Mormors ögon tåras igen – 46 år senare

Zandra Lundberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-08-14

Min mormor blickar upp mot taket och kniper ihop läpparna. Hon försöker hålla tillbaka tårarna. Hon kippar efter en normal andning några gånger.

Sedan brister det.

Tårarna rullar ner för hennes rynkiga kinder.

Fårorna i ansiktet som jag så ofta försökte släta ut med mina händer när jag var barn för att göra henne yngre och hålla henne längre bort från döden.

Hon tar av sig glasögonen med sina darriga händer och svär tyst för sig själv.

Framför oss på bordet står en hel byrålåda med svart­vita bilder. Bröllopsfoto­grafiet har jag sett förut, mormor har tagit fram det flera gånger och sagt ”se, jag var minsann smal och vacker en gång i tiden”. Morfar håller om henne. Jag har frågat mormor varför de ser så allvarsamma ut på bilden, det ska väl vara roligt att gifta sig? Men mormor har bara sagt att så var det på den tiden då det inte var vanligt med kameror.
 

Det var min lillebror som ställde frågan. Egentligen vet vi ju vad som hände.

Vår morfar dog i en hjärt­infarkt innan vår mamma föddes. Mamma har sagt det många gånger, men vi har aldrig fått höra mormor berätta.

”Vi skulle lägga nät en kväll” börjar hon. Mormor fnyser och säger att hon aldrig var särskilt förtjust i det där med att fiska, men man ska helst vara två i båten så att inte den som lägger näten tappar balansen och faller i.

Dagen därpå i gryningen när det var dags att ta upp nattens fångst bestämde sig morfar för att låta mormor vila. Hon var trebarnsmamma, gravid med sitt fjärde barn och trött.

”Han hann bara till post­lådan” säger mormor med darrig röst.

Där fick han vända om och gå in igen. Någonting var fel. Han meddelade mormor att någonting var på tok och att han skulle ta bilen till sjukan för en kontroll.
 

Besökstiden på sjukhuset var klockan 18 på kvällen. En bekant skjutsade mormor och barnen dit, väl på avdelningen sa läkarna att de fick slå sig ner och vänta en stund.

En stund blev en kvart och en kvart blev alldeles för lång tid.

Till slut kom läkarna ut med bistra miner. Tyvärr.

”20 år” mumlar mormor innan det brister för henne.

20 år levde de tillsammans.

Det är 46 år sedan han dog och smärtan fyller ännu hennes ögon med tårar.