Jag tar inte strejken i Hollywood på allvar
Drew Barrymore fick i dagarna sina fiskar varma när hon bestämde sig för att bryta strejken som pågår i Hollywood och börja sända sin talkshow igen, som haft sommaruppehåll.
Att Drew själv syns i rutan är inget strejkbrott, eftersom hon numera är programledare och inte skådis, men hon behöver manusförfattare till sitt innehåll och manusförfattarna är som bekant under strejk.
Men sedan gjorde internet vad internet gör bäst och mobbade henne så grovt att hon till sist bestämde sig för att hon hade fel och showen sattes på paus igen.
Drew Barrymore har gjort sig ett namn på att vara empatisk, vilket rimmar illa med att inte stå upp för sina fackligt ansluta kollegors krav.
Handen på hjärtat. Jag tar inte strejken i Hollywood på allvar.
Det går bara inte. Ordförande för skådisarnas fackförbud är Fran Drescher.
Hon som spelade i världens bästa sitcom The Nanny. Och det är helt otroligt att The Nanny är fackpamp, på ett sätt. På ett annat sätt går det inte att ta på allvar.
Ungefär som att Donald Trump var president eller Martin Melin är politiker.
Ska en skådis strejka vill jag att det ska vara en lusig gammal skådis med nopprig kofta och slitet hår. Inte en smal miljonär, som Kevin Bacon eller Margot Robbie.
När jag ser lyckade skådisar gå strejkvakt i lediga kläder känner jag bara en sak och det är släpp det.
Vill rika hjälpa till kan de skänka pengar, bjuda in till banketter eller omfördela sina tillgångar. Inte hålla skyltar med krav på ersättningar som hur mycket de än förbättras ändå är för låga för att anlita de lyckade skådisarna.
Coola gänget, som de lyckade enligt mig suktar efter att få tillhöra, är i det här fallet manusförfattarna. Deras fackförbund var också först med att gå ut i strejk.
Manusförfattarnas strejk har hamnat lite i skymundan eftersom de inte är lika intressanta att titta på.
Ändå tycker jag att det är mer trovärdigt att manusförfattare strejkar eftersom strejk passar, som jag tidigare nämnt, med loppiga koftor.
Och vi som skriver är fulare, fattigare och mer misslyckade än nästan alla skådisar.
Den allra kändaste författaren är ofta inte i närheten så snygg som en halvkänd skådis, till exempel.
Ett reellt problem strejken har, som bland annat kräver nya avtal anpassade efter streaming, är just streaming.
För även om alla manusförfattare strejkade i tjugo år till finns det gott om bra serier att se på plattformarna som vägrar förhandla med fackförbunden.
Trots att jag inte köper att lyckade skådisar strejkar är jag för strejken i stort, särskilt eftersom den känns lite misslyckad.
Ändå tycker jag synd om Drew Barrymore.
Jag är trött på att internet mobbar människor tillbaka in i ledet.
Hur brukade vi ändra folks åsikt, innan vi som anonymt kollektiv kunde tvinga fram vad vi ville ha genom offentlig skam?
Dreven suger också, eftersom de aldrig verkar påverka någon med riktigt makt.
Skam biter uppenbarligen inte på Amazon-, Netflix-, och Disneymiljardärer, de som ruvar på profiten.