En känsla av svek driver Sjevtjenko fortfarande
Publicerad 2021-06-29
Alla som såg Andrij Sjevtjenko spela minns att det var något speciellt med hans ögon.
Därinne fanns beslutsamhet, övertygelse och en eld som bara han själv kunde tämja.
Men inne i de där ögonen fanns också något annat, något djupare.
Där fanns framväxten av hela det moderna Ukraina.
April, 1986
Andrij Sjevtjenko var bara nio år gammal när hela hans värld förgiftades, men själv märkte han det inte ens. Det var ju ingen som sa något till honom. Det var ingen som berättade något för någon.
När reaktor fyra exploderade i Tjernobyl levde Andrij Sjevtjenko sitt liv lite drygt tio mil därifrån, i en enkel lägenhet i Kievs norra utkanter. Till en början förändrades absolut ingenting. Några dagar senare var Andrij Sjevtjenko ute på gatorna för det sovjetiska Första maj-firandet, precis som miljoner andra i Kiev.
Men det var ju något som inte stämde.
Hans pappa Nikolaj hade jobbat inom det militära under hela sitt liv, och även om han inte sa något till barnen så visste han en aning mer än de flesta andra. En dag när lille Andrij kom hem med en ny fotboll som han hade hittat bortskjuten på ett hustak var det som att pappan anade oråd.
Han tog fram en sorts enkel Geiger-mätare ur en byrålåda, och fick sina misstankar bekräftade när indikatorerna gav kraftigt utslag. Fotbollen var radioaktiv. Den kunde vara skadlig – till och med dödlig – och brändes omedelbart upp i en tunna.
Andrij Sjevtjenko förstod aldrig riktigt varför, fick egentligen inte någon förklaring. Inget ovanligt med det. I det gamla Sovjetunionen så bestämde auktoriteterna – de förklarade inte – oavsett om de var föräldrar eller partiapparaturer.
Några veckor senare blev så Andrij Sjevtjenko evakuerad från sin hemstad. Tillsammans med sina klasskamrater från Skola 216 samlades han på ett fält, bussades till järnvägsstationen och skickades iväg Azovska sjön, 150 mil hemifrån.
Hans hemstad bytte skepnad 1991
Där blev de satta i en sorts sommarskola på obestämd tid. Efter en månad anslöt hans föräldrar, i september skyfflades barnen tillbaka till Kiev och sina vanliga skolor.
För de flesta andra barn skulle det förmodligen vara en ganska traumatiserande episod, men för Andrij Sjevtjenko från Sovjetunionen blev det inte laddat förrän han långt senare förstod bakgrunden till allt.
Som liten gjorde han bara som han blev tillsagd, litade på den osynliga makten långt därborta och högt där ovanför. Det var så han hade lärt sig att leva.
Augusti, 1991
Att bära efternamnet Sjevtjenko förpliktigar i den här delen av världen. Poeten Taras Sjevtjenko var nationalskald – central för hela självständigheten, hela identiteten – och kanske är det delvis därför som Andrij Sjevtjenko använder ett mycket mer litterärt språk än vanligt när han själv ska förhålla sig till Ukrainas frigörelseprocess.
I de passager i hans självbiografi som berör den här tiden låter han mindre som en fotbollsspelare, och mer som någon sorts bard. Han ägnar mer än två hela sidor åt ett bildspråk där han jämför den självständiga nationens födelse med en barnafödelse.
”Allas dotter. Ett inväntat mirakel. En liten flicka som gav hopp, som behövde växa upp bredvid oss precis som vi behövde växa upp bredvid henne. Vi utbildade varandra, lärde känna varandra, lärde oss att respektera varandra – dag efter dag, tystnad efter tystnad, kram efter kram. Samma hjärta, samma blod, samma rena själ. Samma begär att upptäcka oss själva och aldrig överge varandra igen”.
Själv tillhörde Andrij Sjevtjenko ändå den lilla minoritet som sett och upplevt något annat än det Ukraina som stuvats in i Sovjetunionen. Redan som 12-åring fick han tillgång till ett internpass som i sin tur gav honom rätten att åka till Moskva för att kvittera ut ett externpass. Han och hans pojklag hade blivit utvalda att åka till Italien på en ungdomsturnering. Andrij Sjevtjenko fick för första gången smaka Coca-Cola, Fanta och pizza.
Sommaren 1991 hade pojklaget vunnit en turnering i Kasjira utanför Moskva, blivit en typ av sovjetiska ungdomsmästare. De fick aldrig möjlighet att försvara den titeln, för några månader senare existerade inte Sovjetunionen längre.
Tillbaka i Kiev såg Andrij Sjevtjenko hur hans hemstad bytte skepnad i slutet av sommaren. Gulblå flaggor överallt; på gatorna, i fönstren, från balkongerna.
”Det fanns inte minsta utrymme för smärta, utan den nyfödda omhuldades och bars fram av sin energi. Smittsam, strålande, ren. Hon fick heta Ukraina. Självständiga Ukraina”.
Januari, 1997
För att finna en 1900-talsmotsvarighet till 1800-talspoeten Taras Sjevtjenko är det faktiskt till fotbollen vi behöver gå. Den visionära tränaren Valerij Lobanovskij gjorde ett avtryck som sträckte sig långt utanför arenorna.
Med vetenskapligt nytänk gjorde han så att fotbollen i Sovjetunionen utgick från Ukraina snarare än från Ryssland. Hans Dynamo Kiev vann den sovjetiska ligan åtta gånger på kort tid, cupen vid sex tillfällen. Och de stannade inte där, utan fortsatte ut i Europa.
Två gånger vann de Cupvinnarcupen, två gånger gick de till semifinal i Europacupen. När Lobanovskij sedan tog över landslaget så tog han i praktiken bara med sig spelarna från klubblaget, tog flera gånger ut startelvor med enbart spelare från Dynamo Kiev.
”Gjorde mitt huvud till en fästning”
Världen häpnade faktiskt inför det extremt systematiserade presspel som Lobanovskij praktiserade, som till sist tog Sovjet hela vägen till EM-finalen 1988. Det var fotboll från framtiden – men samtidigt också fotboll från Ukraina.
Det var fotboll som stärkte ukrainarnas stolthet och identitet, som fick dem att känna sig speciella på gränsen till utvalda. Effekten Valerij Lobanovskij hade på sitt hemland var enorm, och för yngre spelargenerationer var han andlig ledare och landsfader snarare än tränare.
Andrij Sjevtjenko träffade honom för första gången som 20-åring, då Lobanovskij återvände till Kiev efter en period i Mellanöstern. Och jo – det var ett möte som förändrade hans liv.
– Det var min nollpunkt. På min personliga tidslinje finns åren före Lobanovskij och åren efter Lobanovskij. Han var psykologen som gjorde mitt huvud till en fästning.
Spelmodellen som Lobanovskij utgick ifrån var detaljerad, förfinad, sofistikerad. Ändå var det inte taktiskt och tekniskt som han verkligen utvecklade Sjevtjenko, utan det var mentalt.
Träningen spelarna tvingades underkasta sig var extraordinärt krävande. Det var trippelpass och övningar som fick etablerade spelare att kräkas, att gråtande be om nåd och respit.
Andrij Sjevtjenko klarade inte bara av att svara upp mot träningen, utan trivdes rent utav med den. Tidigare hade det funnits gränser för hans hängivenhet – han hade till och med varit rökare – men nu förvandlades han till en idrottsrobot, en målmaskin.
Och han dyrkade verkligen Valerij Lobanovskij, dyrkade honom hela vägen till avgudandets gräns.
– Så fort jag såg in i den här otroliga mannen så såg jag framtiden. Om jag bara följde honom skulle han öppna dörrarna till fotbollens paradis. Han var mitt allt. Han var min referenspunkt, min kompass, min religion. Utan honom skulle jag aldrig ha blivit den jag blev.
Andrij Sjevtjenko var inte den enda begåvade fotbollskillen att hänföras, utan de var en hel grupp som följde Lobanovskij med blind lojalitet. Rebrov, Luzhny, Shovkovskij, Vashtjuk – den sista generationen att fostras i det gamla Sovjet, den första generationen att representera ett självständigt Ukraina.
Nu tog de arvet vidare. Nu skulle de uträtta gå förbi punkten där deras företrädare fallit.
Friheten hade baksidor
Ute i Champions League gjorde Andrij Sjevtjenko hattrick på Camp Nou när Lobanovskijs nya Dynamo Kiev besegrade Barcelona. De slog Arsenal med 3-0, Real Madrid med 4-0.
För Andrij Sjevtjenko själv var framgångarna både ofattbara och självklara på en och samma gång. Det borde ju inte kunna gå – men samtidigt hade ju Valerij Lobanovskij sagt till dem att de skulle lyckas.
– Han var som en spåman, en kristallkula. De som aldrig fick lära känna honom förstår inte vad de gått miste om. Ett geni och en visionär. En person som var trygg med att radera det förflutna eftersom han uppfunnit en tidsmaskin.
Det unga, otippade Dynamo Kiev kom från ingenstans och gick hela vägen till Champions League-semi. Där ledde de med 3-1 mot Bayern München med 20 minuter kvar av bortamatchen. Ändå tappade de, ändå åkte de ut.
Än idag har inte Andrij Sjevtjenko glömt hur tomt Valerij Lobanovskijs askgrå ansikte såg ut i omklädningsrummet efteråt. Och än idag har han inte kunnat skaka av sig känslan av att ha svikit, av att ha förrått den förutbestämda historien. Den drev honom under resten av sin egen karriär, på ett sätt driver den honom fortfarande.
Maj, 1999
Samtidigt som Andrij Sjevtjenko kände en förpliktigande stolthet över sitt självständiga Ukraina tvingades han också erkänna för sig själv att friheten hade kommit med baksidor.
Landet blev snabbt allt farligare, alltmer laglöst, alltmer korrupt.
Några skyddsnät existerade inte längre, och en efter en föll hans barndomskompisar ner i olika typer av utsatthet eller kriminalitet. Några hamnade på gatan, några i fängelse. Några blev mördade, några mördade själva.
I takt med att hans eget ansikte blev mer och mer välkänt ökade både möjligheterna och riskerna. Varje gång han rörde sig i nattlivet meddelade vakterna på diskoteken och klubbarna cheferna i Dynamo Kiev, som snabbt såg till att förstärka med sitt eget säkerhetsarrangemang.
Fick fly sitt hemland
Vid såna tillfällen rörde det sig om en generell, överhängande hotbild – men faran skulle komma att bli både mer konkret och mer specifik. En vårdag 1999 kallade Dynamo Kievs ägare in Andrij Sjevtjenko till kontoret. Med på mötet fanns även en delegation från den ukrainska säkerhetspolisen, som regelmässigt avlyssnade Kievs kriminella nätverk.
Nu meddelade att det fanns långt gångna planer på att kidnappa Andrij Sjevtjenko, en situation som riskerade att innebära att någon antingen behövde betala en helt astronomisk lösensumma eller att anfallaren skulle få sina knän sönderskjutna.
Så Andrij Sjevtjenko försågs med ett helt team av livvakter. De var med överallt; på spelarbussen, runt träningsanläggningen, i omklädningsrummet.
Det funkade inte längre. Ukraina hade blivit för litet – för klaustrofobiskt – och hur mycket Andrij Sjevtjenko älskade sitt hemland var flytten till Italien en nödvändighet snarare än ett val.
Maj, 2003
Valerij Lobanovskij dog på sin post. Samtidigt som han förberedde ett byte i Dynamo Kievs ligamatch mot Metalurg Zaporizjzja föll han ihop av en stroke, och han vaknade sedan aldrig igen.
Märkt av livet framstod han som en väldigt gammal man, men i själva verket var han bara 63. Nästan 200 000 sörjande gick ut på Kievs gator i samband med begravningen, något som saknade motstycke i ukrainsk historia.
Andrij Sjevtjenko var i New York när dödsbudet kom – åren i Milano hade gjort honom till en kosmopolit med amerikansk fru – men satte sig på första flyget till Kiev. På minnesceremonin efteråt tittade han upp i himlen.
– Jag sa tyst för mig själv, så att bara han däruppe kunde höra: ”Jag ska vinna Champions League åt dig. Och sedan ska jag ta bucklan till dig”.
Nästan på dagen ett år senare avgjorde Andrij Sjevtjenko hela Champions League-finalen, slog in den sista bollen i straffsparksavgörandet på Old Trafford.
”Skäms Sjevtjenko!”
Några få dagar senare var han tillbaka i Kiev, gick fram till den staty av Lobanovskij som Dynamo Kiev låtit resa utanför sin arena. Sjevtjenko hade övertalat Silvio Berlusconi och Adriano Galliani att få ta med sig bucklan hem, så att han kunde räcka över den till sin vägvisare.
– Och det var som att det sorgsna uttrycket han bar efter semifinalen 1999 mjuknade. Han log istället. En del av honom har alltid funnits i mig, så nu var han också Europamästare.
Ber du en ukrainare visa dig en bild som preciserar vad som är det bästa med deras fotboll – för den delen med deras nation – så skulle så gott som alla välja den här.
Från fader till son, från lärare till elev, från en generation till en annan – för Ukraina till toppen av världen.
Det gick sedan inte ens ett och ett halvt år innan Andrij Sjevtjenko tillbaka vid Lobanovskij-statyn igen. Den gången hade han med sig Ballon d'Or-trofén.
Juni 2006
Samtidigt som Andrij Sjevtjenko vann Ballon d'Or så pågick en revolution hemma i Ukraina. Efter enorma folkliga protester runt Självständighetstorget i Kiev så underkändes de riggade resultaten från presidentvalet.
Revolutionen fullbordades sedan i och med omvalet. Den EU-vänliga Viktor Justjenko valdes framför den Moskva-trogna Viktor Janukovytj, och västvärlden jublade.
Andrij Sjevtjenko var inte lika lycklig, för Andrij Sjevtjenko hade hamnat i kläm mellan dåtid och nutid och var på väg att fastna på fel sida av historien. Han hade valt att öppet deklarera sitt stöd för den bespottade Janukovytj, uppmanat demonstranterna och revolutionärerna att ”gå hem”.
– Skäms Sjevtjenko! Ditt val fick ditt folk att gråta, löd texten på en läktarbanderoll.
Traditionellt sett har ukrainska elitidrottare varit en del av systemet, av etablissemanget, av den gamla partiapparaturen. Så fort han blev myndig blev han medlem i SDPU – ett socialistiskt stödparti till Janukovitj-regimen – som var väldigt tätt sammanlänkat med Dynamo Kievs toppskikt.
Bara en av hans vänner från förr lever idag
Och ju bättre det gick på planen, desto mer insnärjd blev han i olika politiska maktsfärer.
Vid ett tidigare ukrainskt statsbesök hade han blivit inbjuden till residenset i Rom. När Silvio Berlusconi väl svepte in i rummet struntade han totalt i den ukrainska presidenten och hans delegation. Istället gick han rakt mot Andrij Sjevtjenko, gick ner på ett knä framför honom och låtsades putsa hans högersko.
– Det här är en gyllene fot, strålade Berlusconi.
Allt var komplicerat. Sommaren 2006 hade Ukraina kvalificerat sig för sitt första VM-slutspel, men därhemma stod landet utan regering. Andrij Sjevtjenko var både älskad och ifrågasatt, tvingad att inse att det var svårt att vara en man av folket och en man av eliten på samma gång.
Mitt under VM-turneringen gjorde han en avstickare till Potsdam i det gamla Östtyskland. Under sin tid i det militära hade hans pappa varit posterad i DDR, och nu ville Andrij Sjevtjenko se huset där hans storasyster fötts.
Det var viktigt för honom, fick det att kännas som att historien hängde ihop lite bättre.
Ukrainas landslag hade gått in splittrat i turneringen – förlorade premiären mot Spanien med 4-0 – men längs vägen växte spelargruppen samman. Till slut nådde de kvartsfinal, än idag det bästa resultatet som uppnåtts av det gamla Sovjet-blocket sedan 1970.
När laget återvände till mottagande och jubel var det en medlem av delegationen som var okänd för de flesta, en väderbiten ung man som varken såg ut som en spelare eller en funktionär. Senare visade det sig att det var en av Andrij Sjevtjenkos barndomsvänner, en kille som precis släppts efter att ha avtjänat ett sjuårigt fängelsestraff. Skyttekungen hade sett till så att han fick följa med på hela VM-resan inifrån, mot löfte om att han skulle byta livsstil.
Några år senare var han död, precis som nästan alla andra ur Andri Sjevtjenkos kompisar från uppväxten. Av alla dem han räknade som nära vänner då är det bara en enda som lever idag.
Juni 2012
Egentligen var Andrij Sjevtjenko för gammal, egentligen var hans 35-åriga kropp för medfaren och sliten. Men den här dagen skulle han inte missa för någonting i världen.
Hela Europa skulle komma till hans Ukraina. För en enda kväll skulle Olympiastadion i Kiev vara världens centrum.
Ett dygn före EM-premiären värkte fortfarande ryggen på ett sätt som var på väg att göra spel omöjligt, men som ett sista desperat wildcard chansade Andrij Sjevtjenko på att ta in en mystisk massör från Moskva som han fått rekommenderad.
Gjorde sitt sista mål mot Sverige
Det hade kunnat innebära slutet på allt – men nu innebar det istället att den efterhängsna smärtan plötsligt var borta på matchdagens morgon. Och Andrij Sjevtjenko sprang och Andrij Sjevtjenko hoppade och Andrij Sjevtjenko nickade. Zlatan Ibrahimovic gjorde ett mål, men han själv gjorde två.
Det var som att han var 15 år gammal igen, som han var då Ukraina först blev självständigt. Benen var lätta, fotbollen var deras. Framtiden var ljus och folket stod enat.
– Matchen mot Sverige gav mig en av de vackraste och mest intensiva kvällarna i mitt liv. Jag kommer att behålla den känslan för evigt. Vi var Ukraina på planen, de var Ukraina på läktaren. Och vi vann för Ukraina tillsammans.
Det var de sista mål Andrij Sjevtjenko någonsin gjorde. En månad senare meddelade han att han slutade med fotboll för att satsa på en politisk karriär. Han tog plats på vallistorna för socialliberala, företagarvänliga Ukrajina-Vpered eftersom det var ”ungdomens parti, framtidens parti”.
Partiet fick 1,58 procent av rösterna i valet samma höst. Andrij Sjevtjenko fick ingen parlamentsplats.
Januari 2014
Den andra revolutionen blev blodigare än den första. Återigen samlades massorna på Självständighetstorget i Kiev, och den här gången fanns ingen fredlig väg därifrån. Provisoriskt beväpnade demonstranter på den ena sidan, Moskva-trogna milisgrupper på den andra.
Barrikader som brann, skott som smattrade, människor som dog.
Hrusjevskyjgatan blev scenen för de första riktigt blodiga sammanstötningarna, gatan utanför Dynamo Kievs hemmaarena. Allt stod i lågor. Klubbshoppen brann ner till grunden, de klassiska vita entrékolonnerna färgades sotsvarta.
Investerat i några sibiriska guldgruvor
Mitt i allt stod statyn av Valerij Lobanovskij, statyn som symboliserade idén om ett framgångsrikt Ukraina.
Samma kväll som striderna var som mest intensiva ringde Andrij Sjevtjenko till Dynamo Kievs ägare Igor Surkis.
Han behövde inte förklara vad han ville, för det var redan dussintals andra som hade hört av sig till Surkis i samma ärende.
Statyn behövde räddas, det var faktiskt alla ukrainare överens om.
En sorts vapenvila förhandlades fram, och en rent militär operation sjösattes. Parlamentsprofilen Oleh Ljasjko tog skydd av aktivisterna på plats för att provisoriskt täcka statyn i skyddsplast innan inringd Dynamo Kiev-personal släpptes igenom vägspärrarna med flamsäker presenning.
Statyn klarade sig. Men Ukraina föll rätt ner i kriget.
Juni 2021
Sju svåra år har passerat, och på presskonferenserna inför EM satt Andrij Sjevtjenko mest och svarade på fråga efter fråga om landslagets matchtröjor.
Det anses ju politiskt att inkludera Krim-halvön och Donbass-regionen på en ukrainsk karta numera – områden som kontrolleras från Moskva – och som förbundskapten för ett land kvar i lågintensivt krig har Andrij Sjevtjenko ofrånkomligen en hel del att hantera.
Hittills har han väl klarat det sisådär.
Han tillträdde nästan exakt samtidigt som Janne Andersson, och sportsligt har han hunnit med ett misslyckat VM-kval och ett minnesvärt EM-kval. Men sedan är det då allt det där andra också, och Andrij Sjevtjenko har svårt att skaka av sig bilden av en upphöjd man avskuren från den ukrainska vardagens verklighet.
Han bor med sin familj i London och tillbringar rätt lite tid i Kiev. Hans nätverk och umgänge tycks mest bestå av maktmän, kändisar, klippare och jetsetare – där vissa är mer problematiska än andra.
Sedan snart 20 år har Andrij Sjevtjenko en nära relation till Roman Abramovitj, och idag har de affärer ihop sådär lite halvt i det fördolda. Granskningar visar att Sjevtjenko har investerat i några sibiriska guldgruvor, vilket i förlängningen kan sägas länka ihop honom med Vladimir Putins regim och krigsmaskin.
Dessutom har han varit i Washington för att hälsa på hockeytornadon Aleksandr Ovetjkin – en av idrottsvärldens allra mest högljudda Putin-anhägare – samt frotterat sig med ryska musiker med åsikter som inneburit att de stoppats från att åka till Ukraina på turné.
Ibland har han försökt dra det där kortet om hur fotboll minsann inte hör ihop med politik, men han har lagt fram det utan övertygelse.
I Ukraina kommer fotbollen alltid vara politisk, och i Ukraina kommer fotbollen alltid att ses som en barometer på vart nationen är på väg.
Det var så innan landet ens var självständigt, och det är så än idag.
– Kanske var det allra största som Valerij Lobanovskij lyckades med att skapa en fotboll som var... rättfärdig. Alla uppskattade den, alla stod bakom den. Hans fotboll förenade människor. Själv är jag skyldig honom allt – inte minst att nu försöka göra samma sak.