Efter 20 års framgångar – vill Åkesson verkligen leda ett gäng förlorare?
Murar runt Europa, öppningar mot ryssvänliga ytterhögern och öppet krig mot TV4 – inget av detta ser ut att ha gått hem hos Sverigedemokraternas väljare.
Nu när Sveriges snabbast växande parti också blivit ett gäng förlorare finns det mycket att lära framåt för SD.
Men varför skulle Jimmie Åkesson fortsätta leda ett parti som inte vinner?
När ett parti går dåligt i val är det nästan alltid någon annans fel. Det kan vara media, det kan vara att väljarna inte förstår och det kan vara att de helt enkelt inte fått prata om sin politik. Vem som stoppat dem från att nå ut med sitt budskap brukar vara öppet för tolkning. Alla partier har vid något tillfälle gått igenom den här processen – alla utom Sverigedemokraterna.
Men det kommer EU-valet 2024 att ändra på.
Sverigedemokraterna har ökat i varje större val de ställt upp i. De har aldrig behövt stanna upp och reflektera över sin politik eller över hur de framställer sig själva. Oavsett vad de gjort har det lett till ökat väljarstöd och nya framgångar. Inte ens den uppsjö av skandaler som bubblat upp till ytan under årens lopp har kunnat sätta stopp för framgångssagan. Så vad är det då som har hänt nu?
Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och fram till valet 2022 har partiet jobbat för målet att få sitta i en regering. I processen har de slipat av de hårdaste kanterna som svagare rättigheter för abort, krav på Swexit och Natomotstånd. Partiet har omorganiserats och professionaliserats. Uteslutningarna av de medlemmar och folkvalda SD-politiker som uttalat sig olämpligt, rasistiskt eller nazistiskt, har haglat.
Sverigedemokraterna omformade sig till ett samarbetsparti, och det gav utdelning. Efter valet är de en del av regeringsunderlaget och stora delar av regeringens politik är SD-politik rakt av. De nådde inte riktigt hela vägen fram, men efter valet 2026 har Sverigedemokraterna iskallt räknat med att sitta i en borgerlig regering.
Men något har hänt.
Inför regeringssamarbete fanns det en uttalad nervositet inför risken att slukas upp av etablissemanget. SD:s mål är att bli ett brett folkrörelseparti, med Socialdemokraterna som förebild, samtidigt hör utanförskap och antietablissemang till grundpelarna i partiet. Utmaningen under den här mandatperioden var alltså att både vara en del av makten och samtidigt vidhålla bilden av utanförskap. Efter valresultatet i går vet vi att de misslyckats med den balansgången.
Under valrörelsen har ett allt mer radikalt SD trätt fram. Tendenserna fanns där sedan tidigare. En allt hårdare retorik kring islam; Åkessons tal om att riva moskéer som predikar antidemokratiska värden och att rensa statsbilden från muslimska symboler. Partitoppen Richard Jomshofs allt mer upptrissade ton i sociala medier med udden riktad mot muslimer, politiska motståndare och journalister. Jimmie Åkessons attack på ”kollegan” Alice Teodorescu Måwe efter att hon kritiserat SD i en intervju.
Så kom valrörelsen och med den TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna använder anonyma konton på sociala medier för att driva debatten i en riktning som passar partiet. Tonen är grov och avsändaren är hemlig. Att ett parti sysslar med skumrask är inget nytt, det som däremot stod ut var partiets och Jimmie Åkessons stenhårda rekyl på avslöjandet.
I ett svep dömde Åkesson ut alla som motståndare, klägg och beskrev det som en inhemsk påverkanskampanj. Åkessons svar var också till för att mobilisera de egna väljarna att gå och rösta. ”Låt inte TV4:s påverkansoperation vinna EU-valet. Rösta på Sverigedemokraterna” stod det i ett sms som partiet skickade ut under valhelgen.
Bygg en mur kring EU, samarbeta med ryssvänliga partier i EU-parlamentet om det behövs och journalister är våra fiender – visade sig inte vara en valkampanj som gick hem.
SD har förvirrat sig så långt in i sin kampanda att de inte sett att väljarna inte hängt med.
Nu har de två år på sig att vända skutan och hitta en väg framåt som också väljarna är med på. Hur det ska gå till är svårt att säga. Varför skulle SD lyckas med en konstruktiv självkritik, när inget annat parti lyckas med det.
Jimmie Åkesson har varit partiledare i snart 20 år. Ett tag såg det ut som om han aldrig skulle kunna tänka sig att lämna, men det var när partiet bara vann. Det är tråkigare att vara partieldare för ett parti som förlorar. Åkesson ser också allt annat än road ut nuförtiden. Kanske har han börjat räkna ner dagarna på sitt partiledarskap.