Det här är inte lördagspepp, men det var så Herman sa
Någonstans i mitten längst till höger i vår bokhylla står Herman Lindqvists beigeryggade serie om Sveriges historia. Jag tror att Joachim fick böckerna av sin mormor och morfar i födelsedagspresent när han var ung. Joachim har läst dem, det
har inte jag.
I Söndagsintervjun den 20 januari harklar sig Herman, jag ser hans hållning genom radion, och säger apropå kriget i Ukraina: ”Jag fruktar att det kommer att utvidgas till ett mycket större och allvarligare krig i Europa.”
Jag är övertygad om att Herman inte lägger någon värdering i det han säger, ingen värdering finns att lägga. Men jag lägger värdering, jag suger i mig värdering, jag lever och skräms av värdering. Det sista som händer innan jag dör är en värdering.
Jag är kvinna så jag kommer värdera mig själv. ”Jag räckte aldrig till”, ömkar jag genom min sista utandning och kring sängen står fem sarkastiska barn som tycker att jag ska sluta vara ett sånt offer, men så upptäcker de att jag inte hör eftersom jag har gått.
Bort.
Min död hör inte till ämnet.
Herman säger ”Det (kriget) går över gränserna, folk börjar skjuta på varandra.”
Martin Wicklin säger ”Det du ser framför dig är ett tredje världskrig som bryter ut?”
”Det kan det vara, jag tror att det redan pågår faktiskt.”
Det här är inte lördagspeppen ni behöver, men det var så här han sa.
Sedan utvecklar han resonemanget.
”Så här har det varit i hela mänsklighetens historia”...”det har alltid varit krig och konflikter, större krig och mindre krig, det är det normala.” Som om krig är lika naturligt som att löven faller om hösten. Jordens rytm är krig, människans inre dans är konfliktens.
Så är världens gång, så gungar jordskorpan under våra aningslösa fötter och plötsligt skvalpar det till och ett helt folk rycks upp med rötterna, ty sådan är naturen. Ibland blåser hela världen och mitt i det vrålande infernot sitter Herman Lindqvist och ser på världen med stormens öga.
Jag lyssnade på intervjun med Herman när jag skulle sova och det blev inte så mycket som ett jack i insomningsprocessen. Han kunde lika gärna sagt att styrräntan höjs en procent eller att det blir extra kallt när vintern är här om rönnen har ovanligt rikligt med bär.
Präglad av fred i min tid somnade jag till en mysig farbror, sov och sov och sov och när jag vaknade så vaknade jag orädd. Det paradoxala i att Hermans övertygelse om att det blir krig i ett ännu närmare närområde både skrämmer och gör mig trygg.
För med Herman är det så att han skulle kunna jaga mig med en motorsåg och jag skulle ändå rusa i hans famn. Jag är medberoende i stadiga äldre mäns bekvämlighet.
Men jag tror inte att krig är människans natur.
Fast i kväll när jag lägger med en tjock kudde mellan knäna för nackens skull så ska jag titta in i min beigeryggade Joachim och akta mig noga för att fråga om han tror att ett tredje världskrig redan har börjat faktiskt.