Aleksandr från Ukraina är fången i sitt hem någonstans i Sverige
Aleksandr, webbtekniker från Ukraina, är fången i sitt hem någonstans i Sverige.
En morgon för fem år sedan vaknade han av att dörren slogs in och skrikande män klädda i svart kom springande uppför trappan mot sovrummet.
Sedan dess har lägenheten blivit för liten, släktingar på flykt från kriget har flyttat in, sex vuxna och två barn på 80 kvadrat, men Aleksandr kan inte köpa större.
Ett sätt att inleda den här texten är att berätta att den svenska staten har fryst denne 39-årige mans tillgångar och att han inte ens får tillbaka sin bil.
Ett annat sätt är att påpeka att hans öde är ett osedvanligt tydligt exempel på hur lagar som stiftas i den heliga kampen mot terrorismen förr eller senare tenderar att få ett utvidgat tillämpningsområde.
Men låt oss ta de juridiska turerna i detta egendomliga fall senare i denna text och i stället återvända till morgonen den 27 juni 2017.
Aleksandr, som egentligen heter någonting annat, vill vara anonym i den här berättelsen då han är rädd för att de yrkesmässiga konsekvenserna om han träder fram kan bli tråkiga, ställer fram kaffe på köksbordet åt fotograf Magnus Wennman och mig och börjar berätta.
– Det var den värsta dagen i mitt liv.
Han trodde att det var rånare som kom springande uppför trappan, eller kanske någonting ännu värre, hans hustru skrek i panik och försökte skydda deras åtta månader gamle son.
Först i en bil utanför bostaden fick Aleksandr veta att han var gripen av polis och att brottet han var misstänkt för hade att göra med T411, en populär fransk fildelningssajt där de fem miljoner registrerade medlemmarna kunde ladda ner filmer, musik och spel.
Han hade börjat arbeta med fransmännen redan 2009, då han fortfarande bodde i Ukraina och var teknisk chef på ett it-företag.
Ägaren till sajten hade vänt sig till bolaget för att få hjälp, T411 växte snabbt men drevs med gammal teknik, utrymme för förbättringar saknades inte.
Men Aleksandr sade upp sig efter något år. Hustrun Maryia hade fått en möjlighet att studera på svenskt universitet och han valde att följa med.
Folket bakom T411 bad honom dock fortsätta jobba med dem på frilansbasis.
Sajten var en av de 50 mest besökta i Frankrike. Reklampengarna strömmade in till ägarna och skivindustrin pekade i ett brev till den amerikanska regeringen ut verksamheten som en av de värsta piratwebbsidorna som över huvud taget existerar.
Förstod inte Aleksandr att han var inblandad i någonting som sannolikt var olagligt?
– Jag trodde att jag kanske skulle få ett mejl från fransk polis som bad mig lägga ner. Men i den it-miljö i Ukraina som jag kom från hade ingen en aning om lagar och regler.
– Och jag hade mina insatser åt T411 på mitt cv. Jag hade verkligen ingen aning om att det kunde röra sig om grov kriminalitet.
Aleksandr ler försiktigt och ber om ursäkt för att han kanske låter dum. Han säger att han fortfarande har svårt att uttrycka sig på svenska.
Det är, säger han, en sak att prata om väder och vind och trivialiteter, någonting helt annat att redogöra för en historia som inte saknar komplicerade inslag.
Att misstankarna handlade om allvarlig brottslighet skulle han dock den hårda vägen få lära sig.
Det var nationella insatsstyrkan som grep honom. En insats som ledde till rubriker. ”Stort tillslag mot fransk piratsajt” skrev DN, medan SVT rapporterade om razzior mot två adresser.
Aleksandr lämnades ut till Frankrike, där han sattes i ett överfullt häkte tillsammans med misstänkta mördare och rånare.
– Jag delade cell med en knarkbaron. Det var ingen trevlig upplevelse.
Även hustrun greps i raiden, men hon skrevs snart av från misstankar. Han fick ringa henne vid ett tillfälle från häktet. Efter 15 sekunder bröt polisen samtalet.
Aleksandrs franske advokat förberedde honom på att det kunde ta lång tid, kanske åratal, att återfå friheten.
– Men efter fem månader släpptes jag plötsligt och skickades tillbaka till Sverige.
Utredningen är inte på något sätt nedlagd, men han ansågs inte längre kunna försvåra den om han var på fri fot.
Samtidigt vände sig franska myndigheter till svenska och bad dem frysa Aleksandrs tillgångar. Bostadsrätten, bankkonton, bilen.
Det lagliga utrymmet för så här pass ingripande åtgärder skapades av FN några veckor efter det att skyskraporna på Manhattan hade fallit och USA:s president George W Bush deklarerat att ”antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”.
Resolution 1373 var bindande för FN:s medlemsstater och syftade med ett antal bestämmelser till att steppa upp bekämpningen av terrorgrupper.
I EU ledde resolutionen till ett rambeslut och två år senare var den så kallade frysningslagen införlivad i den svenska lagboken.
Fem år efter tillslaget mot Aleksandr begär fransk polis fortfarande var tredje månad att den svenska staten ska förlänga frysningsbeslutet.
Hans besparingar, 600 000 kronor, har konfiskerats. Han tror inte att han någonsin får tillbaka dem. Bilen har kronofogden tagit. Den står någonstans i Södertälje.
Men det största problemet är att han inte får sälja sin lägenhet.
– Jag och Maryia har två barn nu. Vi vill flytta ut på landet och bygga ett eget hus. Men det har vi inte råd med så länge det här beslutet gäller.
En äldre kvinna kommer plötsligt in i vardagsrummet, hälsar försynt, tar våra tomma kaffekoppar och försvinner ut i köket.
Det är Aleksandrs mamma. Hon bor här nu. Liksom hans pappa samt Maryias föräldrar. De har flytt från kriget.
Åtta personer i denna lägenhet, det är trångt, det har inte fungerat utan friktioner, men nu har de precis fått hyra en liten stuga för tvåtusen kronor i månaden där hustruns mamma och pappa ska bo.
Aleksandr och hans familj har etablerat sig i Sverige. Både han och Maryia har jobb. Han är svensk medborgare sedan några månader.
– Jag vill stanna i Sverige. Det är ett fantastiskt land.
Aleksandr överklagar frysningsbesluten. Men så sent som i förra veckan beslöt Högsta domstolen för tredje gången att inte titta på ärendet.
Vad vill jag egentligen ha sagt med den här texten?
Jag hoppas att det inte framstår som ett snyftreportage. Aleksandr kan mycket väl ha gjort sig skyldig till grovt brott och hans försäkringar om att han inte förstod allvaret är inte mycket till argument.
Det går dessbättre endast i mycket sällsynta fall att undslippa ansvar med hänvisning till att man inte begrep hur lagen såg ut.
Icke desto mindre finns det omständigheter i detta fall som skaver.
Lägenheten är fryst med hänvisning till flyktfara. Men om det nu är så viktigt att Aleksandr inte rymmer, varför släppte då Frankrike honom?
Det är också svårt att föreställa sig vart han skulle ta vägen. Det enda landet förutom Sverige han har anknytning till är Ukraina. Och frestelsen att fly dit är för närvarande av lätt insedda skäl inte stor.
Såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och svensk lag innehåller för övrigt en proportionalitetsprincip.
En myndighet får inte använda mer ingripande åtgärder mot en person än vad som är acceptabelt med hänsyn till ändamålet.
Staten får kort sagt ta i betydligt hårdare mot misstänkta mördare än mot misstänkta snattare.
Detta är ett fall som bara pågår och pågår och pågår och efter fem år är det fortfarande i allra högsta grad osäkert om åtal ens kommer att väckas i Frankrike.
Hjärnan bakom fildelningssajten tros befinna sig i Kanada och är såvitt känt inte föremål för utredning.
Hur länge är det rimligt att detta tvångsmedel, tänkt att användas mot presumtiva terrorister, ska drabba en familj någonstans i Sverige?
Aleksandr visar märkena i dörren, ett minne från insatsstyrkans tillslag.
– Det är psykiskt påfrestande att leva med det här. Vi kan inte flytta som vi vill. Vi är inte riktigt fria.
Fotnot: Aleksandr och Maryia är påhittade namn.