Kvalitetsjakt till sista punkten i krisbransch
Nu ska de göra tidningen Metro utan journalister och jag vet inte om någon är särskilt förvånad.
Materialet ska komma från TT, där någon antagligen har arbete fortfarande. Den enes död, den andres bröd.
Fast inte riktigt. Jag är visserligen inte journalist, men jag har varit i samhälls- och skrivarbranschen i dryga 20 år. Och man känner igen tecknen: Tekoindustri, varvsnäringen, Saab. Ringer det en klocka? Just det, krisbransch under avveckling.
Den enes död, den andres död, alltså.
Det är en intressant känsla. Under hela min uppväxt såg jag bilderna på bruna-bönor-och-fläsk-jobbare med cykel och unicabox, som vilset vankade ut genom fabriksgrindarna för sista gången. Nu är jag själv på fel sida kameralinsen. En förlorare i en krisbransch. Jag skulle ha satsat på att bli tandhygienist, eller styr- och reglertekniker, eller något annat som folk faktiskt behöver.
Frågan är förstås om man kan klösa sig kvar de dryga 20 år som krävs innan det blir möjligt att börja tära på pensionen, eller om slukhålet öppnar sig dessförinnan? Jag skulle gissa på det senare. Så då är frågan snarare vad man ska göra med sin utmätta tid.
Den här våren har jag sett två föreställningar på Dramaten. Först ”Amadeus”, som i praktiken var en tre timmar lång monolog med Johan Rabaeus som den, får man väl säga, geniala medelmåttan Salieri. Sedan ”Rickard III” med Jonas Karlsson, en jazzigt djävulsk kung som förgörs av sin egen ondska.
De där sammanlagt fem-sex timmarna på Dramaten var vårens höjdpunkt. För både Rabaeus och Karlsson var hisnande bra. Det låter förstås sinnessvagt, men jag kände mig gråtmild mot slutet av båda föreställningarna, i ren tacksamhet för att ha få sett en sådan hantverksskicklighet.
Och där finns något att hämta. Ingen bryr sig visserligen om kvalitet i min bransch, för läsförståelsen sjunker och det platta är det klick- och tweetsäkra. Men om man redan har alla ägg i samma fördömda korg, varför inte måla äggen så vackra man kan, innan de krossas?
När visslan ljuder efter sista skiftet och man står där utanför varvsgrindarna, skulle det vara en tröst att veta att den sista skorven man byggde var den tjusigaste. Sedan kan man fundera på om det är för sent att omskola sig till tandhygienist.