Venedig en sagolik turistfälla

men kanalernas stad är mer än gondoler och masker

Venedig. Kärlekens, kulturens och kanalernas stad.

Allra vackrast är det att uppleva den från vattnet.

- Att åka gondol i Venedig är ett av alla måsten som finns, precis som att se Egyptens pyramider, säger Boråstjejen Josephine Berggren, 23, innan hon tar ett skutt ned i stadens dyraste färdmedel med pojkvännen Emil.

Den tio meter långa farkosten glider sakta fram längs Canale grande - Venedigs största kanal. Efter en liten stund svänger vår gondoljär Marco vant in på en av de mindre kanalerna. Josephine sitter lutad mot pojkvännen Emil Pettersson, 23, från Skene. Förälskade är bara förnamnet.

- Vi har varit tillsammans i fyra år men bor på varsitt håll därhemma. Vi hinner väl ses ungefär varannan helg. Så det är väldigt skönt att komma iväg på semester tillsammans, säger Emil.

"Oy!" - med ett rop till kollegan längre fram förvissar sig vår gondoljär om att vägen är fri runt kröken. Under färden berättar han om Venedig. Vi passerar såväl Casanovas som Marco Polos hemvist och får dessutom veta att Venedigborna, på grund av översvämningarna, inte bor på nedersta våningen i husen som vetter mot kanalerna.

Marco är som tagen från ett klassiskt vykort. Hatt med brätte, svart- och vitrandiga kläder, och så åran i händerna. Med vana knyck tar han oss fram längs trånga kanaler, ofta med bara några centimeter till godo till närmsta båt. Tvätten hänger mellan husen och allt känns som en scen ur Lady och Lufsen.

Inte blir det mindre romantiskt när gondoljären diskret ger Emil en liten blomma att räcka till Josephine. Hon ler stort och nojsar lite med näsan mot hans.

- Det ska nog vara par som åker till Venedig, helt klart. Det är bra för både gamla och unga, om inte annat så kan det nog vara bra för de med äktenskapsproblem, säger Josephine.

Efter avklarad gondoltur är det dags för att annat av Venedigs måsten: Markusplatsen. Runt den hittar du i princip allt det som man faktiskt "ska" se. Vid det stora torget finns Markuskyrkan, det höga utikikstornet Kampanilen, Dogepalatset och så en ofantlig mängd duvor.

Vi slår oss ned på det luxuösa kaféet Florian, och prövar en av de legendariska turistfällorna. Kypare i vita uniformer serverar oss, och visst kostar det extra för att orkestern spelar. Totalt går fikanotan loss på 250 kronor. Lite saftigt för två kaffe och två små vatten.

Nej, nu får det vara nog! Efter att ha sett Rialtobron och trängts med turisterna alldeles för länge bestämmer vi oss för att våga vägra det värsta av Venedig.

Vi flyr fältet och låter näsan styra vår vandring genom gränderna. Kartan får ligga kvar i ryggsäcken.

Efter en sjuminuterspromenad upp genom stadsdelen Castello finner vi precis det vi önskade. Ett litet pastaställe på ett folktomt torg, sånär som på den italienska gubben som sitter på trappan och pillar med något en bit bort. Spaghettin smakar faktiskt som spaghettin ska smaka, eller åtminstone som man tror att den borde smaka när man är i Italien.

Sedan fortsätter vår vandring på samma sätt. Vi trampar runt genom Venedigs sex stadsdelar. Det är helt underbart att slippa biltrafiken. Husen är gamla och slitna, men det är rent och snyggt. Det tar bara en timme från ena änden av staden till den andra. Plötsligt står man med kanalvatten framför fötterna - en återvändsgränd. Men när man snirklar sig tillbaks trillar man över en ännu vackrare bro, ett ännu mysigare kafé och en ännu bättre restaurang.

Venedig kryllar av konstutställningar och museer, restauranger och affärer.

Det är en stad för turister och det är svårt att tänka sig in i hur de fastboende egentligen står ut med anstormningen.

Men det är klart, de bor ju faktiskt i en av världens allra vackraste och mest mytomspunna städer.

Snabbfakta: Venedig

Fakta: Gondoler

3 röster om Venedig

Jens O Pettersson