Världens största polisutredning är världens mest misskötta
Presskonferensen med den utlovade lösningen av Palmemordet blev ett fiasko utöver det vanliga.
Ett år senare är JO till råga på allt ”mycket kritisk” till åklagare Krister Peterssons agerande under tillställningen.
Minns ni den febriga stämning som rådde i nationen i början på förra sommaren?
Skotten på Sveavägen, detta nationella trauma som har pågått sedan en vinterkväll 1986, skulle äntligen få sin förklaring.
Åklagare Krister Petersson, en av de skickligaste i branschen, juristen som har fått både Lasermannen och Anna Lindhs mördare fällda, hade ett halvår tidigare satt ribban högt i en tv-intervju:
Han sade sig inom några månader kunna ”presentera vad som har hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det””
När så presskonferensen den 10 juni 2020 hölls, stannade nationen upp på det där egenartade sätt den gjorde då Ingemar Stenmark en gång i världen kastade sig ner för pisterna.
Det gick inget vidare, för att uttrycka det milt.
En plausibel mördare, den så kallade Skandiamannen, lanserades visserligen, men bevisning som band denne till brottet hade inte gått att uppbringa.
Nära nog exakt ett år senare offentliggjorde i dag Justitieombudsmannen Per Lennerbrant slutsatserna av den utredning han själv initierade om åklagarens agerande.
Det är sannolikt ingen munter läsning för Krister Petersson.
JO anser att Skandiamannen, Stig Engström, framställdes som skyldig till mordet. Det är inte svårt att hålla med om den slutsatsen.
Visserligen flaggade åklagaren för att materialet som presenterades inte skulle hålla för fällande dom.
Men sedan ångade han på, indicium lades till indicium, det var signalement hit och umgänge i Palmefientliga kretsar dit och det rådde ingen tvekan om vem Petersson ansåg vara mördaren.
Men nu har vi en gång för alla den ordningen att det är domstol, inte åklagare, som avgör skuldfrågan i brottmål. Vilket JO ampert påpekar.
En åklagare lyder dessutom under den så kallade objektivitetsprincipen. Det innebär att även omständigheter som talar för att en misstänkt kan vara oskyldig ska lyftas fram.
Det går inte med den bästa vilja i världen hävda att Petersson ansträngde sig för att leva upp till sin skyldighet på den punkten.
Oskuldspresumtion, finns det någonting som heter. Ett lika viktigt som i tider av lynchjustis i sociala medier bortglömt begrepp som innebär att en människa ska anses vara oskyldig tills motsatsen är bevisad.
JO tycker att åklagarens show var en kränkning av den grundläggande rättigheten.
Nu är inte balansgången alldeles enkel. Allmänintresset i detta fall är oerhört stort. Om nu åklagaren som leder förundersökningen om mordet på Palme anser sig ha hittat den skyldige, måste det kunna berättas.
Men Krister Petersson hade kunnat agera annorlunda. Han hade kunnat gå försiktigare fram. Låtit tvivel ha fått större utrymme.
”JO är mycket kritisk till hur chefsåklagaren presenterade sitt beslut att lägga ned förundersökningen”, avslutar Per Lennerbrant.
Det må låta tamt, men är en jurists försiktiga sätt att förklara att presskonferensen var helt åt helvete illa skött.
Vad betyder då detta för Krister Petersson, chefsåklagare på internationella åklagarkammaren?
Inte särskilt mycket. Säkerligen svider JO:s utlåtande en del, men det är ju inte så att han har konstaterats vara skyldig till brott.
En förundersökning om förtal av avliden har för övrigt tidigare inletts och lagts ner.
Petersson kommer kunna fortsätta ägna sig åt att utreda grova brott med kopplingar till andra länder och annat som hans avdelning sysslar med innan han inom några år går i pension och kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär med en och annan repa i lacken och plump i protokollet.
Och låt oss inte glömma att Skandiamannen är en bra kandidat som mördare.
Indicier saknas inte och till skillnad mot alla finska kroppsbyggare, sydafrikanska agenter och högerextrema svenska militärer går det att binda honom till brottsplatsen.
Icke desto mindre:
Dagens besked från JO är ytterligare ett dystert litet kapitel i den mycket dystra berättelsen om hur världens största brottsutredning också blev världens mest misskötta.