. Fast det var typiskt att vi till slut föll på en slumpstraff och en jätteplump hands så var det något i mig som gjorde så att jag inte blev jätteförvånad.
Det hade inte känts 100 inför. Det hade mest bara varit press och tryck och en stämning som blev därefter. Vi var lama, på något sätt, och redan där och då kände i alla fall jag att laget behövde en nystart med ett annat ledarskap för att få igång allt igen.
Det krävs olika ledarskap vid olika tidpunkter, olika ledarskap i olika miljöer, olika ledarskap beroende på vad gruppen redan har uppnått. Patrice Lair behövdes när han kom, men efter två år borde han nog antingen ha ändrat sitt sätt att leda eller klivit av. Samtidigt inser jag att det är svårt att själv fatta att det är dags att hoppa av när det är full fräs på segertåget.
För egen del är det komplicerat att utvärdera hela den här säsongen 2012/13. Sett till vad jag själv uträttade är det absolut ett av mina bästa år, men det finns ändå andra säsonger jag tänker på med mycket större värme.
Frågan jag återvänder till är den om framgångens pris, om det är så att det verkligen krävs den här typen av brutalt ledarskap för att skapa och bibehålla en vinnarkultur.
Helt färdig är jag väl fortfarande inte med de tankarna och funderingarna, men jag tror i alla fall inte på att det bara skulle finnas en enda väg till framgång. Ser jag tillbaka till allt vi gjort med det svenska landslaget så vet jag ju att det där finns en miljö där vi kunnat prestera utan att må dåligt på kuppen. Så nä, jag tror fan inte att du behöver förvandla ett framgångsrikt fotbollslag till en produkt eller en maskin helt utan mänsklighet. Jag har svårt att köpa det.”