Klimatförnekarna har för höga tankar om journalister
Det är ett sommartecken så gott som något: Temperaturen stiger, regnet uteblir – och klimatförnekarna höjer rösten en hel oktav.
När SVT:s Agenda häromveckan fokuserade hela programmet på klimatförändringarna och dess effekter i torkans Sverige gick en inte försumlig del av svenska Twitter upp i stabsläge. Argumentationen lyder ungefär: ”Sluta använda våra skattepengar till att larma om ett samhällsproblem som är påhittat av en global elit. Förresten regnar det här i Alvesta idag.”
Klimatförnekelse är förvisso inte särskilt utbrett i Sverige. I en studie utförd vid Göteborgs universitet 2021 fann man att sex procent av befolkningen inte tror att mänsklig aktivitet ligger bakom de stigande temperaturerna. Det placerar svenskarna kring det europeiska snittet, en bra bit efter bjässar som USA, med 19 procent klimatförnekare i befolkningen. Men det är mycket i förhållande till forskarsamhället, där man numer räknar med att 99,9 procent av mer än 88 000 vetenskapliga studier nått samma slutsats: Det är människan som orsakar de snabba klimatförändringarna.
Snabbast att avfärda detta faktum är något äldre män med låg utbildningsgrad och rejäl politisk högerlutning, finner studien från Göteborg. Jag hör själv av dem mejlledes ganska ofta och det är alltid fascinerande läsning. Jag menar det. Idén om klimatförändringarna som ett världsomspännande hittepå är ett intressant teoribygge. Inte så mycket för konspirationsteorin i sig, som för den praktiska och logistiska utmaning detta skulle innebära. Jag kan helt enkelt inte låta bli att bli lite smickrad varje gång någon tror att jag är del av den här sekten. Och jag kan verkligen inte sluta tänka på hur det hela skulle gå till.
Nu är klimatförnekarrörelsen inte helt enigt om huruvida journalister driver på eller bara är hjärntvättade i klimatfrågan. Men jag hoppas att Anders ”Snart kommer det en ny istid” Andersson förstår vilken enorm disciplin det krävs att hålla anställda på ungefär 20 000 nyhetstidningar världen runt – varav en förkrossande majoritet återkommande rapporterar om klimatförändringarna – i schack.
För det är klart att jag rent hypotetiskt kanske öppnar inkorgen varje morgon och läser George Soros instruktioner till världens alla medier med Bill Gates, António Guterres, Johan Rockström och Greta Thunberg cc:ade på mejllistan: ”Här är FN:s klimatpanel med ännu en fabulerad rapport, sprid den så mycket ni bara kan. Sen skickar vi ut bilder på en glaciär som smält, som ni förstår är det ett fotomontage, men det är viktigt att sätta skräck i folk. Och glöm för all del inte att berätta om den påhittade torkan på Afrikas horn, där kan ni bättre!”
Många journalister världen över lever och verkar redan enligt den här typen av propagandanarrativ, så jag antar att man skulle vänja sig efter ett tag. Så här är det att jobba i Ryssland och Kina, instruktionerna kommer uppifrån och saken är viktigare än sanningen.
Det jag har desto svårare att förstå är hur ingen av oss globala mediekonspiratörer från fria demokratier – vi måste väl vara miljontals journalister, hundratusentals forskare och en jävla massa andra röster i offentligheten – råkat försäga sig en enda gång. Inte ett vittnesmål från klimatkonspirationen har sipprat ut. Inte ett mejl, inte en enda inspelning från ett vänsterliberalt elitmöte har mig veterligen kommit till massornas kännedom. Var är alla avhoppare som likt Marina Ovsiannikova kuppar in sanningen i direktsändning?
Och ja, det är här sex procent av svenskarna har för höga tankar om journalister. Vi är världens skvallrigaste yrkeskår, full med äregiriga murvlar som hade offrat en vital kroppsdel för att få avtäcka en global konspiration. Om ni tror att det för en genomsnittlig månadslön på 41 000 kronor ingår någon sorts underrättelsearbete dygnet runt för att upprätthålla en världsomspännande bluff är jag rädd att jag inte kan få er på andra tankar. Vilket väl är själva grundproblemet.