I Sverige hade barnen stämplats som offer – här skapar de framtiden
SEKENANI, KENYA. Staden Sekenani ligger på savannen vid de stora naturreservaten.
Naturen är överväldigande rik, människorna fattiga. Men här finns skola där föräldrar med stora uppoffringar låter sina barn studera och skapa sig en framtid, en annan än att vakta kor och getter i solen utan nåd eller hanka sig fram med en liten kiosk vid den dammiga vägkanten.
Mary Kudate, 13, Soila Rotiken, 13, och Peninah Lenkume, 12, sover i samma säng. Alla barnen får sova tre per bädd i en trång sal där våningssängarna står sida vid sida.
Dagtid blir rummet för varmt att vistas i. Om barnen inte är på lektion i klassrummen eller studerar i biblioteket stimmar de över den sandiga gården eller vilar i skuggan av ökendadeln och akacieträden.
Kvällstid svalnar det snabbt och flickorna lägger sig tidigt. Ljuset släcks 21.00. Väckning 05.00.
Inne i biblioteket är det omöjligt att inte tänka på debatten om stök på svenska bibliotek 2017. De som ansåg att det ska vara tyst och ordning skälldes för att vara ”höger”.
Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert skrev i en debattartikel:
”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den andre.”
Är de svarta barnen på skolbiblioteket i Sekenani ”den andre”?
För vem?
Frasradikaler som Roger Mogert delar in människor i fack där vissa inte klarar civiliserade krav. Varför skulle han annars få för sig att just invandrare inte förmår iaktta bibliotekens ordningskrav? Eller fattiga personer?
Biblioteket i Sekenani är tyst och svalt. Ett enkelt rum där världen blir större och lockande. På väggarna hänger handskrivna lappar:
”Tala tyst”
”Stör inte andra som arbetar i biblioteket”
”Var rädd om våra böcker”
”Läs en bok i dag!”
Jag funderar på att berätta för den vänlige föreståndaren om den svenska debatten. Bestämmer mig för att låta bli. Frågar i stället Mary, Soila och Peninah vad de drömmer om.
– Jag vill bli läkare, säger Mary.
– Pilot, säger Soila.
– Pilot, säger Peninah.
Läkare – det svarar barn i flyktingläger och arma byar världen över. Läkarens är det mest avancerade yrket de möter, läkaren är en ståtlig person som gör gott.
Drömmen om pilot är lite förvånande. Eller inte. De små Cessnorna flyger dagligen över savannen med turister. Barnen står på skolgården och ser upp mot maskiner i vilka det sitter rika människor som för nöjes skull susar över den varma jorden.
I svensk debatt får vi ofta höra att barn inte klarar skolan därför att det är trångt hemma.
Här sover de tre i samma säng.
I svensk debatt blev stök på bibliotek en debatt om ”främlingsfientlighet” och ”höger”.
Här studerar barnen i ett stillsamt bibliotek med självklara ordningsregler.
I Sverige får barnen rejäl och näringsriktig mat i skolan men föredrar ofta att gå till kiosken.
Här äter barnen majsgröt i skift eftersom det saknas tallrikar till alla.
I Sverige döms barn till en identitet som hjälplös fattig, invandrare som inte begriper bättre, ”den andre”.
På skolan i Sekenani befriar de sig och rusar mot framtiden: läkare! pilot!
För till sist handlar det om förväntningar.
En förväntan om att du kan, eller om du är ett hjälplöst offer.
