De tre jättarna glufs-glufs
Fem partier som lever farligare än någonsin
Busch, Pehrson och Stenevi håller på att svälta till döds.
De tre stora partierna samlar för närvarande mer än tre fjärdedelar av alla väljare.
De andra fem tvingas dela på en krympande andel.
Politik rör sig i överraskande hög grad om matematik. I riksdagsvalet handlar det om att samla minst fyra procent bakom sig för att överhuvud taget vara med i leken. I alla sammanhang måste den som vill något skrapa ihop en majoritet för sitt, möjligen modifierade men dock, förslag. Annars blir det inget.
Under samtliga val sedan 2002, det vill säga under de senaste två decennierna, har de tre största partierna samlat upp till 70 procent av väljarna.
Men i den senaste omfattande partisympatiundersökningen från statistikmyndigheten SCB, publicerad i juni, har den siffran växt till nära 77 procent. Mindre än en fjärdedel av väljarna satsade alltså på ett annat parti än de tre största, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna.
En historisk tillbakablick:
- I valen 2002 och 2006 röstade 68,2 respektive 69,1 på de tre största partierna. De var då S, M och Liberalerna (2002) och S, M och Centerpartiet (2006).
• I valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. 2010, 2014 och 2018 röstade 68,1, 67,2 oh 65,6 procent av väljarna på de tre största partierna. Trion bestod 2010 av S, M och MP. Sedan dess av S, M och SD
- I det senaste valet, i september förra året, var det fortfarande de här tre partierna som var de största. Men väljarna möblerade om ordningen till S, SD och M i fallande storlek.
Tillsammans slog de nytt rekord. Nästan sju av tio, 69,9 procent, av väljarna röstade då på de tre största partierna. Övriga fem partier fick dela på de övriga tre tiondelarna av väljarkåren.
Men enligt SCB har utvecklingen accelererat sedan valet för knappt tio månader sedan. Enligt den senaste mätningen skulle 76,8 procent av väljarna, mer än tre fjärdedelar, nu rösta på antingen S, SD eller M.
De mindre partierna lever alltså farligt. Om jag var Demirok eller någon av de andra i småpartiblocket skulle jag vara allvarligt oroad. Ibland kanske till och med ligga vaken om nätterna.
Stopp ett tag, säger nu den detaljintresserade. Vad är det som säger att den färska SCB-mätningen är representativ? Den kan vara ett avsteg från normaliteten.
Det kan man givetvis inte utesluta. Men om vi går tillbaka till motsvarande SCB-mätning efter förra valet hade stödet för de tre största partierna sjunkit med drygt sex procentenheter. Det var månaderna efter den längsta regeringsbildningen i svensk historia och den borgerliga Alliansens kollaps. Nu har det i stället ökat med nära sju procentenheter.
Partisympatimätningar är frusna ögonblick av opinionen, en blixtbild av hur den ser ut just då. Men över tid avslöjar de tendenser och jag tycker den är tydlig. De stora partierna stärker sin ställning. De är gökungar som sakta äter de mindre partierna ur boet.
Nu kommer vi till den intressanta frågan. Varför håller fem partier på att svälta till döds i brist på sin främsta näring, väljarstöd? I opinionsmätningarna klamrar sig KD, L, MP och C krampaktigt fast vid fyraprocentsstrecket. Ibland på rätt sida, ibland på fel. V är inte lika illa ute.
Förklaringen till att de tre största partierna kollektivt drar ifrån är förmodligen inte särskilt komplicerad. Socialdemokraterna och Moderaterna är för närvarande de enda tänkbara regeringsbildarna. Socialdemokraterna vinner också på ett missnöje med den sittande regeringen.
Sverigedemokraterna betraktas som en dominerande politisk kraft, trots att de inte sitter i regeringen. Det gör inte V, MP, C, L eller KD utom möjligen i avgränsade frågor.
De värderas ofta i sitt förhållande till de regeringsbildande partierna. Det förklarar taktikröstningen, ett vanligt fenomen på valdagen. Då kan väljarna rösta på de gröna. Inte för att de tycker att det är det bästa partiet. Utan för att det stärker den önskade regeringsbildaren, i det exemplet Magdalena Andersson (S).
De fem mindre partierna lider av anorexi. Deras chans att äta sig starkare är att skaffa sig en profilfråga. Annars glupas de upp av jättarna glufs-glufs.
TRE SPANINGAR
- Märta Stenevi (MP) är beredd att bli de grönas enda språkrör om hennes parti vill ha det så, har hon förklarat. All politisk historia talar för att det inte blir så. Stenevi har inte en grönprofil, hon har dessutom en stark, om än inte uttalad, rival i Alice Bah Kuhnke, EU-parlamentariker.
- En femtedel av alla svenskar bor redan i kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala som dessutom fortsätter att snabbt växa. Nu talar vi bara om kommunerna med dessa namn och inte de fyra storstadsområdena som härbärgerar betydligt fler. I minstingen Uppsala bor en kvarts miljon.
- Sablar så dyrt det blir när försvaret känner sig föranlåten att byta ut alla sablar. De används av vaktparaden och liknande ceremoniella uppvisningar. ”Skrot från 1800-talet”, är omdömet om dagens sablar. Nya köps från Tyskland för 13 300 kronor styck. De första, 1 300 stycken, levereras i höst.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.