Dubbelt så många skjutvapenmord som tidigare år

27 mord med skjutvapen i Sverige under årets fyra första månader.

Det är dubbelt så många jämfört med genomsnittet för samma period de senaste åren.

Ett gym i Göteborg, parkeringshus i Karlshamn, ett torg i Skarpnäck...

I medieskuggan av Putins invasion i Ukraina och påskupploppen i Sverige har en och annan pliktskyldig rubrik även handlat om någonting vi numera dessvärre endast tycks ägna förstrött intresse, nämligen de kriminella gängens uppgörelser.

PLUS: Här är de 46 som sköts ihjäl 2021

Nio avlidna under förra månaden. Det är, som kriminologen Manne Gerell i dag påpekade på twitter, den mörkaste april-siffran sedan polisen för sex år sedan började föra statistik över det dödliga skjutvapenvåldet.

Även januari är värst hittills, medan februari och mars är de näst blodigaste sedan mätningarna inleddes.

Den 11 februari hittades en man i 20-årsåldern skjuten i huvudet i centrala Kalmar.

Och de dystra staplarna upphör inte med detta. 27 dödsoffer hittills i år är en fruktansvärd siffra.

2019 dröjde det tills september innan samma nivå nåddes, för att göra en jämförelse.

Ännu en jämförelse: det har hittills i år varit ungefär dubbelt så många mord med automatvapen och revolver som genomsnittet för Sverige under de senaste fem åren.

Jag skulle kunna fortsätta rabbla siffror. Men jag tror att bilden redan är tillräckligt tydlig.

Man behöver kort sagt inte tillhöra kommentariatets alarmistiska högerflygel för att konstatera att en redan mörk situation har utvecklats i katastrofal riktning.

Och då har ändå svensk polis haft stor nytta av de internationella samarbeten vi har lärt oss namnen på, Encrochat, Anom och Sky.

Krypterade kommunikationstjänster, där gangsters har planerat sina mord och knarkaffärer utan att veta att de varit buggade, har resulterat i hundratals utdömda fängelseår.

Det är i själva verket dessa framgångar som har resulterat i utvecklingen, hävdar vissa. När ledarfigurer spärras in uppstår tomrum och maktvakuum. Strider om territorium bryter ut.

Polisens tekniker på plats vid gymmet i Vasastan där en man sköts till döds i mars.

En analys som det säkerligen ligger en hel del i. Men det är också en berättelse som polismyndigheten av lätt insedda skäl föredrar framför exempelvis krassa påpekanden om att tre av fyra dödsskjutningar inte leder till domar.

Och de mord som trots allt klaras upp har ingen nämnvärd påverkan på utvecklingen. Vissa kriminella gäng har för all del försvagats, men leden fylls på och revolvrarna laddas om.

Vad krävs då för att vända utvecklingen?

Den som ställer den frågan till politiken riskerar dessvärre att bli besviken.

Morgan Johansson vill kunna bugga anhöriga till personer som kanske kommer att bli misstänkta för brott, det vill säga hela befolkningen.

Ebba Busch, för närvarande upptagen med att sura över att hon blev portad på Elle-galan, muttrar över att polisen inte skjuter in i folksamlingar.

Jimmie Åkesson kräver återkallelse av medborgarskap för dömda brottslingar och rycker på axlarna åt påpekanden om att en sådan ordning skulle strida mot grundlagen.

En sak har dessa politiker gemensamt, nämligen att de hyser en påtaglig motvilja mot att citera rikspolischef Anders Thornberg.

Men så vinner du inte heller några val med påpekanden om att det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen.

Jo, jag vet. Inget är så enkelt som att raljera. Och sanningen är troligen att såväl vänstern som högern i någon mån har rätt. Det krävs en upprustning av förorter och skola, det behövs fler poliser och en straffrätt anpassad till vår tid.

Det är givetvis inte omöjligt att göra någonting åt eländet. Mänskligheten har klarat värre prövningar än denna.

Men jag har just nu svårt att känna optimism.

27 mord är inte bara en fördubbling. Redan tidigare års siffror placerade Sverige i topp i EU över dödligt skjutvapenvåld.