Mejla

Oisín Cantwell

Videovåldets moralpanik ledde till terrorrättegång

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER


FALUN. Filmen Motorsågsmassakern utlöste en moralpanik ingen vill minnas.

40 år senare hålls ett efterspel i form av en terrorrättegång och åklagaren berättar för alla som vill lyssna att den är det första i sitt slag.

Är det olagligt att på Facebook publicera en video där mordorganisationen IS avrättar människor?

I sal 1 i Falu tingsrätt ska den frågan besvaras och en 61-årig man, född och uppvuxen i Syrien, Damaskus närmare bestämt, en vacker men plågad stad, tar plats mellan advokat Anders Ericson och tolken.

Liten, gråhårig, flydde till Sverige 2012 med fru och fem barn, bor i ett mindre samhälle i Dalarna.

Filmen han den 24 maj 2017 lade ut är motbjudande. Åklagare Henrik Olin vid riksenheten för säkerhetsmål förevisar den bakom stängda dörrar, men hinner innan dess vara tillräckligt detaljerad.

Män med bakbundna händer får sina halsar avhuggna med knivar, en levande persons hår tänds på, annat grovt våld förekommer.

Det rör sig dels om förbrytelser begångna av Assad-regimen, dels om mord utförda av IS.

Mannen har 33 vänner på Facebook, men kontot är öppet, vem som helst kunde gå in.

Riksenheten för säkerhetsmål. Domstolen i Falun.
Foto: Ulf Palm
Riksenheten för säkerhetsmål. Domstolen i Falun.

Filmen låg ute i två år. Sedan fick Säpo ett tips, en ambitiös förundersökning inleddes, husrannsakan i mannens bostad är genomförd, men inga fynd har gjorts som tyder på att han stödjer islamistisk terrorism.

Han är åtalad för olaga våldskildring, ett ovanligt brott. Än ovanligare är att bestämmelsen används för att försöka stoppa spridningen av terrorpropaganda. Det är unikt och kan mycket väl hamna i Högsta domstolen.

En nazist åtalades visserligen i fjol för att ha spelat in och på en sajt med ansvarig utgivare spritt livesändningen från terrordåden Christchurch i Nya Zeeland. Men den gången handlade det om grundlagen och jury.

Nämndemännen sitter utspridda i den lilla salen. Det är troligen klokt, på nyheterna sägs det att november varit den dödligaste månaden i Sverige sedan spanska sjukan.

Mannen flydde diktator Assads förtryck, han har lagt upp artiklar från inbördeskriget i Syrien, han säger att han ville diskutera våldet och övergreppen i hemlandet.

Han varken medger eller förnekar att han delat filmen. Han kommer inte ihåg. Men han är säker på en punkt: det fanns inget brottsligt uppsåt.

Åklagare Olin, på länk från Stockholm, pumpar på. Minns du filmen? Minns du att du lagt upp den?

Den åtalade talar fort. Tolken hänger knappt med.

– Filmen har visats i alla tv-kanaler.

– Jag har sett värre skräckscener i amerikanska filmer.

– Det bedrivs terror mot befolkningen. Jag ber om ursäkt för att sådana här saker händer i mitt hemland.

Foto: ULF PALM 
Domstolen i Falun.

Åklagaren biter sig fast. ”Vad tycker du om IS?”

– Jag har ingen uppfattning. Var och en pratar olika om dem. De skriftlärda har inte sagt någonting om den gruppen till mig.

I tidigare förhör ska mannen dock ha sagt att det måste vara rätt att försvara sig mot regimens övergrepp och att den islamistiska terrorismens grova våld i filmen har stöd i koranen.

Kanske har han gjort sig skyldig till olaga våldskildring. Det är dessbättre inte Aftonbladet som ska avgöra den saken.

För att förstå juridiken måste vi backa bandet till tidigt 1980-tal och en debatt som var för enfaldig för sitt eget bästa.

Bio och tv hade länge varit de enda distributionskanalerna för rörlig bild, men plötsligt dök videon upp och skapade oreda.

Folk köpte apparater för att kunna kolla film när det behagade och snart fanns en videobutik i varje håla med fler än 50 invånare.

Lagen hängde inte med i svängarna. Det gick varken att juridiskt förhandsgranska videos eller i efterhand göra någonting åt dem.

Scener ur en lika briljant som våldsam film vid namn Motorsågsmassakern visades i tv i Studio S och ledde till ett idisslande i det offentliga samtalet som pågick i 20 år.

Videovåldslagen tillkom i all hast. Det är en dålig juridisk produkt. Skräp som knappt har använts sedan 1980.

Nu har en pigg åklagare hittat ett nytt användningsområde för paragrafen. Och ett pilotfall.

Vilket väcker frågor. Ska det vara tillåtet att sprida terrorpropaganda? Nej, svarar nog de flesta spontant.

Men frågan är mer komplicerad än så. Vad gör vi om syftet med spridandet är att bilda opinion mot mord, tortyr, övergrepp? Det vill säga, den drivkraft som den åtalade säger sig ha haft?

Och vilka blir konsekvenserna för journalistiken? Forskningen? Konsten? Ska inte islamiska statens grymhet få skildras?

Var tid har sin moralpanik. Det kan vara dansbanorna. Det kan vara hårdrocken. Det kan vara gangsterrappen.

På 1980-talet var det videovåldet som påstods förleda ungdomen och förvandla en hel generation till styckmördare.

Det är inte alldeles lyckat att använda den tidens galenskap till att försöka få bukt med spridande av glorifiering av grövsta tänkbara terrorism.

Ny lagstiftning är på gång på EU-nivå. Det är nog lika bra. Vad som helst är rimligen bättre än detta.

Förhandlingen är överstökad inom några timmar. Yttranden från frivården läses upp. Inga brott i bagaget, bortsett från två trafikförseelser.

Mannen lider av sviterna av en bilolycka. Lever på försörjningsstöd. Han säger att han har haft problem med hjärtat sedan förundersökningen inleddes.

Åklagaren pläderar. ”Amerikanska filmer är fiction. Detta är människor av kött och blod som mördas.” Det yrkas på fängelse i minst fyra månader.

Advokaten muttrar över gamla lagar, rättsosäkerhet och kräver att mannen ska frias.

Lagmannen säger att domen meddelas senare.

Den åtalade får några sista ord. Han faller i tårar.

– Jag flydde med min familj för att slippa det vi såg i filmen.

Solen har gått ner över Falun. Vi är tre personer på åhörarläkaren. Till vänster om mig sitter en kvinna från Säpo. Till höger om mig en man från Säpo.

Större än så var inte intresset för filmen som ledde till politisk panik som ledde till en ihopslarvad lag som 40 år senare ledde till en terrorrättegång.

Publicerad: