Supersnut sparkas – friade morddömd
”Det egentliga skälet
är att han anses motarbeta polisen”
Jan Olsson, pensionär och legendar inom svensk polis, spelade en viktig roll då en oskyldig man höll på att dömas för mord.
Om detta berättade han nyligen i Aftonbladet, varefter Polismuseet beslöt att sparka honom.
Det hela är lika dystert och märkligt som det låter.
I söndags publicerade Aftonbladet ett reportage om Bertil Fors, som i tingsrätten dömdes till tio års fängelse för ett 24 år gammalt mord han inte begått.
Fors överklagade, anlitade den fristående expertgruppen Rättskonsulterna som tillsammans med nya advokater kunde visa att poliser och åklagare gjort ett uselt jobb.
Hovrätten friade mannen och med denna seger för rättsäkerheten borde historien vara över.
Men någon på Polismuseet, där Jan Olsson, 74, numera jobbar som guide mot ett arvode på 100 kronor i timmen, läste min artikel, slog larm till sin chef och plötsligt var han inte längre önskvärd.
Jag återkommer till skälen för detta, men vill först berätta lite om vem Olsson är.
Han spelade en viktig roll redan under Norrmalmstorgsdramat 1973, avancerade till kriminalkommissarie och slutade sin karriär som chef för Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp.
2002 hoppade han av utredningarna mot Thomas Quick i protest mot vad han ansåg vara ett undermåligt polisarbete.
Han framförde sina tvivel på Quicks skuld i en debattartikel, vilket utlöste ett betydande liv i en tid då de flesta ännu såg denne som Sveriges värsta seriemördare någonsin.
För några dagar sedan ringde Helena Westin, museets chef, upp Olsson.
– Mitt uppdrag inom Rättskonsulterna var tydligen inte förenligt med jobbet som guide. Det var någon paragraf om att man inte får ägna sig åt konkurrerande verksamhet, säger Olsson.
Han förstår inte argumentet. Han har, sedan han gått i pension, haft flera utredningsuppdrag åt polisen. Arvodet har gått in i hans lilla handelsbolag, vilket ingen haft synpunkter på.
Men vad som är värre är att Olsson från kollegor hört att det egentliga skälet är att han anses motarbeta polisen.
– Jag är inte bitter. Det jag reagerar mot är att det tycks uppfattas som att det här är två lag som bekämpar varandra, Rättskonsulterna mot polisen. Så ska det inte vara. Rättsäkerheten är lika viktig för oss alla.
Westin förklarade att Olsson kunde få jobba kvar om han avvecklade sitt andra åtagande. Ett erbjudande han vägrade acceptera.
Polisprofessor Leif GW Persson suckar när han får historien berättad för sig.
– Det är en ynkedom att det är så lågt i tak hos polisen, säger han.
Helena Westin förnekar att uppsägningen handlar om att Olsson anses sabotera för polisen. Hon säger att hon kollade med en arbetsrättsjurist på Rikspolisstyrelsen innan hon fattade sitt beslut.
Hon har säkert lagen på sin sida, men blir osäker då jag undrar på vilket sätt några rättssäkerhetsförkämpar kan anses konkurrera med ett museum.
– Jag blir lite tagen på sängen här. Jag har inte paragrafen framför mig. Jag skulle bli glad om du kunde kontakta juristen.
– Men som medarbetare ska man inte vara illojal.
På vilket sätt är det illojalt mot museet att hjälpa en oskyldig, morddömd man?
– Jag skulle bli glad om du pratade med arbetsrättsjuristen.
Jag ringde inte juristen. Det är oväsentligt om lagen har följts eller ej.
I bästa fall går den här bisarra uppsägningen att förklara med förekomsten av fyrkantiga byråkrater.
I sämsta fall är den ett utslag av en i vissa poliskretsar förekommande djupt osund kåranda.