Vad förstår och vad står Socialdemokraterna för?
I en sak har Jimmie Åkesson rätt: den svenska debatten ska inte påverkas av Erdoğans dagsform.
Det är vämjeligt hur Turkiet tillåts strypa vår debatt med sitt antidemokratiska kravhäfte: Gör det här! Säg inte så där!
Sånt skiter visst Åkesson i. Det borde alla göra.
Men lika bedrövligt är att se Åkessons retoriska trolleritrick. I trettio års tid har S strategi varit att påtala SD:s antidemokratiska, antisemitiska, homofobiska och muslimfientliga traditioner. Så kom Gazakriget och SD vänder på kuttingen: det är S som daltar med de antidemokratiska, antisemitiska, homofoba muslimerna. Riv moskéerna!
Det är som när Moderaterna kallade sig för ”arbetarparti” och påstod att det var de som hade infört den allmänna rösträtten.
Det här kulturkriget kan S aldrig vinna, särskilt inte när det finns ett visst mått av sanning i SD:s anklagelser. Sverige har förändrats för mycket för att väljarna ska svälja påståendet att det finns en skarp linje mellan ont och gott, sunt och unket, moget och primitivt.
För mig låter det här som trettiotalet, var allt som Lena Hallengren hade att säga till Åkesson i debatten om att riva moskéer och förbjuda halvmånar.
Det är fegt och fantasilöst att ständigt dra upp 1930-talet. Nyss var ord som ”volymer” och ”språkkrav” exempel på fascism, nu är de politiska realiteter för alla. När SD ifrågasätter om Muharrem Demirok är svensk, då klämtar verkligen mellankrigstidens klockor, men jämförelsen är så sliten att den inte får fäste.
S måste försvara religionsfriheten men även våga diskutera religiösa värderingar.
”Alla människors lika värde”, denna tomma floskel, betyder inte att alla värderingar ska behandlas som lika mycket värda.
Det finns en parallell till 1930-talet som är substantiell, men den handlar om ekonomi och klassamhälle. Nu som då växte klyftorna för att staten hade dragit sig tillbaka.
Men det gäller inte Sverige, för här satsade tvärtom arbetarrörelsen på välfärd och modernitet.
Om S verkligen oroar sig för 1930-talets återkomst måste de syna sitt nutida ansvar för att marknaden får regera på jämlikhetens och demokratins bekostad, och vilket samband det har för högerpopulismens framväxt — den högerpopulism som själv
står för samma marknadsliberalism.
I måndags lade S fram en rapport om sin misslyckade integrationspolitik. Där skriver de att kampen mot SD har kollrat bort dem från verklighet och sakfrågor.
Självkritik är alltid klädsamt och bästa fall utvecklande, men nu börjar det bli rätt många områden där S erkänner att de haft fel. Skolan blev inte som Göran Persson hade tänkt sig. Avregleringarna – vi förstod inte vidden av beslutet, mumlar Ingvar
Carlsson i sina memoarer.
Frågan är: vad förstår och vad står S för?
I väntan på svar kan Jimmie Åkesson skjuta runt i kulturkriget precis som han vill.