”Hängde 24 stycken Audi-nycklar på spelarnas platser”
Stefan Schwarz berättar för Erik Niva om åren i Italien
Publicerad 2020-04-12
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Stefan Schwarz.
VAR? AFC Fiorentina, Italien.
NÄR? 1996/97.
/Stefan Schwarz berättar själv/
”För oss i Fiorentina inleddes säsongen 1996/97 med Supercopa, den italienska supercupen mellan laget som vunnit Serie A och laget som vunnit cupen. Vi hade vunnit cupen på våren, men det är alltid ligamästarna som har hemmamatch. Vid den här tiden hade det fortfarande inte hänt en enda gång att cupmästarna tagit hem Supercupen, att de lyckats besegra ligamästarna på bortaplan.
Men vi gjorde det, mot självaste AC Milan. Naturligtvis gjorde Gabriel Batistuta båda målen.
När vi mötte Milan var det egentligen två fajter: En på planen, och en utanför mellan Silvio Berlusconi och vår ägare Vittorio Cecchi Gori. Två politiker – Berlusconi åt höger och Cecchi Gori åt vänster – och två män från mediebranschen. Stora konkurrenter, stora rivaler – så för dem betydde de här matcherna väldigt mycket.
Vittorio Cecchi Gori var speciell. Hans pappa hade ju varit president före honom, men far och son var två helt skilda personer. Vittorio Cecchi Gori var väldigt impulsiv, och ville väl vara med och påverka laget på planen också. Hade vi två oavgjorda matcher i rad kunde han komma med några konstiga idéer om hur vi skulle börja vinna igen. Men det är väl så med personer som går in och satsar eget kapital – de vill ha något tillbaka. Det är ingen som gör det gratis, och när laget gick bra så kunde han få fler röster i senatsvalen.
Men hans passion var det inget fel på. Ofta när vi gjorde mål eller vann matcher så hoppade han upp på den lilla muren nedanför hedersläktaren och stod där som en gladiator. Han var väldigt hängiven och givmild. Så fort vi hade vunnit en betydelsefull match kom han ner i omklädningsrummet, full av emotioner. Han var nästan ännu gladare än vi spelare, sjöng och förde ett jäkla liv. Det var en härlig jargong, och vi spelare visste att det gällde att ta tillfället i akt. ”Il presidente, il presidente!”. Så tog hela laget honom och kastade upp honom i luften. ”Du är den störste! Du är den bäste president som finns”, sa vi. Och sedan: ”Vad får vi för gåva?”.
Då kom han på något samtidigt som han var uppe i luften – och några dagar senare så levererade han alltid. Några dagar efter Supercupen hängde det 24 stycken Audi-nycklar på spelarnas platser i omklädningsrummet. Det var mycket sånt som hände med honom. När det var dags för kontraktsförhandling eller löneförhöjning så visste man att man skulle vänta tills man gjort en bra insats.
På den här tiden var ju Serie A toppligan. Det var där de bästa spelarna fanns, och det var en liga som jag ville spela i. Jag ville testa på att spela mot de bästa – och med de bästa – för att se vilken nivå jag höll. Det var själva utmaningen, så det var väldigt spännande när Fiorentina kom in i bilden.
Innan jag kom till Italien hade jag spelat i Arsenal. Fantastisk klubb och själva laget var helt okej, men personligen kunde jag tycka att jag inte fick ut hela min kapacitet utifrån sättet som vi spelade på.
Fiorentina hade en bra satsning på gång. Claudio Ranieri var tränare, och han hade haft min kollega och vän Jonas Thern i Napoli förut. Det gjorde så att han hade sett mig spela tillsammans med Jonas både under Benfica-tiden och i landslaget, och det gjorde så att jag tror att Ranieri kände att han kunde lita på mig.
Italiensk fotboll är väldigt krävande. Än idag skulle jag säga att Serie A är den tuffaste ligan i Europa att spela i. Inte den bästa, men den tuffaste. Inte minst mentalt.
Det är schackets spel, schackets fotboll. Den som tittar måste nog ha ett väldigt stort kunnande för att verkligen kunna älska det. Inget ont om personerna som föredrar engelsk eller spansk fotboll, men det är lite enklare att ta in. Än idag behöver man lite större taktisk förståelse när man tittar på italiensk fotboll.
Professionalismen var helt fantastisk på alla nivåer. Det tekniska, det taktiska, fysiologin med alla tester... Hela tiden låg alla precis på gränsen till att bli övertränade, men de hade mätmetoder som gjorde så att de hade allt under kontroll och kunde balansera träningen individuellt. Det låg mycket kunskap bakom för att ge oss så bra förutsättningar att prestera som det någonsin var möjligt att ge oss.
Och sedan var vi då väldigt taktiskt drivna. Ranieri kunde byta spelsystem tre, fyra gånger under en match – och det enda stället där det fungerar är nog i Italien, där spelarna är så skolade. Ibland så innebar hans matchplan att du kanske inte kände att du fick ut max av dig själv individuellt, att du kunde ha bidragit mer. Men Ranieri sa alltid: ”Inga problem. Jag är nöjd med dig, för du gjorde exakt vad jag krävde att du skulle göra och du bidrog till att du vann matchen”. Alla hade sin uppgift.
På ett sätt vill du alltid visa 100 procent av dig själv, men här gällde det att inse att 70, 80 procent som verkligen gynnade laget också var helt okej. Det handlade om respekt för tränaren, för laget, för klubben och supportrarna. Följde du inte instruktionerna blev du utbytt direkt, medan du kunde ta dig lite större friheter i andra länder och ligor.
Även i halvtidspauserna var det väldigt taktiskt, väldigt mycket direktiv och förändringar som vi skulle göra. Det var inte bara att gå på känsla, utan väldigt givande halvtidssnack. På de här bitarna var Raneri den bästa tränaren jag någonsin hade. Han hade en väldig utstrålning – och glimten i ögat – men när det var jobb så var det jobb.
Jag uppskattade det. Väldigt ofta är den här taktiska noggrannheten ingrediensen som faktiskt avgör matcher. De stora bitarna är alla mer eller mindre lika duktiga på, så smådetaljerna blir det som skiljer vinster från förluster. Du kan prata om spelare som tar snabba beslut, men det är spelarna som tar de rätta besluten som gör skillnaden.
Ska man jämföra vårt lag med något så ska man nog jämföra med hur Argentina var byggt när de vann VM eller hur Napoli fungerade med Maradona. Två, tre riktiga världsspelare, och sedan duktiga killar som gjorde ett gediget jobb.
Vi hade Gabriel Batistuta och vi hade Rui Costa. Två lysande stjärnor, och sedan vi andra som höll en bra nivå och bidrog på det sättet att vi kunde utnyttja deras kapacitet och skicklighet när vi väl gick framåt.
Batistuta var en fantastisk kapten. Det spelade ingen roll ifall du var en toppspelare eller en junior som precis hade kommit upp. Han skyddade laget från första sekund till sista, stod upp i vått och torrt för att vi skulle få det bästa. Vi bodde grannar i Florens. En väldigt stor personlighet, men samtidigt en enkel människa med sunda värderingar.
Om Batistuta fick en chans så gjorde han två mål. ”Batigol”. Fick han en chans trodde han inte att han skulle göra mål, utan han visste det. Det spelade ingen roll om det var motståndare eller medspelare eller målvakt framför honom – bollen skulle bara in, det spelade ingen roll hur. Mycket power, men precision också.
Efter träningarna matade jag inlägg till honom. Vi kunde stå en halvtimme eller 45 minuter och bara skjuta från olika håll och vinklar; utanför straffområdet, innanför straffområdet. Både hans övertygelse och hans enkelhet smittade av sig till alla andra. Folk kände sig både trygga, bekväma och inspirerade runt honom. Han visade vägen.
Han hade ju hela tiden erbjudanden från andra klubbar, men själv ville han inte gå och presidenten skulle ju aldrig släppa honom. Tillsammans med Giancarlo Antognoni är han fortfarande hela stadens symbol.
Sammanhållningen i Fiorentina var världsklass. Vi hade väldigt många luncher och middagar i Florens med spelargruppen, tränarstaben och allting. Vi var alla där av samma anledning och vi fungerade på samma sätt – vi visste att det var väldigt viktigt att klubben och staden fick framgångar.
Det var väldigt lätt att komma in i gruppen, trots att det inte var många som kunde engelska i Fiorentina. Det första som hände var att vi hade träningsläger i tre veckor i en liten by på 1 000 meters höjd. Vi tränade tre gånger om dagen, och var sedan inlåsta under väldigt enkla förhållanden. Ingen tv på rummet, ingen aircondition utan bara en liten fläkt. Det var så Ranieri ville ha det. Nere i ett rum på bottenvåningen fanns det ett större rum med en större tv, och där ville han att vi skulle samlas, träffas och umgås.
1995/96 kom vi delad trea i ligan, och det fanns ju förhoppningar om att vi skulle kunna göra något stort den här säsongen. Det blev inte riktigt så. Vi vann bara en av våra fyra första matcher, och fick aldrig någon riktig kontakt med den yttersta toppen.
Klubbar som Juventus, Milan och Inter hade betydligt större och bredare trupper än oss. Det är det som blir avgörande under en hel säsong. Vi var uppe och krigade, men skulle vi vinna Scudetton hade vi behövt någon toppspelare till. Den här sommaren kom Kantjelskis från Manchester United, men han blev skadad nästan direkt. Hade säsongen varit kortare hade det kunnat gå ändå, men i längden så kom verkligheten ikapp.
Några fina resultat fick vi. En bit in på säsongen slog vi Milan i ligan – precis som vi gjort i Supercupen – och under samma period spelade vi mot Inter, Lazio och Roma utan att förlora.
Att möta Roma var lite extra under den här tiden, eftersom det innebar att jag ställdes mot Jonas Thern på mittfältet. Tidningarna visste att vi var goda vänner och kollegor som hade spelat i Malmö, Benfica och landslaget tillsammans, så La Gazzetta dello Sport gjorde ett stort reportage på två, tre sidor över mittuppslaget. Det handlade om hur vi trivdes som medspelare och trivdes i varandras sällskap – men sedan blev det ju en riktig duell på mittplan. Det var framförallt en situation där båda verkligen flög in mot varandra. Efter matchen kom allihop och frågade: ”Är ni verkligen vänner?”.
Parallellt med ligan spelade vi i Cupvinnarcupen också, och i åttondelsfinalen mot Sparta Prag gjorde jag mitt första mål för Fiorentina. Jag gjorde inte särskilt många mål, men de jag gjorde brukade vara fina. Min position innebar ju att jag fick ligga utanför straffområdet och vänta på andrabollar, och när jag väl fick tillfället hade jag alltid en bra vänsterfot med både hårdhet och precision. Någon gång ibland fick jag utnyttja den till något annat än att leta efter Rui Costa.
Men kunde man hitta Rui Costa så var den passningen aldrig ett dåligt alternativ. Hans förstatouch var otroligt bra. Han kunde lägga upp den för skott eller skarva direkt, och det är väldigt få spelare som hade den touchen i kombination med hans speluppfattning.
I kvartsfinalen av Cupvinnarcupen fick vi Benfica, och det var väldigt speciellt att komma tillbaka till arenan där jag vunnit titlar och blivit uppskattad. Jag fick ett väldigt fint mottagande, men det var ju såklart ännu lite större för Rui Costa. Han hade vuxit upp med Benfica sedan han var liten, och fällde väldigt fina tårar både när han kom in på arenan och när han lämnade matchen.
Vi gick vidare med 2–1 sammanlagt, men det blev två tuffa matcher. Portugisiska lag är alltid svåra att möta. I italiensk fotboll försöker man hitta den avgörande bollen i ett tidigare och snabbare skede, men portugiserna är väldigt bolltrillande, väldigt bollskickliga. Om man tappar bollen mot dem får man jobba väldigt hårt för att få tillbaka den, så de är jobbiga att möta.
När jag spelade i Benfica var vår arena den största i Europa. Officiellt var det plats för 120 000, men när vi spelade toppmatcher tryckte de in folk så att det säkert var 140 000 där. Det var också en väldigt krävande publik, men portugiserna ger dig ändå lite distans och visar respekt utanför planen. Italienarna är väldigt intensiva. Där blir privatlivet lite bestraffat.
När det gick dåligt höll man sig hemma. Och när det gick bra kunde jag knappt heller gå ut eftersom alla ville bjuda in mig till sina ställen, sina butiker och sina restauranger. Ofta var det skönare att vara hemma istället.
Jag pratade med Kennet, ”Klabbe”, Yksel och Daniel Andersson om hur de hade det i Bari, och när det inte gick så bra för dem kunde de ofta behöva ligga på hotell hela veckorna mellan en match och en annan. Utåt sett gentemot supportrarna ville presidenten att de skulle se ut som att han gjort allt han kunnat, men riktigt så strikt var det inte för oss i Fiorentina.
Den här säsongen 1996/97 kulminerade med semifinalerna i Cupvinnarcupen mot Barcelona. I den första matchen på Camp Nou var jag avstängd, men till returen var jag tillbaka. Barcelona hade ett topplag – Ronaldo, Figo, Stoitjkov, Guardiola – men de fick jobba hårt. Det stod och vägde, och hade kunnat sluta lite hur som helst. Men så gjorde de två snabba mål på två fasta situationer, och sedan var det väldigt svårt.
Svensk domare hade vi också, och jag och Anders Frisk var väl inte alltid helt överens i stridens hetta... Fiorentinas supportrar är inte de enklaste att ha att göra med, och efter att Barcelona gjort 2–0 började de kasta in saker på planen. Det hände flera gånger, och Anders bröt då matchen gång efter gång. Jag sa till honom: ”Det är bättre om du inte bryter hela tiden, då blir de bara mer vansinniga. Låt oss bara spela, så slutar de kasta”.
Efter matchen blev både jag och Rui Costa anmälda till Uefa, och avstängda för att vi hade protesterat mot domaren. Från början var det tre matcher, men till slut blev det bara en.
Semifinalen mot Barcelona blev min sista hela match för säsongen. Några dagar efter den hade vi en viktig VM-kvalmatch mot Skottland med landslaget, och jag blev skadad tidigt. Vi skulle slå en kort hörna, och lyckades inte riktigt. Tillbakaspelet blev lite kort, men jag skulle skjuta in inlägget och drog på ordentligt. Då kom Gary McAllister och satte upp fotsulan med skruvdobbar, och impacten blev väldigt, väldigt hård. Det kändes, men jag trodde att smärtan skulle gå över. Jag är van vid att det brukar smälla, och att det gör ont lite här och där. Adrenalinet gör så att smärttröskeln är hög, så jag försökte spela vidare.
Skenbenet var av, men från början insåg jag inte det. Jag hade en bra vadmuskulatur, och det höll väl benet någorlunda på plats. Landslagsläkaren kollade på det, men kände inte brottet – så jag försökte köra på igen. Jag spelade väl i kanske tio minuter, men märkte att jag inte kunde ge 100 procent. Då visste jag att det var något som inte stämde. När jag hade den känslan – då visste jag att det var så. Och det fick jag ju bekräftat på sjukhus sedan, att skenbenet var totalt av.
Senare den sommaren förhandlade jag fram ett nytt kontrakt med Fiorentina. Det fanns andra klubbar som var intresserade av mina tjänster, men man kan inte gå och tänka på det. Det är bara att prestera och göra sitt jobb varje dag istället. Även om det fanns bud från andra klubbar kom de inte överens om övergångssumman med en president som inte ville sälja.
Vad som skrivs i tidningarna får du lägga åt sidan. Under den här säsongen var det också mycket uppståndelse runt en situation där min före detta agent var inblandad, men det var inget som påverkade mig. Jag visste hur det verkligen var, och till slut kom även rätten fram till ett beslut som följde det. Alla spekulationer och skriverier var ganska lätta att lägga åt sidan, det var ändå inget jag kunde påverka. Och jag var helt övertygad om att det skulle sluta som det gjorde.
Jag tycker att jag hade en bra säsong, ett bra år, en bra tid i Fiorentina.
Hela landet Italien står för klass, tycker jag. De har en speciell stil. De tror väldigt mycket på sig själva, men har ändå en glimt, en ödmjukhet och en respekt för medmänniskor.
Florens är en världsstad, med allt det kulturella och historiska som finns där. När det kommer till fotboll har de en historia som egentligen sträcker sig ända tillbaka till 1500-talet, då de spelade sin calcio storico i Florens. Befolkningen där tar fotboll på väldigt stort allvar, och jag fick lära mig direkt att det gällde att leverera och sköta sig.
Det var en förmån och ett privilegium att få bo och spela i Florens.”