Södra Italien: Hösttur i hålfoten

Längst ner i den italienska stöveln slumrar Basilicata – ett nästan okänt turistmål

Välkommen till hålfoten i den italienska stöveln.

För de flesta svenskar ett outforskat område, med vilda bergstrakter, små sömniga byar och urgamla städer.

Perfekt för ett höstäventyr på tu man hand.

Hotellet vi bor på ligger direkt på stranden. Vi har sovit med öppet fönster, vyssjade till djup sömn av havsbruset.

Vi vaknar av en sjöfågels skri. Solen står redan högt på himlen, ljuset är så starkt att jag måste kisa ut över Tyrrenska havets turkosblå vatten. Långt därute på redden ligger en fiskebåt stilla.

Den lilla staden Maratea, i vars lilla hamn hotellet ligger, klättrar på en bergssluttning som formar sig likt en amfiteater ner mot Policastrobukten. På en bergstopp ovanför staden tronar en 22 meter hög Rio de Janeiro-liknande Kristusstaty i cararramarmor.

Kustvägen förbi Maratea påminner om Amalfibukten längre norr ut. Branta bergväggar som stupar ner i havet, små vikar med vit finkornig sand, svart lavasand eller kullersten och djupa fantasieggande grottor som vind och vågor har gröpt ut i den porösa bergarten. Smala kurviga vägar med hisnande utsikt.

Skillnaden är att här möter vi en annan bil var tionde minut, i stället för var tionde sekund.

Huvudgatan i Maratea kantas av små butiker och husfasader i pastellfärger. Staden har medeltida karaktär: smala slingriga gränder, trappor, kyrkor, torg. Vi handlar bröd, fårost, ricottaost, oliver, tomater, vin och en klase druvor till morgondagens utflykt.

På morgonen drar vi upp i bergen. Först ett kort besök i Rivello, en pittoresk by högt uppe på en bergskam. Vi pallar några lätt övermogna fikon från ett träd och dukar upp vår picknickpå en bergssluttning, i ett hav av doftande vildtimjan, oregano och rosmarin.

De fem följande dagarna utforskar vi Pollinobergen.

Här finns floder och vattendrag, riktligt med träd som ekar, kastanjer och lövträd.

På höga träd längs vägen hänger stora sjok av vegetation, en slags murgröna som lever i symbios med värdträdet och ibland omvälver det helt, från rot till krona. Bergssluttningar dignar av gul ginst.

- På våren är det ännu mer fantastiskt, då blommar orkidéerna, säger Pino Golia-Genovese, ägare till det Hotel Piccio Nero i bergsbyn Terranova di Pollino, som ligger på 926 meters höjd och är utgångspunkt för många vandringar.

Han bjuder på espresso och berättar om den bosniska pinjen, pino loricato. Den växer ovanför trädgränsen och kan bli mycket gammal. Tyvärr är den utrotningshotad eftersom den inte tål det allt varmare klimatet.

När vi reser mot Matera förändras landskapet. I stället för berg möter vi olivodlingar och vidsträckta nyplöjda åkrar. Vårt hotell har terrass med utsikt över Sassi, uråldriga kvarter med grottbostäder. Här spelades Mel Gibsons "The Passion of the Christ" in. Ett bra val, för närmare en biblisk stadsbild än så här kan man nog inte komma: ett gytter av små fyrkantiga hus i kalksten, en del byggda utanpå de ursprungliga grottorna.

För 45 år sedan levde cirka 20000 personer här, under primitiva förhållanden. Men i början av 50-talet tyckte några politiker att Sassi var en skamfläck. Nya bostäder byggdes och invånarna tvingades flytta.

Sedan 1993 är området utnämnt till världsarv av Unesco. Med hjälp av EU-pengar har en del av grottbostäderna renoverats och människor flyttar tillbaka. Men nu är det inte misär, utan trendigt att bo här.

Carlo Levi gjorde Sassi och Basilicata känt med sin bok "Kristus stannade i Eboli". Vi stannar till i Aliano, dit han förvisades av Mussolini 1935-1936. Levi var journalist, författare, konstnär, läkare, antifascist och jude. Han blev populär bland de fattiga bönderna och lovade dem att återvända. Vilket han också infriade - det är här han ligger begravd.

Vår sista anhalt är Venosa. Landskapet är det kanske mest måleriska hittills: lilabruna plogvältor i ljuset från eftermiddagssolen, vinrankornas höstfärger, kullarnas schatteringar i olika bruna nyanser och de blå bergen.

Evert Taube hade rätt, färgerna lilabrun och duvblå finns verkligen.

Iris Kihlman (resa@aftonbladet.se)