Sätt kurs mot mystikens ö

Linné kallade ön för den hiskeligaste av alla platser.

Och besökare har drabbats av otur om de stulit sten härifrån.

Men för den som inte är skrockfull är Blå Jungfrun i Kalmarsund ett litet paradis.

Först blått och sedan rött. Långt ute, nästan vid horisonten, avtecknar sig öns siluett i det blå soldiset. Den säregna, fridlysta och 86 meter höga Blå Jungfrun är blå – ända tills man kommer iland, då dominerar istället den röda graniten. Konstigt nog. För i öster tonar Öland upp helt byggd av kalksten och i väster Oskarshamn som vilar på en annan sorts granit.

Till Blå Jungfrun åker man för att vandra och bada. Det går en slinga runt ön som tar några timmar att gå. Här finns massor att upptäcka, knotiga träd, mörka grottor eller mjuka mossor. Det är lätt att bli förtrollad. Inte minst av mystiken som omgärdar ön. För graniten är bara en gåta. En annan sak som inte går att förklara är den lav som växer på ön, den finns ingen annanstans på ostkusten. Och så finns förstås de otursförföljda stenarna, de som man främst associerar Blå Jungfrun med.

– Hundratals och tonvis, säger Ina Tzacheva vid Oskarshamns turistbyrå. Så många och tunga är alla de stenar som årligen lämnas in till kommunen för att återbördas till ön.

Att ta stenar från Blå Jungfrun ger nämligen otur. Besökare som ändå utmanat ödet och tagit stenar har senare drabbats av oförklarlig otur. Och många har inte kunnat motstå frestelsen att sno med sig någon av de förföriskt vackra stenarna. Allra vackrast är de på stensliperiet. Det är en klapperstrand på öns västra sida där stenarna rundats och nötts tills de är lena som plommon.

Det är de här stenarna som är mest otursförföljda.

Men man kan också blidka magin och få ett framgångsrikt liv genom att gå i stenlabyrinten. Det är en vacker skapelse med 26 rader av stenar, lagda i en u-formation. Men man måste gå i labyrinten åt ett visst håll.

Labyrinten har legat här åtminstone sedan Linné besökte ön år 1741. Han gav den namnet Trojeborg och den lär vara Nordeuropas största stenlabyrint. I övrigt hade inte Linné mycket gott att säga om ön. Han beskrev den som hiskelig och skrämmande och fann ingen anledning att någonsin återvända. Se där, även Blomsterkungen kunde ha fel.