Jag är nog den enda på tåget som inte har semester
Jag sitter på ett tåg från Paris till Barcelona mitt i den europeiska högsommaren och humöret ombord är därefter.
Jag är förmodligen ensam i vår vagn om att inte vara på väg på semester. När jag inser att mina planer på att jobba på tåget kommer bli svåra att genomföra ger jag upp och bestämmer mig för att snylta lite på ledighetsstämningen i stället. Det är ohållbart att begära av medresenärer att vara tysta på ett tåg vecka 30 i Europa, det inser också jag, även om detta ofta är standard just i Frankrike. Några säten bort sitter en kvinna som tycks vara av en annan åsikt, men hon nöjer sig med att sucka djupt och himla med ögonen när någon bryter tågtystnaden, det vill säga hela tiden.
Jag går för att köpa en kaffe och få tiden att gå lite. Sex och en halv timmes tågresa kräver sina små utflykter. I restaurangvagnen försöker ett brasilianskt par beställa mat på mycket begränsad engelska, innan det visar sig att mannen som serverar är andra generationens portugisisk invandrare och saken löser sig själv. Tågvärdarna har haffat några biljettlösa typer och utfärdar böter samtidigt som två spanska killar i 25-årsåldern står och grovhånglar en meter därifrån. I Montpellier kliver ett svenskt interrail-par på och undrar försiktigt om någon möjligtvis tagit fel och satt sig på deras bokade sittplatser.
Ombord råder en allmänt internationell stämning, och jag delar fyrsäte med två barn och en äldre kvinna som ser ut att vara från Indien med omnejd.
– Pakistan, upplyser mig flickan, som är tio och heter Lisa.
De bor i Sarcelles, känt som en av Paris hårdaste förorter, men nu är de på väg till släkt i Barcelona på semester med mormor. Det är andra eller möjligen tredje gången de åker till Spanien och de har ”redan sett allt i Barcelona”, förklarar hon. Mamma, pappa och lillebror har de lämnat hemma.
– Man kan säga att det är jag som sköter den här resan, förklarar hennes storebror myndigt för mig och fortsätter:
– Mormor talar inte franska, så jag har ordning på biljetterna och vet när vi ska av.
Han är tolv och beklagar att han är för liten för att resa utan målsman. Annars hade han nämligen gjort den här resan själv.
En timme senare vet jag allt om deras skolgång, engelskfröken, bästa vänner, lillebror på fyra år som ”enormt jobbig just nu” och de roligaste sakerna att följa på Tiktok. Ibland kommunicerar de med mormor, som för att berätta vad vi pratar om. Hon har en löst sittande huvudduk med broderade blommor, ett smycke i näsan och snälla ögon. Det är ett ganska trevligt tidsfördriv. Klart roligare än mina lutherska reseplaner.
Efter en stund reser sig en man och kommer fram och ställer sig vid våra platser. Han har sovit delar av resan, jag har hört honom snarka med jämna mellanrum. Något över sättet han rör sig på är burdust och lite oberäkneligt.
– Talar ni pakistanska, frågar han barnen som tittar upp och inte vet vad de ska tro.
– Ja, piper flickan.
Å nej, vart är det här på väg tänker jag.
– Urdu? säger mannen.
– Ja, precis! säger flickan och ler prövande.
– Det är ju fantastiskt! Vilken lycka att kunna två språk. Det är som ett fönster som öppnas mot hela världen, säger mannen och spricker upp i ett stort leende.
– Tack. Ja, det öppnar många dörrar för oss, säger den tolvårige pojken, som uppenbarligen förstår att ”fönstret” är någon form av metafor som han behöver följa upp.
Några minuter senare blir vi stående i sydfranska Sète i över en halvtimme och när vi rullar in i på Barcelona Sants-stationen är klockan 22 och det ligger ett kompakt mörker över den nästan 30-gradiga värmen.
Semestern kan börja för somliga. Andra har förstås tidningstexter att skriva.