Vi behöver fortsätta vara “woke”

Att våga ta det röda pillret har blivit något av en sport bland de som tycker att jämställdheten har gått för långt, att medierna ljuger och att PK-fieringen av samhället är det största hotet.

De kallas för redpill-rörelsen.

I systrarna Wachowskis kultfilm Matrix betyder det röda pillret att se sanningen i vitögat, medan det blå pillret symboliserar att leva kvar i den förljugna världen.

De påstår att vi lever i Matrix. Själv känner jag snarare att jag lever i The Truman Show.

Är alla runt omkring mig skådespelare, eller tror de på riktigt att tiden av förtryck mot kvinnor är förbi? Menar de verkligen att maskuliniteten är så hotad att den behöver en hel rörelse, ibland våldsam och hotfull, för att befria mannen?

Redpill-anhängarnas världsbild utgår från att vi lever i en postpatriarkal värld där makten egentligen besitts av de som tidigare ansågs förtryckta. Samma sak ser man hos de något mindre extrema woke-kritikerna, som högljutt mässar om farorna med politisk korrekthet, intersektionalitet och inkludering. Deras approach är något mjukare men likväl farlig, eftersom det budskap de sprider riskerar att ta fokus från verkliga hot. 

“Nu får woke-eliten faktiskt ge sig!” säger de samtidigt som socialtjänsten larmar om att mäns våld mot kvinnor ökar och kryper ner i åldrarna. Stiftelsen Ax:on Johnson anordnar en heldagskonferens på ämnet wokeismens faror samtidigt som arbetsmarknaden diskriminerar dem med utländskt klingande namn. Landets stora ledarsidor predikar om vikten av att granska PK-elitens “anti-liberala ideér” samtidigt som högerextremisterna växlar upp. 

Att inbilla kvinnor, eller andra grupper som utsätts för förtryck, att deras upplevelser är illusioner och att det handlar om individen och inte strukturen, är ett vedertaget sätt att urholka och krossa viktiga rörelser.

När redpill-anhängarna och woke-kritikerna sätter agendan blir inte frågan längre “hur ska vi minska orättvisorna?” utan “finns det verklig orättvisa?” Och vips måste vi återigen debattera om patriarkatet och rasismen ens finns, istället för att prata om hur vi ska krossa dem.

Vill det sig riktigt illa kan även den engagerade få för sig att kampen inte behövs, att vi kan andas ut en stund.

Det är i dessa korta pauser som de riktigt farliga ideologierna börjar spridas. Det är när vi sänker axlarna och går med på att föra det offentliga samtalet utifrån den felaktiga föreställningen om att vi lever i en efter förtryckets tid som drömmen om ett 50-talets familjeliv får fäste.

I bästa fall leder till att det bakas mer bröd. I värsta fall ställs grundläggande rättigheter som abort och ett liv fritt från kontroll och våld på sin spets.