Vid sidan av autobahn

En bit upp i bergen ligger borgar och slott på rad.

För de flesta svenskar är Tyskland bara en snabb transportsträcka mot Europasemestern.

Resa lämnade autobahn och uppäckte ett annat Tyskland, fjärran från köer, snabbmat och svindlande hastigheter.

På lugna småvägar fann vi sagolandskap med medeltida borgar, spännande grottor, gästgiverier med hemlagad mat. Och kanske mest förvånande – ett inte alls särskilt dyrt land att resa i.

Autobahn 7 från Hamburg ner mot södra Europa är sig lik: karavaner av långtradare i armkrok i högerfilen, fartvidunder som blixtrar förbi i vänsterfilen. Och så vi i Volvon i mittfilen.

Det är inte mycket man ser av det tyska landet; en glimt här och där mellan bullerskydd och lagerhallar, några minuter då och då på ett Tankstelle med en korv och en kaffe.

Farten ökar, tröttheten trycker på. Staden Kassel närmar sig, långa backar där slutkörda svenska turister lätt hamnar i olycka. Det är småregn och byig vind. För några minuter sedan passerade vi första kraschen: en långtradare på väg norrut har vält, en liten lastbil sitter mosad i mitträcket. Poliser, brandbilar, ambulans, blåljus – och långa, långa köer där bakom.

Söderut rullar det på bra men obehaget sätter sig och tanken växer: kanske snart dags att lämna hetsen 62 mil från Malmö är det plötsligt stau (totalstopp) i alla filer också på vår sida. Vägen går ner i en lång vänsterkurva och vi ser köerna fortsätta mot horisonten.

Beslutet är lätt att ta. Avfart 66 är bara några meter bort.

Bundesweg 82 är bred och bra, mycket litet trafik, inte en enda långtradare. Nu ser vi Tyskland och det är vackert.

Enligt guideboken Links+Rechts der Autobahn finns det gott om små hotell i byarna här i västra Harz (som vid alla avfarter från motorvägen). Men vi lockas av guideböckernas lyriska beskrivning av Goslar, den lilla staden som finns med på Unescos världsarvslista: 800 gamla korsvirkeshus i den oförstörda stadskärnan, hotell som är 480 år, bra krogar.

Två mil och femton minuter från den dånande motorvägen är det alldeles tyst, regnet blänker i gränderna, några få människor går över torget där hotellet ligger.

Das Brusttuch är ett osannolikt ställe att övernatta på: korsvirke och snidade träfigurer i fasaden, matsal i mörkt trä och rymd som i en kyrka, sneda väggar, sluttande golv och fönster som knappt går att öppna. Men det är stora rum, bra sängar och kvinnan i receptionen älskar Sverige efter alla somrar nära Vättern.

– Vi har en stor bassäng, säger hon stolt. Där kan ni ta ett morrondopp!

Doften av klor känns i trappan. Badet finns på vinden – under det toppiga taket.

Restaurangen är stängd sedan ett par år (en av de mer celebra gästerna var Carl XIV Gustaf och en bild på honom i matsalen hänger just vid entrén). Men det finns många andra krogar. En av de charmigaste är Worthmühle, hundra meter bakom Marktplatz. Också det här huset verkar vara från 1500-talet. Det ligger vid bäcken Ansucht (invånarna har mage att kalla den för flod) som porlar genom centrum . Just här finns vattenhjul och sluss och det virvlar och kluckar när vi öppnar det lilla fönstret vid vårt bord.

Heike Kansier sköter serveringen ensam. Hon får rekommendera både käk och dricka. Specialitet är vilt från de berg och skogar som omger oss. Traktens fatöl heter Gose, vida berömt påstås det sedan Kung Otto III drack sig berusad på det år 995.

Natten är tyst när vi går hem. Men kyrkan ligger bara några meter bort från mitt fönster och den lilla tornklockan slår varje kvart och den stora varje timme. Och när de äntligen tystnar tar nästa kyrka vid och sedan nästa och nästa?

Frukosten är bra: korvar och ägg och stora kannor kaffe. Handeln är tidigt igång på torget. Grönsaker och blommor och mycket folk runt tanterna i ståndet Landwurst von W. Aust som bjuder på smakprov av halsbrytande pepparkorv. De feta ringarna av fläskkorv glänser i solen.

– Det är bara att beställa, säger en dam. Vi skickar våra korvar över hela världen.

Vi tar en cappuccino på La Piazza, det lilla italienska glasskaféet i det soliga hörnet nära rådhuset med fantastiska väggmålningar. Då rasslar det till bakom oss. Tunga steg hörs. Där står en livs levande riddare som stigen ur medeltiden.

Florian vom Walde, han kallar sig så, släpar runt på 30 kilo läder, plåt och järnbrynja.

– Det är mitt jobb, säger han. Jag brukar få 50 cent för att folk får fotografera mig.

När han skramlat vidare över torget och försvunnit mellan korsvirkeshusen fortsätter vi vår resa, från medeltiden till – istiden.

Det är underbart vackra småvägar söderut genom Harz, dimmigt på höjderna (upp emot 800 meter), varmt i dalarna. Skog och små byar, ölstugor och rökerier där man kan köpa nyfångad forell.

I Scharzfeld vid floden Oder stannar vi till. Här ligger Einhornhöhle, Enhörningsgrottan, den kanske mest omskrivna av alla grottor som finns runt om i bergen.

Varje timme är det guidad tur genom den 300 meter långa dolomitgrottan, miljoner år gammal. I väntan på doktor Ralf Nielbock som ska lysa oss fram i det totala mörkret käkar vi lunch på den lilla uteserveringen som ligger i en soldränkt sluttning: leverkorvar och tjocka ostskivor, grovt svart bröd och öl, 95 kronor.

– Den första biten är det lågt i tak, varnar doktor Nielbock när han öppnar järndörren till grottan.

Vi knäar oss fram genom den smala gången men snart öppnar sig första salen. Det är stort, högt i tak och svalt. Här är det alltid sju grader. Luften känns gammal, det droppar överallt och marken är fuktig.

– Vi trampar på tusentals och åter tusentals skelett av grottbjörnar, säger Nielbock.

Han och hans forskarkollegor har borrat provhål i marken och vet att grottans golv genom årtusendena byggts på med kanske 20 meter av döda djur i lager på lager. Man har hittat rester av människor och neanderthalare och minst 70 olika djur. Men ännu ingen enhörning?

Ryktet om att benknotorna här var från enhörningar lockade människor från hela världen. Myten sa att enhörningsben var stark medicin så man malde alla ben man hittade och sålde pulvret.

Här, i den innersta salen, Blå grottan, finns en öppning mot himlen. Här susar det svagt från träden ovanför och ­ljuset silar ner.

Från motorvägen till medeltiden och istiden tog det en halvtimme. Snart är vi ute på autobahn igen. Vi är vid Göttingen och karavanen av långtradare är sig lik, i vänster­filen är farten 240 och efter någon mil tar vägbyggen vid och ­farten dras ner.

Förbi Kassel i grått regn. Bitvis riktigt farlig väg med vattenfyllda spår och plötsliga sjöar på A7 mot Ulm. Där vänder vi västerut på A8 mot Metzingen – där ska vi shoppa.

Det tar fyra timmar från underjorden i Harz till Laichingen sydost om Stuttgart. Här finns ett bra hotell, Post. Men tyvärr, tyvärr: vi har inte ringt i förväg och alla rum är upptagna. Men på tyska landsbygden är vänligheten stor. Kocken som kopplar av med en öl i receptionen säger att han fixar saken. Ett samtal till kollegan i nästa by och vi har bostad för natten.

Westerheim ligger ett par kilometer bort. En stegrande häst är målad på fasaden och Hotell Rössle ser prydligt ut. Men det är tomt. Inte en människa. Dörren är låst. Det dröjer länge innan en nervös kvinna till slut sticker ut huvudet och inspekterar oss.

Vi är de enda gästerna och hon har snabbäddat till oss allra högst upp: täcke och kuddar – men inga lakan? Fru Goll, som hon heter, är redan försvunnen och hon verkar alldeles för nervös för att vi ska orka klaga.

– Spöklikt, säger fotografen. Är det inte som i Psycho? Vågar man sova här?

Inga problem. Efter en stadig middag på Post, där den glade kocken svängt ihop sparris och en bra kalvfilé blir natten lugn.

Vid frukosten är fru Goll fortfarande försvunnen. Nu är det herrn i huset som har befälet. Rakryggad och med bestämda steg går han runt i den lilla matsalen och frågar om allt är till belåtenhet, om äggen var lagom kokta, om det önskas mera skinka.

Det är en stadig frukost och den kan behövas för på oss väntar en hel dag i shoppingeldoradot Metzingen.

Därifrån vidare västerut, förbi Neckar och Stuttgart mot Karlsruhe och den mäktiga floden Rhen. Bitvis är det fyrfiligt i båda riktningarna men trafiken kryper ändå fram, klockan är sex – pendlartid.

Vi är inne på A65 nu och lämnar den vid avfart 14, Luftkurort Edenkoben. Framför oss öppnar sig det södra vinlandet, så vackert det kan bli med böljande kullar och vinstockar kilometer efter kilometer. Just den här veckan blommar körsbärsträden.

Vi hittar ett sagolikt motell i Maikammer. Det ser ut som klippt ur en film från amerikanska mellanvästern på 1950-talet. Det är en låg och lång byggnad, man kör fram bilen till rumsdörren. Rummet är stort och har direkt utgång också på andra sidan till en liten altan och trädgårdsmöbler. På en armlängds avstånd växer vinet.

Anette Glaser, som äger stället, berättar att det var pappa som byggde motellet men att hon fick ta över när han dog. Nu tänker hon bygga ut med brasseri och vinotek och döpa om hela stället till Le Four efter den väldiga öppna ugnen.

Efter fem minuter vid vårt frukostbord har Anette berättat allt viktigt ur sitt liv. Vi får veta hur hon skilde sig från vinmakaren Marcus när Birgit från Berlin plötsligt dök upp i det som i 19 år varit hennes paradis.

– Men vi är hur goda vänner som helst, Birgit och jag. Jag tycker att ni ska ta en sväng till henne i S:t Martin, prova några viner och se Marcus nybyggda källare och lager.

Vi gör det. Det är bara ett par kilometer, byn ligger högt. De röda vinerna är okej, de vita är bättre. Birgit visar glatt runt bland de nya ståltankarna och de franska ekfaten.

Varför, undrar jag, verkar alla så avspända och glada här bland vinkullarna?

– Vi känner alla varandra och vi umgås inte bara på helgerna som man gör i stan, luften är jättebra och här är så vackert så man kan bara vara lycklig, säger Birgit.

Längs vägen mot Speyer vimlar det av små stånd: här säljs lokala produkter, potatis, äpplen och vin när det är säsong för det. För oss är det sparris som gäller.

Irmgard Netto visar fram sin tidiga skörd; hon har klassat de vita stänglarna i fyra olika kartonger efter tjocklek och form.

De tunnaste är taniga och lite slokörade och de vägrar hon hålla upp för kameran. Men de tjockaste, nästan skamligt långa och grova, visar hon gärna upp.

– Bättre finns inte. Bara åtta euro kilot (ungefär 75 kronor).

Sparrisfälten fortsätter ända ner till Rhens strand. Det är mycket lätt jord här och sparrisen växer i långa vallar täckta av plast, mil efter mil.

I Speyer sitter lunchen perfekt på Porto Vecchio, en tjusig italiensk restaurang i spetsen på en liten halvö som sticker ut i floden. Från den stora terrassen kan man följa pråmar och turistbåtar på ena sidan, på den andra ligger nya stadsvillor med dubbelgarage och egen båtbrygga.

På väg ut ur staden kör vi förbi en av de stora attraktionerna, Technik Museum. Det är tåg, brandbilar, veteranbilar och flygplan. En Concorde och en Lufthansa jumbojet är uppställda på pelare högt över marken så att man nästan hukar i tron att de är på väg att lyfta någon meter ovanför bilen?

Vi tar en liten väg över Alzey och Bingen upp mot Koblenz. Inga långtradare och lugn trafik. Men det är många småstäder och byar så tjugo mil tar nästan fem timmar.

Längs Rhen finns mängder av campingplatser, ännu glest besatta, och en bit upp i bergen ligger borgar och slott på rad. Det är en spännande och vacker väg.

I Boppard, en stad med murar från romartiden, stannar vi. Nära infarten finns den berömda Loreleiklippan, omskriven och omsjungen, för här gör floden en kraftig böj och vattnet är strömt och många båtar har gått i kvav vid klippans fot.

Längst nere vid strandpromenaden, en minivariant av de mer berömda i Nice och Cannes, finns flera hotell. Från balkongen kan man njuta av solnedgången bakom bergen och de väldiga pråmarna som stånkar motströms, nerlastade med kol eller containrar, med hemmet för hela familjen längst bak, tvätt på tork och bil och cyklar parkerade på kajutans tak.

Nästa dag kör vi från Boppard upp på autobahn 61 och sedan i ett sträck, så där som vi svenskar brukar ta oss genom Tyskland, med bara några korta pauser för att tanka och käka korv förbi Köln och upp mot Hamburg, Lübeck och färjan.

Det är nästan 80 mil, bra väder, inga olyckor, ingen stau och det går på mindre än sju timmar.

Fast en bit vanlig tysk landsväg har vi kvar: den korta biten till småstaden Burg på Fehmarn. Här ligger Calles supershop och om inte bilen redan är full med folk och souvenirer kan ett besök hos honom vara värt de extra kilometrarna. Sprit, öl och vin är billigast här. Men när vi kör in på parkeringen har just två bussar från Småland stannat och kön ringlar lång in till butiken så vi ger upp. Men Bordershop, pråmen som ligger just bredvid färjan till Danmark, har också bra priser.

Bilistens bibel på de tyska vägarna

En sak är oumbärlig om man vill hitta smultronställen i närheten av de stora motorvägarna: ”Links+Rechts der Autobahn”, den lilla blåa boken som ges ut varje år.

Bo Lidén