Har politikerna något svar på ilskan som bubblar?
Förorterna har aldrig haft någon plats i Macrons politiska projekt
Publicerad 2023-07-02
PARIS. Ännu en natt av oroligheter i ett politiskt klimat där ingen tycks ha svar på de största utmaningarna.
Risken är att veckans upplopp bara är en försmak på vad som väntar.
Från ilska över polisövervåldet som dödade 17-årige Nahel i tisdags, övergick protesterna i Frankrike omgående i regelrätta kravaller.
Trots att man stängt delar av kollektivtrafiken kvällstid och utlyst utegångsförbud i enskilda kommuner i parisregionen fortsätter stökigheterna om nätterna.
Den här helgen har nästan alla parisare fått göra om planerna på ett eller annat sätt.
Strax söder om Paris där jag bor brinner soptunnor på nätterna ackompanjerat av smällar, fyrverkerier och sirener från utryckningsfordon. Busskurer har slagits sönder och näringsidkare har fått sina skyltfönster krossade. Natten till söndag körde en bil in borgmästarens hus i grannkommunen, rubricerat som mordförsök.
700 butiker, restauranger och bankkontor runt om i landet hade förstörts eller plundrats på lördagen, enligt inrikesdepartementet. Även skolor, polisstationer och andra offentliga byggnader har attackerats.
En kompis ringer och ställer in vårt möte, hon har fått möjlighet att ställa sin bil i ett garage hos en bekant, för att undkomma skadegörelsen.
Lördagens konsert på Stade de France med Mylène Farmer – Frankrikes Madonna – blir inte heller av, hon har fått avbryta sin turné tills vidare.
Det är, med andra ord, lätt att svära över bråkmakarna i Frankrike just nu. Förstår de inte att de bara förstör?
Fotbollsstjärnan Kylian Mbappé publicerade på fredagen en lång text på sociala medier, där han utifrån rollen som lagkapten för franska herrlandslaget försökte lugna läget.
”Som alla fransmän chockades vi djupt av unge Nahels brutala död (…). Sedan den tragiska händelsen ser vi en medborgerlig ilska uttryckas, vars grund vi förstår, men vars tillvägagångssätt vi inte kan acceptera. Vi kommer också till stor del från fattiga kvarter och smärtan och sorgen delar vi med er. Men vi lider också av att maktlöst iaktta veritabel självförstörelse (…) Det är det gemensamma ni förstör, era kvarter, era städer, ställena ni utvecklas på, era lokala tillhåll.”
Nahel blev årets tredje dödsoffer som följd av polisskjutning vid trafikstopp i Frankrike.
Förra året dödades hela 13 individer på samma sätt, en rejäl ökning från två 2022 och tre stycken året innan. En majoritet av offren hade afrikanskt och/eller arabiskt ursprung.
Det är, som man säger, ingen slump.
Statistik visar att unga män med ursprung från Afrika löper tjugo gånger större risk att stoppas av polis för identitetskontroll. Kontrollerna utövas inom ramen för lagstiftningen, som säger att alla som befinner sig på fransk mark är skyldiga att bära identitetshandlingar.
Tror ni jag blivit stoppad en enda gång? Retorisk fråga. Jag känner däremot inte en enda fransk arab som klarat sig undan detta.
En vän med ursprung i Västindien blev i tjugoårsåldern kontrollerad så ofta av samma konstapel att de kunde varandras namn. Ibland på morgonen och på väg hem samma kväll.
Det finns en uppsjö med exempel på fransk patrullerande polis som använder identitetskontrollerna som ett maktmedel för att sätta sig i respekt i franska förorter. Eller sätta sig på franska medborgare, om man så vill.
En annan bekant höll på att missa tunnelbanetåget när vi skulle ses och när jag sa till honom att springa svarade han, som om det vore något jag borde känna till: ”En svart man som springer är suspekt, man blir nästan alltid stoppad”.
Att någon har dåliga erfarenheter av fransk polis syns så fort en patrull närmar sig; nästan alla fransmän med bakgrund i de gamla kolonierna för handen i en omedveten gest mot plånboken, eller var man nu förvarar sitt ID-kort.
Av de upploppsmakare som gripits av polis de senaste dygnen är ungefär en tredjedel under 18 år.
Emmanuel Macron, som egentligen skulle befunnit sig på statsbesök i Tyskland, har vädjat till föräldrar att hålla sina barn hemma. Staten finns där för att hjälpa familjer som behöver stöd, men vi kan aldrig ersätta föräldrarna, är budskapet.
Det är intressant att lyssna när Macron talar direkt till förorten eftersom det händer så sällan. I det program han gick till val på 2017 nämns inte förorterna med ett enda ord.
Efter gula västarnas demonstrationer för några år sedan tvingades han för första gången att rikta sig till det rurala Frankrike, ett Frankrike där bussarna slutat gå och postkontoret slagit igen.
Men förorterna, där den urbana arbetarklassen bor, har aldrig haft någon plats i hans politiska projekt. Till skillnad från största rivalen Marine Le Pen, vars politiks själva essens är att ta sikte på de icke-etniska fransmännen, tycks Emmanuel Macron inte ägna dem någon större tanke. Inte förrän kaoset bokstavligen står vid dörren.
Det kan bli en lång och jobbig sommar i Élyséepalatset. Precis som upploppen 2005, då två unga förortspojkar dödades när de sökte skydd från polisen i ett elskåp, ser den här veckans våldsamheter inte ut att ha något snart slut.
De nära 50 000 poliser som mobiliserats de senaste dagarna – över 2000 har skadats – har långa och farliga arbetspass framför sig.
Frågan på sikt är om det politiska Frankrike har något svar på ilskan som bubblar runt om i landet, annat än utegångsförbud, undantagstillstånd och andra mer eller mindre drakoniska metoder.
På kort tid har Emmanuel Macron fått erfara att både den franska landsbygden, arbetstagarna och förortsinvånarna är trötta, arga och redo att slåss för sin sak.
Den senaste veckans upploppsmakare må vara oorganiserade och, till skillnad från gula västarna och demonstranterna mot pensionsreformen, sakna regelrätta krav. Men i sitt utförande följer de en tradition av skadegörelse som går att spåra hela vägen tillbaka till franska revolutionen.
På de franska kommersiella nyhetskanalerna tävlar debattörer i att föreslå hårdast straff för upploppsmakarna och anklaga förortsföräldrar för brist på uppfostran. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon förmår å sin sida inte att fördöma kravallerna, trots att de redan kostat mångmiljardbelopp i förstörelse.
2027 är det presidentval igen, och allt fler fransmän verkar inställda på att det då faktiskt blir Marine Le Pens tur. Med tanke på de motsättningar som lär följa är risken att sommarens situation i Frankrike blir en barnlek jämfört med vad som väntar.