”Den lyckliga horan” finns inte bara hos Vecko-Revyn

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-28

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst, Vecko-Revyn kunde nyanserat sitt ”Hej, jag är en glad hora”-reportage i förra numret. Det som fick alla Sveriges prenumererande tonårsföräldrar att gå i taket. Men VR kanske bara hänger på rådande trend. Var och varannan dag är det ”Hej, jag är glad radhushora” i tidningarna. Medierna svämmar ju över av glada radhushoror. Vecko-Revyn kanske tänkte att om alla andra gör det, kan vi också berätta om de glada nät- student- och/ eller radhushororna.

Nu har chefredaktören bett om ursäkt. Jo, det var fel att inte problematisera prostitution. Det var för glamouröst bildval och rubrik.

Det får mig att fundera. Prostitution drar till sig väldigt mycket trasiga människor, i synnerhet kvinnor. Som missbrukar eller på andra sätt är utsatta. För att inte tala om att världen över säljs kvinnor och barn som sexslavar, dömda att leva under vidriga förhållande.

Det är verklighet. Och med tanke på att det ändå är skillnad på att köpa (eller sälja) en väska och en kropp så borde Vecko-Revyn ha problematiserat. Vi klubbar det. Jag röstar FÖR att problematisera och diskutera.

Men ska Vecko-Revyn straffas hårdast här för att de vänder sig till unga tjejer? Jag vågar påstå att det är ännu värre när till exempel kvällstidningarna kör sin ”jag är glad radhushora-vinkel”.

Därför att – håll i er nu – kvällstidningarna vänder sig ju till torsken. Det är ju ingen fjortisbrud som köper sex. Men en vuxen man gör det. Din granne eller min släkting. Din bror eller min tandläkare. De gör det uppenbarligen.

En och annan vuxen kvinna köper också sex. Och då är det ju väldigt bekvämt med reportage som visar upp en annan sida av prostitution. Som skiter i det deppiga och kör hårt på: GLAD HORA SÄLJER SEX NÄR BARNEN ÄR PÅ DAGIS. DET ÄR SKITKUL. JAG ÄR UTTRÅKAD OCH DET ÄR LÄTTA PENGAR OCH DET ÄR SÅ HIMLA MYSIGT. JAG ÄLSKAR ALLA TORSKAR. Tänk vad skönt för en torsk att läsa de där orden. Fatta att det värmer.

Alltid samma visa i kvällstidningsreportagen. En hel och ren kvinna utan minsta problem som bara råkar vara lite nymfo och vill tjäna extra pengar säljer sex. Hon bor i en svenneförort och hon bor i radhus och har man och barn och hon är läcker. Men fastkedjad av tråkigt vardagsliv i en radhuslänga. En nymfomanslampa i svennefängelse som får leva ut som prostituerad.

I bland är hon telefonsexförsäljare i stället. Jag läste om en telefonsexsäljare som skrivit en bok om sitt telefonsex och vars pojkvän brukade sitta bredvid när hon snackade med kunder.

Hon hade lärt sig göra fittskvalpsljud med fingret i munnen. Där satt hon och sålde telefonsex medan pojkvännen åt frukost. Alltså, jag vet att man ska vara öppen för att alla har sina sexuella preferenser och bla bla bla och allt det där men kom igen. Det är ju uräckligt.

Och den glada hela och rena totalt outnyttjade ickebarndomstraumatiserade radhushoran i svenneförorten, hon renar samvetet på läsaren. På torsken. Eller den där killen som kanske inte vågat ta steget ännu. Han kanske aldrig kommer våga ta steget. Bara önska någongång. Eller max göra det på fyllan i Asien. Han kanske mår bättre nu när han vet att de är glada. Att han inte skadar dem.

Eller så är Vecko-Revyns och kvällstidningarnas icke problematiserande av prostitution, ett sorts (trend)tecken i tiden: Allt går att berätta om, bara det förpackas glamouröst.

Nästa grej kanske blir: ”Ett svältoffers bekännelse: Jag älskar att vara hungrig.”

”Det är snyggt att vara smal, ju.”

”Jag är så trött på offerstämpeln.”

Perfekt inför jul eller i mellandagarna när vi fått ångest över att vi bara mumsar och mumsar och våra barn mumsar och mumsar och att vi precis fått hundra onödiga saker i julklapp. Skönt att veta då, att det inte gör nåt.

Följ ämnen i artikeln