Tänk om det bästa av livet på jorden är över?

Två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel.

Har det bästa varit?

Det är en tanke som ibland slår mig.

Just nu allt oftare.

Kanske pessimisten tycker att det är självklart. Men jag är optimist. Därför har jag hela tiden tänkt att allt blir bättre.

Men det verkar inte stämma längre.

Rubrikerna när jag skriver detta:

”Två svenskar ihjälskjutna av man med automatvapen”.

”Gazakrisen riskerar att bli ett flerfrontskrig”.

”Foxtrot packade knark i bergrum mitt emot Kungliga balettskolan”.

”Jag vet inte hur det någonsin ska kunna bli fred nu”.

”16-åring häktad för tre mord på två dagar”.


I sina värsta stunder gav pandemin en avgrundsdjup känsla av att allt man känt och vant sig vid höll på att gå under. ”Det bästa har varit”, sa jag till några lamslagna yngre vänner som inte kom på någonting att svara.

Men snart strävade optimisten i mig vidare.

Fram tills nu.

I tankarna seglar hela sjok upp av livet när det var bättre. När världen såg mer hoppfull ut.

Nu är världen hopplös.

Min resa till Israel 1976 seglar upp i minnet. Jag hade glömt bort den. Nu kommer jag aldrig dit mer. 

Ska jag överhuvudtaget resa igen?

Vi hade tänkt återvända till Hawaii, där vi firade vår 25-åriga bröllopsdag. Nu har staden Lahaina, där vi var, brunnit ner. Paradisön Maui är ett katastrofområde.

Vi hade två härliga år i New York. Sen störtade World Trade Center. Vi var tillbaka och besökte katastrofplatsen, och jag kunde inte hitta tillbaka till magin någonstans. Nu är blotta tanken på att återvända till USA omöjlig.


Under fotbolls-EM år 2000 i Belgien och Holland var jag utsänd som kvinnlig allmänreporter. Min roll var att iklädd blågul tröja med ”Svensson” på ryggen följa fansen och skriva småroliga kringreportage.

Det började på Kung Baudouin-stadion i Bryssel, med Sveriges match mot Belgien. När jag tänker på detta nu känns naiviteten och den oskuldsfulla glädjen tillhöra en helt annan tid.

”Det bästa har varit”, säger jag till några jämnåriga. De protesterar och talar om barnbarnen.

Jo, det är underbart med dem. För deras skull hoppas jag att de får segla iväg i en bättre värld. Men det känns som att jag står kvar på en brygga som sakta sjunker.


Jag föddes på dagen tio år efter Hitlers död i bunkern, och tänkte länge att den händelsen låg evighetslångt tillbaka i tiden. Vi femtiotalister levde livet framåt.

Nu verkar världen vilja gå bakåt, tillbaka ner i den där bunkern. Från att det inte var någon grej alls när jag gick i skolan, från första klass till gymnasiet, att skolkamrater var judiska, eller finska eller grekiska.

Det bästa var då.

Jag tänker på mitt besök i Auschwitz, mänsklighetens absoluta nollpunkt, under några iskalla dagar. Den övergivna, kolmörka nedgången till gaskammaren. Mina intervjuer med överlevande från Förintelsen, blickar med bråddjup av insikt om mänsklighetens ondska.

Samtidigt som de sista överlevande dör, kommer judehatet tillbaka med full kraft. Sociala medier svämmar över av bevis på människans oändliga dumhet. 



”Globala målen” är den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit. Världens ledare har förbundit sig att uppnå fyra fantastiska saker till år 2030.
Enligt UNDP, FN:s utvecklingsprogram, är de: att avskaffa extrem fattigdom, att minska ojämlikheter och orättvisor i världen, att lösa klimatkrisen och inte minst: att främja fred och rättvisa.
De ”Globala målen” är universella - vilket innebär att de riktar sig till alla världens länder och att alla länder bär ett gemensamt ansvar för dess genomförande. Ingen ska lämnas utanför.

(Källa: UNDP)