Äntligen var Kristersson den vuxne i rummet
Möjligen var det statsministerns revansch.
26 skolbarn från Edboskolan i Huddinge besökte i dag Sagerska huset, eller om det är palatset, och Ulf Kristersson sken som en sol.
Annat var det då statsministern träffade dessa barn för några månader sedan. Med sig till plugget hade han skolminister Lotta Edholm, det var det första stoppet på en turné, skolor och omsorg och vård skulle besökas, men närvarande reportrar ville bara tala om gängmord.
Två personer hade kvällen innan skjutits ihjäl på en pub i Sandviken och mikrofoner stacks fram under näsan på en plågad statsminister som sade saker i stil med att ”samhället har tappat kontrollen”.
Men nu är det snart jul och ungarna var glada och uppspelta och förväntansfulla och de skuttade upp för trapporna i den anrika byggnaden och Kristersson log och var snäll.
Aftonbladet, TT och tysk tv var på plats för ett, som pressnissar runt om i världen säger, photo opportunity.
Det är ett fint litet projekt som ligger bakom detta besök. En klass med åttaåringar fick en utmaning och en morot över sommaren. De som hade läst tio böcker fick hälla varsin kanna vatten över läraren Emma.
Hälften av eleverna lyckades, läraren blev dyblöt, projektet filmades och lades ut på Instagram och blev viralt och journalister började höra av sig, reportage i Svenska Dagbladet, en reporter från Frankrike ringde, givetvis fick även statsrådsberedningen nys om saken.
Nu, några månader senare, var han på hemmaplan, Kristersson, den hela tiden leende, nyss hemkommen från klimatkonferens i Dubai, kanske var han lättad, Sverige har ju sänkt ambitionerna inom detta politikområde, snälla skolbarn är sannolikt ett enklare umgänge än internationell besvikelse.
Med sig hade han även denna gång skolministern. Samt kulturminister Parisa Liljestrand.
– Det Parisa inte vet om böcker är inte värt att veta, sa Kristersson, den leende, och barnen jublade.
Jag kom på mig själv med att tänka att det är nog lika bra att mina gamla professorer från litteraturvetenskapen vid Stockholms universitet i mitten på 80-talet inte längre är med oss och slapp lyssna på detta.
Margaretha Andersson, föreståndare på Sagerska, hon arbetade tidigare på Harpsund, sett statsministrar från Göran Persson och framåt komma och gå, ställde fram pepparkakor och julmust.
Kristersson, leende, pekade ut genom fönstret, mot riksdagen och berättade att där stiftas det lagar.
– Kan ni någon lag, frågade han.
– Hammarby, svarade en gosse.
I taket hängde en enorm kristallkula med levande ljus. Kristersson upplyste om att det finns en vev på våningen ovanför med vilken den stora lampan kan sänkas så att ljusen går att tända.
Som han log, statsministern! Och undra på det. Glada barn, snälla fröknar, en tysk journalist som i stället för att ställa jobbiga frågor mellan tuggorna på en pepparkaka utbrast ”Sagirska is beatiföl”.
En stunds avbrott från den bistra verkligheten. En respit från gängmorden som inte tycks upphöra, vikande opinionssiffror, rusande räntor, den eviga Natoprocessen, jobbige Erdogan, Åkesson som vill riva moskéer, gnälligt folk till höger som vill ha sänkt skatt, gnälligt folk till vänster som är missnöjda med allt...
– Därborta ligger rökrummet. Jag har gjort om det till bibliotek, viskade Kristersson till mig.
Jag gick dit och tittade. Ett litet rum, vackert. Mörka färger, murrigt. Högt i tak, en känsla av engelsk herrklubb.
I ett hörn ett vackert vitrinskåp. Några travar med böcker. De här ungarna tycks läsa mer än ledande politiker.
Längst ner i en hög låg en bok om Pride i Stockholm. Den som vill kan säkerligen finna någon symbolik i den placeringen.
Klassen delades i två. Statsministern underhöll den ena hälften. Den andra satt ihopträngda i några vackra gamla soffor och fåtöljer och tuggade på lussebullar.
Det här är barn som kommer från en kommun som plågas av kriminalitet. Där mord som når rubrikerna begås. Nyligen friades fyra män av hovrätten för en uppmärksammad dödskjutning med möjliga kopplingar till PKK. I tingsrätten dömdes de alla till livstid.
– Det är minst tio olika etniciteter i denna klass, viskade en lärare i mitt öra.
Barn vars läslust har väckts. Det är fint. Det är hoppingivande. Det finns en framtid, vad än vissa dysterkvistar påstår.
Och det finns PR-folk runt statsministern som är slipade nog att begripa att en högerregering inte under några omständigheter ska bjuda in en välsituerad skolklass från Djursholm.
– Någon som har vett att hålla på AIK? frågade jag.
– HAMMARBY, HAMMARBY, HAMMARBY, skrek några små odågor i kör till svar.
Skolministern log. Kulturministern log. En förbisläntrande säkerhetsvakt log.
Kamerorna smattrade. Photo opportunity. Den tyske reportern tog ännu en pepparkaka.
Den avsatta timmen började lida mot sitt slut. ”Kan någon av er spela piano?”, frågade Kristersson oförsiktigt och pekade mot en vacker flygel.
Snart hamrade sex barn olika melodier på tangenterna samtidigt. En flicka satt i en soffa och höll för öronen.
– Modernistiskt, utbrast skolministern i en välvillig recension.
Äntligen fick statsministern vara den vuxne i rummet.
