Hovrätten vägrar utvisa PKK-terrorist
Den första hovrättsdomen om PKK-finansiering utlöste sannolikt suckar i regeringskansliet i går.
Juristerna vägrade nämligen att utvisa den terrordömde kurden till Turkiet.
Ett beslut som mycket väl kan reta upp den lynnige despoten i Ankara ytterligare, men låt mig börja med en nyhet som i denna tid av längtan till Natos varma famn många nog anser vara god.
Fyra år och sex månaders fängelse för grovt försök till finansiering av terrorism, grovt vapenbrott och försök till grov utpressning.
Domen i Svea hovrätt är med all sannolikhet den juridiska slutpunkten för en berättelse som började den 11 januari i år.
Kvällen då en 41-årig man gick fram till bartendern på en sportbar i Stockholm och började vifta med en revolver.
Han antydde att han var utsänd av den terroristklassade kurdiska organisationen PKK och krävde en summa pengar som skulle betalas senast klockan tolv nästa dag, annars skulle den utpressade sökas upp igen och misshandlas.
Sedan gick mannen ut och sköt i luften.
Han var dessbättre snart gripen, anhållen och häktad och utredningen som inleddes svällde snabbt.
Det visade sig nämligen att Säpo satt på material som bevisade att den här figuren vid inte mindre än elva tillfällen träffat en man som flugit in från Tyskland och som enligt tysk domstol har en ledande roll i PKK.
Det ena gav det andra och i tingsrätten fick åklagare Hans Ihrman gehör för samtliga sina åtalspunkter samt på kravet på utvisning till Turkiet efter avtjänat fängelsestraff.
Till saken hör dock att Erdogans rike inte primärt kännetecknas av att alltid respektera grundläggande mänskliga rättigheter, som bland annat innehåller ett förbud mot tortyr och annan omänsklig behandling.
Ta bara rapporten som organisationen Turkiets Human Rights Association publicerade för några år sedan.
Den avslöjade hundratals tortyrfall och tusentals kränkningar av mänskliga rättigheter mellan 2010 och 2019.
I rapporten finns även ett antal exempel på hur kurder, som pekades ut som de utsatta, blivit brutalt misshandlade med allvarliga kroppsskador som bestående följd.
Till saken hör även att internationella konventioner och svensk lag förbjuder tortyr, varför utvisningar till vissa länder inte sällan möts av så kallat verkställighetshinder.
Att hovrätten, efter att ha fastställt tingsrättens straff, gör en annan bedömning än första instans i frågan om utvisning är med andra ord ingen sensation.
Mannen berättade under förhandlingen att fallet har fått uppmärksamhet i turkisk press och att han riskerar tortyr om han sätts på ett plan till Ankara.
Ett yttrande inhämtades från Migrationsverket, ett yttrande som innehöll en dyster betraktelse över situationen i Turkiet.
Tingsrätten var inte omedveten om detta, men kom fram till att landet kan ha blivit snällare då mannen släpps ur fängelse och ska utvisas.
En optimism hovrätten inte delar. Vilket förefaller rimligt. Turkiska myndigheter har behandlat kurder illa i årtionden och ingenting tyder på lättnader de kommande åren.
Domstolen struntar med andra ord i vad som på goda grunder kan misstänkas vara politiskt mest lämpligt.
En självklarhet kan tyckas, men numera är väldigt lite självklart.
Den svenska polisen, för att ta ett exempel, tycks ha drabbats av en neuros över den segdragna Natoförhandlingen, en neuros så allvarlig att psykiatrin borde ta sig an den.
Pinsamma överklaganden av tillstånd att bränna koranen trots att rättsläget är glasklart, det välkända faktumet att många illegala vapen kommer från Turkiet mörkades plötsligt i en rapport, listan över konstigheter kan göras längre.
Men hovrätten värnar sin självständighet. Det har vi all anledning att vara tacksamma över.