Sluta skrämma unga, säger de – men vem är otäck?
Att peka på hot är inte skrämmande, det är att vara rationell
”Hoppas du har bra på fötterna när du ger våra barn klimatångest.”
Mailet kommer från en ”Lars” och han är inte ensam.
Är det en reaktion som återkommande dyker upp från den mer skeptiska delen av läsekretsen, så är det denna.
”Sprid inte klimatångest till ungdomar, de har tillräckligt med problem”, brukar det heta.
Invändningen är inte orimlig, den är tvärtom förståelig. Är det något som är svårt, så är det att prata med dagens unga om klimatförändringarna. Det ligger nära till hands att vilja prata om något annat eller att låta överdrivet glättig om möjligheterna.
”Vad du är tröttsam. Älskar att skrämma upp ungdomar”, skriver en läsare.
Så vad är det för läskigt jag har skrivit ?
Ja, bland annat har jag skrivit om att detta år blir det varmaste uppmätta någonsin. Att flera planetära gränser riskerar att brytas, vilket kan utlösa tipping points, brytpunkter, där förändringar börjar förstärka sig själva. De blir då i princip omöjliga att stoppa.
Enligt IPCC:s senaste syntesrapport är risken hög att irreversibla förändringar, bland annat för de stora istäckena eller de tropiska skogarna, utlöses någonstans i spannet 1,5–2,5 graders uppvärmning. Och dit är vi på väg.
Trots alla våra globala avtal och överenskommelser som den som slöts på COP29 i Baku i natt, fortsätter utsläppen att öka – de fossila koldioxidutsläppen beräknas växa med 0,8 procent i år. Omställningen, den omtalade ”gröna”, har med andra ord inte börjat än.
När vi väl passerar 1,5-grader kommer det bli mycket svårt att återvända ner – särskilt med tanke på att tekniken som ska suga in all koldioxid igen är i sin linda eller inte uppfunnen. Ska du åka till månen snart är det bra med en raket – i det här fallet är raketen knappt påbörjad. Och ingen vet dessvärre riktigt hur den ska byggas färdigt.
Till detta ska läggas stora osäkerheter som det hade varit bra att hålla på betryggande avstånd – som risken för att havsströmsystemet AMOC, som Golfströmmen är en del av, stannar in och kollapsar. En helt ny studie i Nature menar att riskerna har underskattats, att man oavsett vad det beror på sett en kraftig försvagning av AMOC sedan mitten av 1900-talet. Cirkulationen som för upp värme mot våra breddgrader kan bli 33 procent svagare med två graders global uppvärmning. En sådan försvagning av cirkulationen skulle få betydande konsekvenser för klimatet: det skulle i så fall bli mycket kallt i norra Europa. ”Brytpunkten för AMOC kan förändra våra barns liv”, skriver professor Stefan Rahmstorf, som forskat på AMOC sedan början av 90-talet.
Inför dessa utmaningar är det lätt att vilja värja sig. Den som pekar på riskerna löper i sin tur risken att bli utpekad som domedagsprofet. Viljan att ge en motbild, ett mer hoppfullt scenario, är stor.
Jag återvänder ibland till ett av de mest tydliga exemplen på detta, boken ”Apokalypsens gosiga mörker” från 2009, av författaren och journalisten Anders Bolling. I boken menar han att journalistiken ser för negativt på världen. Han hävdar bland annat att krigens tid i princip är förbi och att det dödliga våldet i Sverige är ett minne blott. Bolling raljerar över de som ser Ryssland som ett hot, menar att hyperinflationens tid ligger bakom oss och spelar ner klimathotet genom att hänvisa till ett snörikt år här och där. Många godtyckliga gissningar och totalt felaktiga prognoser blir det, kan man konstatera så här några år i efterhand. Boken visar hur svårt det är att spå framtiden och hur lätt man trampar fel.
Det finns dock en stor skillnad mellan att förutspå samhällsutvecklingen och klimatförändringarna. Världspolitiken är oförutsägbar. Växthusgasernas påverkan i atmosfären handlar däremot om förhållandevis förutsägbar vetenskap.
Bolling hänvisar i sin bok flera gånger till ekonomen Francis Fukuyamas bok ”Historiens slut och den sista människan” från 1992. Fukuyama hävdade där att historien nått sitt slut i vår tid, att de avgörande slagen i mänsklighetens stora drama redan utkämpats – liberalismen, demokratin och marknadsekonomin hade segrat. Fukuyama hade rätt och allt som hänt har stärkt hans tes, skriver Bolling i sin bok 2009. Nu vet vi att det inte riktigt blev så – det pågår en demokratisk tillbakagång i världen och allt fler människor lever i diktaturer. Till och med Fukuyama själv erkänner i dag sina missbedömningar och att han inte fullt ut greppade tankarna på ”politiskt förfall” – att när ett land väl blivit en demokrati kan det också gå i motsatt riktning.
Under många år har en del politiker, författare och debattörer spelat ner klimathotet. De har hävdat att det är överdrivet och att det är politiskt motiverat. Som SD-ledamoten som för ett tiotal år sedan hävdade att uppvärmingen avstannat eller M-ledamoten som menar att jorden i princip inte värmts upp alls.
Men att peka på hot är egentligen inte skrämmande. Det är att vara rationell. Att installera ett brandlarm är inte att skrämmas. Att rusta upp försvaret är inte att vara domedagsprofet.
”Du skrämmer upp våra barn och ungdomar så att flera får söka hjälp på BUP!”, skriver en läsare. Men oron är som sagt inte helt befogad – det är mycket bättre för både unga och äldre att veta vilka risker som finns. Världen kommer inte att gå under, den kommer att förändras. Men människan är å andra sidan rätt bra på anpassning – om vi förstår utmaningarna. Det finns dessutom forskning som visar att en mörk syn på framtiden kan bli en drivkraft för förändring.
Det riktigt otäcka är nog snarare utsagor som dessa:
2018 så lovade Stefan Löfven Sveriges unga att fixa 1,5-gradersmålet. Utan om, utan men, utan kanske, slog den dåvarande statsministern fast. Dagens unga behövde inte ens göra något, de skulle veta ”säkert i sina hjärtan” att det skulle lösa sig, menade statsministern. Och det var politiker som han som skulle åstadkomma det.
Nyligen kom uppskattningar som tyder på att vi bryter 1,5-gradersgränsen redan i år.
Men av Stefan Löfven kan ingen längre utkräva något ansvar, han är ju sedan länge borta från den politiska scenen.
Utan att behöva hållas ansvarig för de löften han utfäste.
DET är vad som skrämmer.