Här sitter dinosaurierna och tickar massa pengar
Rapport från ”elefantkyrkogården”, regeringskansliets paradis för sparkade generaldirektörer med diffusa arbetsuppgifter:
De har höga löner och verkar trivas, men vill helst inte bli störda av jobbiga journalister.
Minns ni Marianne Samuelsson, landshövdingen på Gotland, som sommaren 2009 fick sparken sedan det visat sig att hon ansåg att fint folk lättare borde få bygga i närheten av stranden än andra?
Mats Odell, vid denna tid kommun- och finansmarknadsminister, blev tokig över att han tvingades ge henne ett flummigt men välbetalt jobb på regeringskansliet som plåster på såren.
Han förklarade för alla som ville lyssna att regeringen skulle låta utreda om det går att ändra reglerna för hur värdelösa myndighetschefer ska hanteras sedan de fått sparken.
– Systemet är en rest från en svunnen tid. Vi kan inte fortsätta så här, dundrade han.
Ett och ett halvt år senare ringer jag Odell, som själv fått lämna sitt jobb, och frågar hur det egentligen gick med den där utredningen.
Beslut om att tillsätta den har fattats, visar det sig. Men Odell vet inte hur det sedan gått.
Efter ytterligare lite snokande får jag veta att förre rikspolischefen Sten Heckscher för någon månad sedan fick uppdraget.
Han ska vara klar först i november och har än så länge ingenting att säga.
Det går således långsamt. Vilket förklarar varför den hopplösa Katri Linna, generaldirektören på Diskrimineringsombudsmannen som nyligen fick sparken, de kommande fyra åren ska sitta på den så kallade elefantkyrkogården och sammanställa fakta om övergrepp mot romer.
Vi vände oss till regeringskansliet för att undersöka hur många de är, de gamla dinosaurierna som sitter i deras korridorer och tickar pengar.
Det tog tjänstemännen tre dagar att komma fram till att det just nu är åtta stycken.
Jag ringde några av dem för att prata lite om hur det står till
i paradiset. Det gick så där.
Bo Bylund petades 2008 som Arbetsförmedlingens högste chef och har med 124 200 kronor i månaden högst lön bland de åtta.
Han borde vara glad. Men det är han inte.
– Vad jag gör? Jag har ingen anledning att svara på några frågor. Vänd dig till arbetsmarknadsdepartementet.
Jag har hört att du gör en översyn av Stiftelsen Utbildning Nordkalottens verksamhet.
– Då vet du ju.
När ska du vara klar?
– Det vet jag inte exakt.
Vet du på ett ungefär?
– Jag har väl ingen anledning att ställa upp på ett förhör?
Det här är inte ett förhör.
– Ring arbetsmarknadsdepartementet.
Jag forskar vidare. En gammal direktör visar sig vara tjänstledig. En annan är sjukskriven.
Mats Ekdahl, den siste generaldirektören på styrelsen för psykologiskt försvar, en myndighet som plötsligt försvann, är misstänksam.
– Jag vet vad du är ute efter.
Vad är jag ute efter?
– Ja, det är väl det där med Linna som slutade.
Även Ekdahl hänvisar till något departement, men berättar sedan att han suttit med i utredningar om Estonia och tsunamin.
Nu torde han dock med sina 68 300 kronor i månaden vara Sveriges högst betalde städare.
– Jag slutar 31 mars och håller på att rensa ut mitt rum.
Det är ett hårt jobb, men någon måste väl göra det.