Martin Pringle: ”Tydligen hade jag löpt amok fullständigt”

Erik Niva

• Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
• Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
• Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Martin Pringle
VAR? Charlton Athletic, England
När? 2000/01

/MARTIN PRINGLE BERÄTTAR SJÄLV/

Sommaren 2000 kände jag att jag äntligen var på banan. Det kändes riktigt, riktigt bra. Jag var på väg tillbaka efter en skadeperiod – bättre tränad än någonsin – och hade hunnit få en smak på vad engelsk fotboll och Premier League innebar.

Jag var där fotbollsmässigt – och ärligt talat var det egentligen första gången som jag kände så. Tidigare hade jag liksom alltid legat efter, alltid jagat för att komma ikapp.

Min karriär hade ju varit väldigt speciell. Allt hade gått så jävla fort att jag aldrig hunnit stanna upp för att acklimatisera mig. Jag var hela tiden på väg till nästa grej, till nästa grej, till nästa grej... Vafan, det första som hände var att jag gick ifrån att jobba som plåtslagare och spela division två-fotboll till att direkt hoppa in och spela i allsvenskan. Sedan sa det pang, och så var jag helt plötsligt i landslaget. Och sedan pang igen, och så var jag proffs i en av Europas största klubbar.

Allt det hände på mindre än två år. Jag gick från Stenungsunds IF till SL Benfica, via det svenska a-landslaget.

Och från början fick ju allt det där mig att tro att jag var ganska jävla bra på fotboll – men så kom jag till Benfica och insåg att så jävla bra var jag då verkligen inte.

Det var ett uppvaknande, fy fan. Med allsvenska mått mätt var jag en tekniskt bra fotbollsspelare – i jämförelse med portugiserna kunde jag inte göra två på foten med en bollpåse och snöre. Det var vansinnigt stor skillnad på mig och dem. Jag fick inse hur bra killarna på den högsta nivån verkligen var, hur långt jag hade kvar. Och på ett sätt var det ju smärtsamt, men på ett annat sätt var det magiskt.

Jag har tiden i Benfica att tacka för allt, för det var den som gjorde att jag hade en chans att klara mig när jag kom till England. Jag hade aldrig fixat att komma direkt dit från allsvenskan, utan jag  hade blivit en mycket, mycket skickligare fotbollsspelare i Portugal. 

Under mina år i Benfica hade jag kämpat för att komma ikapp, och säsongen 1998/99 fick jag faktiskt starta alla de tre första matcherna. Vi vann alla, och jag gjorde mål i den tredje mot Beira-Mar. Men i den fjärde förlorade vi mot Farense borta, och efter det fick de för sig att de skulle sälja Brian Deane till Middlesbrough.

Istället köpte vår manager Graeme Souness ju Dean Saunders – som han tog med sig typ överallt – medan vår president samtidigt köpte Jorge Cadete. På bänken fanns dessutom Nuno Gomes – som var den nya kelgrisen på väg upp – och storstjärnan João Pinto.

När allt hade ruskats om klart och färdigt hade jag gått från att vara förstaval till att vara femteval.

Jag var inte dummare än att jag insåg att den där svensken inte skulle få spela sådär jättemycket, så efter hösten gick jag till Graeme Souness kontor och knackade på dörren. Och man kan säga mycket om Graeme, men gubbjäveln var alltid straight up ärlig mot dig. Det var inget bullshit. Frågade du honom fick du ett ärligt svar – oavsett om det var bra eller dåligt – och det svaret förändrades sedan inte från en dag till en annan beroende på hur vinden blåste.

helskärm

Nu när jag insett att jag behövde röra på mig frågade jag Graeme om han hade några kontakter som kunde hjälpa mig till England. Det tog tre, fyra dagar – sedan kom han tillbaka till mig med Alan Curbishley i Charlton. ”Jag har gått i god för dig hos honom”, sa han, ”så om du är intresserad är det bara att du hör av dig. De behöver en anfallare”.

Så jag ringde upp Curbishley.

Det hade alltid varit en dröm för mig att spela i England. Jag fick min första fotbollströja när jag var sju år gammal, då farsan kom hem från London med en Tottenham-tröja. Le Coq Sportif, samma märke som vi sedan hade i Charlton mer än 20 år senare...

London hade också en väldigt central plats i hela vår släkthistoria, då det var dit farfar och sedan farsan kom när de lämnade Jamaica. Farfar flyttade först dit efter att han och farmor skilt sig. Till en början blev då farsan kvar på Jamaica, men sedan när han skulle utbilda sig till elingenjör följde han efter till London. Det var där han träffade morsan som var au pair, så ja... Jag är ju ”Made In England”, som man säger. Det var på något sätt där allt började.

Farsan gick visserligen bort redan 1985, men jag hade kusiner och annan släkt kvar i Tooting. Det ligger också i södra London – inte mer än en mil eller så ifrån Charlton – så jag fick tillfälle att träffa dom någon gång också.

helskärm

Själva hamnade vi i ett område som heter Blackheath. I Portugal hade vi haft en etagelägenhet, med en balkong där vi hade... okej inte havsutsikt, men i alla fall sån där havsutsikt de har i ”Sällskapsresan”. Det gick att se havet med en spegel – och på alla andra sätt var det jäkligt bra standard.

När vi flyttade till London började vi leta efter att hyra ett ställe i ungefär samma prisklass, men jag är ledsen... Det enda vi fick för de pengarna var rena råtthål. Fy fan, alltså, det var inte roligt. Jämfört med Portugal var ju pengarna inte värda någonting på den engelska bostadsmarknaden. Vi fick lov att hoppa upp några prisklasser för att få ihop något som i alla fall kändes okej. Det första året hyrde vi, men sedan flyttade vi eftersom vi insåg att det rent investeringsmässigt var mycket bättre att köpa.

Det var ungefär samtidigt som säsongen 2000/01 skulle börja, och det bidrog till den där känslan av att ha landat, att ha anlänt. Men så kom den första skadan på sommaren, innan säsongen ens hade börjat. Den diagnosticerades som en stressfraktur på smalbenet. För att läkarna skulle få ordning på det så gick de in i knät. I fibulan – vadbenet – har du en naturlig hålighet, och i den håligheten slog de ner en jättelång spik för att stabilisera frakturen. Och efter det så blev det rehab.

Trots det bakslaget kände jag ändå att jag var rätt på det. Jag skötte min rehab, jag tränade bra – och när jag väl blev spelklar igen så kände jag verkligen att jag var redo.

Första gången jag var tillbaka i matchtruppen var den 18 november 2000, min egen 30-årsdag. Chelsea hemma på The Valley. Jag satt där på bänken och hade den där känslan... ”Släpp på mig bara, så gör jag mål! Släpp på mig! Jag kommer göra mål”. Jag var så startklar – jag visste att jag var bra – och det är så skönt att ha den känslan.

Med 20 minuter kvar blev jag inbytt, och ganska direkt fick jag också den där passningen, den där bollen. Jag hann tänka att jag skulle bli ren från halva plan – men Marcel Desailly hade något jävla teleskopben som såg ut att bara växa och växa. Han lyckades precis peta bort bollen, och jag bara... ”Fan, var det chansen?”.

Precis i slutet fick vi hörna, men eftersom vi försvarade en 1-0-ledning var det i princip bara jag som fanns i offensivt straffområde. Jag tror det var Mark Kinsella som slog hörnan,  och på något jävla vänster hamnade bollen på min panna och jag gjorde mål.

Det är mitt claim-to-fame, att jag har gått upp mellan de två mittbackar som vann VM-finalen 1998 – Desailly och Frank Leboeuf – och skallat in en boll. I min comeback. På min 30-årsdag.

Efteråt fick jag höra av några lagkamrater: ”Du, vafan hände efter att du gjort mål?”. Jag kunde bara svara: ”Jag har inte en aning”. Tydligen hade jag löpt amok fullständigt, varit helt galen – men jag kommer inte ihåg någonting. Jag minns bara att jag såg bollen landa i nätmaskorna, men sedan är det fullständigt svart några sekunder därefter, total blackout.

Matchen efter det var Sunderland hemma – ett inhopp – innan det blev dags för säsongens första start för mig. Liverpool på Anfield.

När du går upp för den där jävla trappan mot planen och dom sjunger sin jävla ”You'll Never Walk Alone”... Du blir bara mindre och mindre och mindre. Helt sjukt. Kanske har du sett det på tv, men när du väl står där själv är det ändå något helt annat.

När du går upp för den där trappan mot planen är det som att det inte händer någonting, hur mycket du än går. Jag är 1,90 lång, men jag kunde liksom inte komma upp i jämnhöjd med planen. Markhöjden ändrades inte. Det berget gick inte att bestiga.

Helt vansinnigt, det kändes verkligen som att vi hade förlorat matchen på förhand. En jävla konstig känsla, men det var så det var. 

Inför matchen hade jag fått en enda uppgift av Curbishley, och det var att utmana precis varje gång jag fick tag på bollen. Gå ner, möta boll – och sedan driva rakt mot Carragher och Hyypiä i deras backlinje. Släppa på utsidan, vinna mark, försöka skapa oreda med min snabbhet.

helskärm

Jag kom in i omklädningsrummet i paus – vi låg ju under – och jag åkte på en sån jävulusisk blåsning från Curbishley. Hårtorken på absolut maxreglage. Han gick på, undrade vafan jag höll på med där ute. Han tyckte inte att jag hade givit honom det han hade bett mig om.

Jag hade väl inte gjort någon jättehalvlek, men det var inte så att jag kände att Curbishley hade fog för att dra på så som han gjorde. Och efter allt det här kom så vår assisterande tränare – Mervyn Day – och bara lade armen om mig. ”Martin, lyssna inte på honom! Han är så uppe i varv att han inte vet vad han säger just nu”.

Okej...?! Hur fan skulle jag tolka allt det där då?

I andra halvlek fick jag väl 15-20 minuter innan jag blev utbytt – och det visade sig vara den sista starten jag någonsin gjorde i Premier League. Egentligen inte för att jag på något sätt hade kommit på fel sida med Curbishley, utan för att problemen med smalbenet började komma tillbaka. Och du kan ju inte springa runt i Premier League halvskadad, konkurrensen och nivån är alldeles för tuff. De matcher jag spelade den här säsongen spelade jag med den här stora titanspiken inne i benet, men smärtan släppte egentligen aldrig. Min sista Premier League-start gjorde jag där på Anfield. Och min sista Premier League-match gjorde jag mot Arsenal hemma, på nyårsdagen 2001.

helskärm

Ställer du bara upp siffrorna blir det rätt stiligt. Datumet: 010101. Resultat: 1-0. Min speltid: 10 minuter. Jag kommer nästan inte ihåg någonting av den matchen, förutom att jag hade någon dust med deras brasse Sylvinho nere vid hörnflaggan.

Kort därefter fick jag träffa en expert uppe i Stoke-upon-Trent, som var specialist enbart på det här med skenben. Han sa direkt att vi behövde göra något – annars skulle jag förmodligen tvingas amputera bort benet.

”Vad sa du nu, sa du?”. 

Det var såklart en jävla chock när han började prata om amputation, men han sa att det där med en spik genom benet hade varit döfött från första början. Den hade mest bara förstört läkprocessen, och dessutom hade det bildats en svamp runt spiken. Och det var egentligen svampen som var det stora problemet.

Jag fick åka tillbaka till Stoke-upon-Trent. De putsade bort all svampen, men det de behövde göra sedan var att helt enkelt såga av benet. De bröt av det på konstgjord väg, för att på så sätt lura kroppen att starta en ny läkprocess utan någon titanspik. Det var det enda sättet.

Efter det fick jag det de kallar för en external fixator. Den såg ut som en mindre klarinett, och styrde hur alla de nya spikarna fixerades inne i benet. Med en egen insexnyckel skulle jag vrida ett kvarts varv om dagen på de olika skruvarna, och det var för att mina ben skulle bli lika långa igen när de väl läkt ihop. Det var liksom inte läge att glömma bort det där skruvandet några dagar.

helskärm

Allt detta var såklart ett stort bakslag, men det här var ändå en sån där säsong där saker och ting sattes i perspektiv. Precis i början av säsongen gick en av spelarna i vårt juniorlag – Pierre Bolangi – bort i en väldigt tragisk drunkningsolycka. Det var någon teambuildingaktivitet på en militäranläggning där de skulle simma, och allt bara gick väldigt fel. 

När jag först fick höra att han dött trodde jag ju att det var ett skämt: ”Vafan, sluta nu!”. Men sorgen lade sig väldigt snabbt och väldigt tungt över hela träningsanläggningen. Det var nattsvart ett bra tag. På Charltons anläggning är det inte så stor skillnad mellan a-lag och ungdomslag, utan alla är på samma ställe. Generellt sett har du väldigt bra kontakt med ungdomsspelarna, och Pierre var dessutom uppe med oss och tränade ganska ofta.

Han var en sådan där människa som alltid var glad. Alltid! Så jävla glad för att vara där, glad för att få spela fotboll. Bara nu när jag tänker på honom så ser jag det där smajlet framför mig.

Flera av våra nyckelspelare var ju också unga killar som kommit samma väg genom de egna leden. Scott Parker och Paul Konchesky var bara något år äldre än Pierre, så de kände säkert ännu starkare. I samma juniorlag fanns också en kille som heter Kevin George, som nu har skrivit en bok som heter ”Soccology” och handlar om den psykologiska aspekten i fotbollen. Han var med på den där övningen, och höll själv på att drunkna. Jag tror att han har skrivit ett kapitel om allt som heter: ”Losing Your Life for a Game of Football”.

Förmodligen påverkade tragedin med Pierre oss alla lite extra mycket eftersom Charlton verkligen är en familjeklubb, på alla sätt. När du kom till matcharenan tog du en stund och flabbade med killen som var security guard eller vem som helst. Alla var allmänt trevliga och hövliga, och genom att du pratade med alla så skapade du band som gick genom hela klubben.

Det fanns en familjekänsla i omklädningsrummet också, absolut. Bra spelare allihop, men inga megastjärnor. Men tillsammans blev vi sjukt bra. Det var en så jävla fin mix av engelsmän, irländare, sydafrikaner – och skandinaver. Och visst var det lite speciellt att hävda sig i Premier League med så många skandinaviska spelare; jag själv, Mathias Svensson, Jonatan Johansson och Claus Jensen.

Jag, Jonatan och Mathias umgicks rätt mycket, trots att vi på ett sätt var konkurrenter om platserna i anfallet. Vi hade inga såna problem överhuvudtaget – och det kändes inte som att någon hade det i omklädningsrummet. Tränarna bestämde, och det var inga som blev ovänner på grund av deras beslut.

Men Mathias blev ju kvar i Charlton några år längre än mig, och när vi pratat om den här tiden i efterhand så har han berättat att den familjära känslan dog ut litegrann med tiden, det här med att vi slet och jobbade för varandra. Du vet... Jimmy Floyd Hasselbaink kom in. Paolo Di Canio. Danny Murphy. Spelare som varit i Chelsea, Atlético Madrid, Lazio, Liverpool – och de såg väl Charlton mer som en transportsträcka. De var ju stjärnor. De var inte där av samma anledningar som vi var där.

helskärm

Säsongen 2000/01 kom vi 9:a i Premier League till slut, och högre än så hade inte Charlton varit sedan början av 1950-talet. Och även om jag mest var skadad hade jag ju någonstans ändå varit med och bidragit.

Hela den här perioden – mellan säg 1997 och 2004 – är ju de åren som folk fortfarande kommer ihåg och minns med störst glädje runt Charlton. Och där var jag. Tre mål på fem Premier League-matcher våren då jag kom, en av väldigt få svenskar som vunnit The Championship, det här målet mot Chelsea... Jag kommer för alltid att känna mig delaktig i det som vi gjorde och åstadkom.