Modigt – men det räcker inte
De iranska VM-spelarna vägrade sjunga med i nationalsången. Publiken jublade åt spelarnas protest samtidigt som de buade ut nationalsången.
Internationella stödyttringar är viktiga för protesterna i Iran. Men för att prästdiktaturen ska falla krävs något helt annat.
Medan ett antal europeiska lag som i förväg sagt att de skulle spela med regnbågsfärgad kaptensbindel fegade ur efter hot om gula kort, vågade de iranska spelarna genomföra sin tysta protest. Detta trots de risker det innebär för många av spelarna personligen och för deras familjer.
Irans portugisiske tränare beskriver hur spelarna är under en enorm press. Oppositionen i hemlandet förväntar sig att spelarna ska höja sina röster samtidigt som regimen då kan välja att straffa dem. Ändå vågade de låta bli att sjunga med i nationalsången inför lagets första match mot England.
Spelarprotesten får mycket uppmärksamhet internationellt och blir ännu ett slag mot den iranska diktaturen.
De våldsamma protesterna inne i Iran har nu pågått i över två månader, längre än några tidigare liknande folkliga protester sedan den islamska revolutionen 1979. De startade som en vredesyttring efter att 22-åriga Masha Amini avlidit i polishäkte sedan hon gripits för att hennes hår inte varit tillräckligt täckt. Sedan dess har protesterna utvecklats till en folklig revolt mot regimen och diktatorn Ali Khamenei.
Så gott som dagligen sker sammandrabbningar mellan kvinnor och skolflickor som tar av sig sina huvuddukar i protest mot kvinnoförtryck och allmän brist på frihet.
Det muslimska prästerskapet är alltmer pressat av protesterna och det faktum att de fortsätter att växa trots regimens allt hårdare tag mot demonstranterna. Personliga vittnesmål, videoklipp och nyhetsbyråer rapporterar hur regimens säkerhetsstyrkor öppnar eld med automatvapen och från drönare.
Byta sida
Över 300 demonstranter uppges ha dödats så här långt varav över 50 är minderåriga.
Protesterna har fått stor uppmärksamhet utomlands och följts av aktioner i solidaritet med Irans kvinnor i en rad länder runtom i världen. EU har infört ekonomiska sanktioner.
Regimen i Teheran är skakad men det är inte detsamma som att den kommer att falla.
Den delen av det iranska folket som vill bli av med den islamska diktaturen har ett stort handikapp. De saknar helt tillgång till våldskapital.
De kan kasta sten, sätta eld på säkerhetsstyrkornas fordon med hemmagjorda molotovcocktails och ropa slagord i protest. Men det kan inte störta en regim vars maktinnehav bygger på en omfattande förtryckarapparat. Här finns både den vanliga polisen och en rad olika säkerhetsstyrkor. Som en yttersta garant för den islamska diktaturen stoltserar det Republikanska gardet, landets elittrupper.
För att de som demonstrerar ska kunna vinna måste något av dessa verktyg för regimen byta sida. Så länge det inte sker blir det omöjligt för Irans kvinnor och flickor att segra i den blodiga kampen. Hur modiga den än är.
Protesterna kan mycket väl fortsätta under lång tid men utan eldkraft står sig oppositionen slätt.
Protester dog ut
Många exil-iranier, minst fyra miljoner iranier bor utomlands, uttrycker en tro att det den här gången inte finns någon väg tillbaka. Att regimen måste falla.
Det vore givetvis önskvärt om de har rätt men jag har svårt att se hur det skulle gå till så länge inte säkerhetsstyrkorna eller armén ställer sig på folkets sida.
De flesta minns säkert de omfattande protesterna i Vitryssland 2020 efter att diktatorn Alexandr Lukasjenko fuskat i ännu ett val. Den här gången i massiv skala. Månader av modiga, folkliga protester följde. Men Lukasjenkso skruvade hela tiden upp sitt våldsamma svar. Dödsskjutningar, tortyr, misshandel och långa fängelsestraff var några av ingredienserna.
Efter ett halvår eller så vågade folk inte gå ut och protestera längre. I dag är de drivande i protesterna fängslade eller har flytt utomlands. Folkresningen är krossad även om motståndet mot regimen är kvar.
Irans ayatollor går samma väg. Dödsstraff har börjat dömas ut för de som deltar i protesterna. Ali Khamenei och president Raisi kommer att ta till vilka medel som helst för att rädda sig kvar vid makten.
I nuläget finns inget som tyder på att Irans säkerhetsstyrkor är på väg att byta sida. En seger för det iranska folket är tyvärr avlägsen.