Vilken ö känner du för i dag?

I den grekiska ögruppen Kykladerna är det lätt att leva på luffen.

Vi tar dagen som den kommer, väljer ny ö efter dagshumör och ägnar kvällarna åt långa, fetaostfyllda middagar. Efter ett par dagar känner vi oss lika avslappnade som de loja katterna som kantar gränderna.

Men det börjar med en flygande katt.

Den första flygturen kommer plötsligt. Kastvinden som tar tag i båten får oss att förstå varför den döpts till Flying Cat.

Bakom oss sitter en grupp grekiska damer. Ända sedan de klev ombord har de låtit som en grekisk syjunta på speed. Deras konstanta pratande byttes just mot ett unisont ”Iiiiiiiih”, följt av ett hysteriskt skrattande.

Mannen i kiosken har slutat langa fram smörgåsar och vatten. Nu påminner han mer om Janne Långben i en husvagn på julafton – som desperat försöker rädda det som räddas kan. I samma stund som han försöker fånga ostpajerna som glider fram och tillbaka på disken får han en skur med chipspåsar över sig.

Vi är på öluff i den grekiska ögruppen Kykladerna och det här är ungefär så mycket action det blir.

Vi landade på Santorini på förmiddagen men lämnade snabbt turisthorderna. Nu är vi på väg till den betydligt lugnare grannön Folegandros – även om färden dit är allt annat än lugn.

–Välkomna hit! Vi har just slagit värmerekord. I går var det 45 grader och luftkonditioneringen slogs ut i fem timmar, säger Andreas Papadopoulos, en brunbränd danskgrek, som möter oss när vi stiger i land på ostadiga ben.

Han langar in våra väskor i minibussen och skjutsar oss till hotellet som vi bokat rum på den första natten.

Efter att ha lämnat de tunga ryggsäckarna på rummen och torkat bort ressvetten strosar vi genom Chora, en given kandidat till titeln ”Kykladernas mest pittoreska by”. De vita sockerbitshusen breder ut sig på en hög klippkant, med en bedårande utsikt över det blå havet nedanför.

Det må vara hur pittoreskt som helst – det är fortfarande hur varmt som helst. Vi ställer oss i skuggan, hinkar i oss vatten och tittar på gubbarna vid fiket på torget i väntan på nästa badbuss till Angali, en av öns stränder. En kort och brant bussresa senare har vi stranden framför oss. Sanden är stekhet. Vattnet ljummet och klart. Oemotståndligt.

Efter ett snabbt dopp bränner vi fötterna när vi ilar över sanden, mot skuggan av en taverna. Här väntar resans första grekiska sallad – toppad av len, krämig fetaost och salt kapris. Grekland på en tallrik.

Bredvid oss sitter ett äldre par med varsin pocketbok och tallrik fylld av tömda räkskal. Nedanför oss släpper en liten båt av ett par turister på bryggan och puttrar iväg igen. Greklandslunk när den är som behagligast.

På kvällen återvänder vi till Chora och hittar Nicolas restaurant på ett av de små torgen. Nicolas har världens minsta kök, men världens längsta meny. Efter viss vånda bestämmer jag mig till slut för att testa en av öns specialiteter, matsata – hemgjord pasta i tomatsås.

– Vad vill du ha till? Har vi det inte på menyn så ser vi till att skaffa det, säger Nicolas Michalidis med ett självsäkert leende.

Jag funderar ett tag på gotländsk tryffel, men beslutar mig till sist för fetaost.

Fotograf Ringström satsar på fetaostfyllda köttfärsbiffar.

Samma kväll startar vi tävlingen ”Vem kan äta mest fetaost på två veckor?”.

Nästa dag hoppar vi på en badbåt i hamnen för att få bada vid fem olika stränder under lika många timmar. Vi får se Saint Nicolas beach, en småstenig strand som visar sig vara populär bland nakenbadare. Och den desto finare stranden Katergo. Här är stranden lite längre, lite mer skyddad och vattnet lite grönare.

Vid lunch byter kaptenen roder mot kniv och börjar skiva upp tomater på däck. Besättningen dukar upp ljumma spenatpajer, ostpiroger och salta oliver.

– Smakar bra, eller hur? Det är kaptenens fru som har lagat, säger båtguiden Costas Lekakis innan han lämnar relingen och dyker ner i vattnet.

Här är lunchrast lika med ett lunchdopp.

Nästa morgon är det fortfarande så varmt att varje steg är en ansträngning när vi bordar snabbfärjan till Sifnos. Den röda farkosten ser ut som en gigantisk racerbåt och låter som ett flygplan. Men vi känner oss som en skock kor när vi skyfflas ombord.

– Framåt! skriker besättningen, trots att det inte går att röra sig en centimeter.

–Det sägs att personalen får lära sig att det är viktigare att hålla tidtabellen än att krusa för resenärerna, mumlar någon i kön.

Väl framme i Sifnos blir mottagandet betydligt varmare. Vi blir omfamnade av en hamnby som ligger omgiven av gröna berg. Vid kajen rensar fiskare nät. På det oansenliga hamnfiket sitter taxigubbar med grekiskt kaffe och vid strandtavernorna sippar ryggsäcks-

turister på iskaffe i väntan på nästa båt.

I hamnen väntar inga rumsuthyrare, däremot ett turistkontor där vi går in. Tio minuter senare har vi fått med oss en vägbeskrivning till en adress i huvudbyn Appollonia.

Lokalbussen slingrar sig upp mellan vackra, gröna dalgångar innan den släpper av oss vid torget i Appollonia. Byn är inte särskilt stor, men gränderna många. Och kartan dåligt kopierad. Men efter ett par återvändsgränder hittar vi rätt. Ett vänligt, äldre par hälsar oss välkomna i en trädgård fylld av citronträd.

Efter en halv dags resande finns det en plats som lockar mer än något annat på Sifnos: Chrisopigi, stranden som beskrivs som öns vackraste. En kvarts taxiresa senare är vi där.

Det visar sig att själva stranden inte är särskilt spektakulär. Sanden är förvisso mjuk och vattnet klart, men det som gör Chrisopigi så speciell är den vitkalkade kyrkan som tronar majestätiskt ute på en udde, omgiven av klarblått hav. Som ett vykort, fast på riktigt.

På en klippa nedanför kyrkan hittar vi familjen Hellesöe från Köpenhamn.

– Ni får inte skriva om vår ö, säger pappa Jan Hellesöe med ett leende.

– Vi har rest över hela världen, men det finns inget som slår det här. Inte ens stränderna i Thailand.

Familjen har öluffat i stora delar av Grekland, men till Sifnos återkommer de varje år. Och helst vill de förstås fortsätta behålla ön för sig själva.

–Det är svårt att förklara vad det är som gör att vi gillar Sifnos så mycket, säger Tinna Hellesöe. Vi har åkt hit varje år sedan barnen var små. Vi trodde att de skulle tröttna på att följa med hit. Nu när de är äldre vill ju flickorna titta på pojkar och här finns inga diskon eller särskilt mycket att göra. Men de vill ändå följa med varje år.

Sifnos är en av de grekiska öarna dit de stora turistmassorna ännu inte hittat. På torget i Appollonia tar vi del av det grekiska vardagslivet – som bland annat består i att vänta på bussen. Länge.

En dag väntar vi i en timme innan vi bestämmer oss för att ta en taxi i stället.

Men vardagslivet på Sifnos bjuder också på trevligare över-raskningar. Som morgonen när vi med kurrande magar letar efter frukost och hamnar på ett mellanting mellan restaurang, shop, galleri och bar inrymt i ett kykladiskt sockerbitshus. På den sofistikerade terassen äter vi öluffens godaste frukost. Tjock yoghurt i ett hav av honung, fruktsallad, nypressad apelsinjuice och starkt kaffe.

Sedan vinkar vi adjö till Sifnos och tar båten till Naxos. Men eftersom vi har siktat in oss på de mindre, lugnare öarna tar vi första färjan vidare – till den lilla grannön Koufonissi.

Express Skopelitis släpper av oss vid den oansenliga hamnen några timmar senare. Vi förstår snabbt varför ön har blivit barnfamiljernas favorit.

Öns fina stränder ligger på behagligt promenadavstånd. Vid den längst bort, Pori, är vattnet som blåast och sanden som mjukast. Men det bästa med stranden är tavernan. Där blir vi kvar en halv dag, smuttandes på varsin frappé och paralyserade av utsikten över vattnet.

–Här är fantastiskt fint, säger Elina Davidsson, 17, från Sandared som spelar strandtennis i vattenbrynet med mamma Annika.

–Vi kom från Naxos och där fanns det mycket mer att göra. Här är det väldigt lugnt, men det är bara skönt. På dagen kan man sola, bada och läsa.

Och på kvällen är det jättemysigt att gå genom byn.

På kvällen gör vi som alla andra turister på Koufonissi – flanerar genom huvudbyn. Det tar ungefär fyra minuter. På vägen passerar vi: några lekande barn, en vacker vitkalkad kyrka där en liten pojke får hjälp av en präst i svart särk och långt skägg att ringa i kyrkklockan och ett par tanter som sitter och plirar på trappor och påminner om dem på svenska yoghurtpaket.

Det är så idylliskt att det nästan känns som kulisser, uppställda av grekiska turistbyrån.

Efter frukost nästa morgon är det dags att packa ryggsäckarna igen. Men vi gör det i lugn takt – vi har lärt oss att det inte är någon idé att hasta för att hinna till den utsatta avgången. Båten kommer ändå när den kommer.

I solgasset på båten träffar vi fyra glada 50-plussare från Borås: Tore Johansson, Pierre Rylander, Agneta Rylander och Berit Johansson. De har öluffat till Koufonissi från Anafi och Amorgos. Alla har sin favoritö. Agneta älskar Koufonissi. Tore röstar på Amorgos.

–Där finns sandstranden Egiali, klippbadet Agia Anna, där ”Det stora blå” spelades in, och fantastisk snorkling. Koufonissi är som en svenskkoloni, ibland kan det bli väl mycket svenska på restaurangerna. Men alla öar är trots allt fantastiska.

Efter att ha hunnit med ytterligare två strandhugg kan vi inte annat än hålla med. Då har vi upptäckt Ios behagligaste sida och lärt oss uppskatta den betydligt mer truliga grannön Sikinos.

Sista båtresan och vi är tillbaka där vi började: Santorini. Sista kvällen styr vi hyrbilen mot Oia – byn med Greklands mest omtalade solnedgång. Solen är redan på väg ner när vi följer turistfloden som rinner fram genom gränderna till husen längst ut, som klamrar sig fast på klippkanten. Sedan går det fort. Solen blir tomatröd och försvinner ner i horisonten, till ett massivt fotograferande.

Efter det upphaussade skådespelet känner vi oss lite tomma. Så vi beställer en sista fetaoststinn greksallad och konstaterar att osttävlingen slutar oavgjort.

Salladen tar slut alldeles för snabbt – precis som vår resa.